Trädgårdsbrist

Det har nog varit väldigt lite trädgård i bloggen på sistone. På väldigt länge, tror jag faktiskt. Ändå så har det ju satt fart; vårlök, tulpaner, pioner, rabarber, aklejor, narcisser - alla ligger de i startgroparna. Eller rättare sagt, de är redan långt ute på banan.

Har jag brytt mig? "Tulpaner? Rabarber? Och??!!" har jag sagt tjurigt för mig själv. Nej lusten har saknats. Den lille trädgårdsmästaren inom mig har försovit sig.

Här krävs alltså krafttag! Alltså ämnar jag inom en dryg halvtimma bege mig mot något som ska få sprutt på tulpaneriet; Amsterdam! here I come!

Fast Huliganen och maken får stanna hemma. Den ena för att han säkert hade pinkat på tulpanerna, den andre för att passa den lille tulpanpinkaren.

Au revoir!

Surrar det?

I luften alltså. För om det gör det, så kan det vara så att det är vi som hurrar här. Med "vi" ska man då förstå mig. Hunden snarkar på mattan efter morgonpromenaden och maken snarkar i sängen. Utan morgonpromenad. Så om det hurras lite, så är det alltså från mig, även om jag är säker på att såväl make som hund i drömmarna sjunger jamåhonlevahurrahurrahurra så hjärteknipande vackert att ögonen tåras.

Jo för idag så fyller ju dottern år! Må du få en trevlig och glad födelsedag där borta i Skottland med paket, jubelrop, lite bubbel och god mat! (Fast du kan ju hålla igen lite på haggisen kanske?)

Och må solen lysa på dig från en klarblå himmel! (Det gör den inte här kan jag meddela).

Andra sorters belöningar

...och tänk, jag pratar inte om chokladpraliner nu heller!

Den som har läst i min blogg ett tag vet kanske att maken i höstas gav debet och kredit på båten och kastade sig ut i arkeologins förunderliga värld. Något som han trivs förträffligt med, och som gjort våra konversationer över middagsbordet ännu mer intressanta.

När man läser historisk arekologi så slipper man sitta i jättestora salar och ha jämnt schå att hålla sig vaken medan någon står långt därframme och mässar om den ena saken mer ointressant än den andra. Nej så vitt jag förstår så är allt av intresse och föreläsningarna försiggår på de mest skiftande platser. Häromveckan var det till exempel en föreläsning i domkyrkan här i staden. Såvitt jag drar mig till minnes försökte man hitta spåren av de ännu äldre kyrkor som funnits på platsen sedan tidigare. Uppenbarligen var detta en dundrande succe där da-capo-ropen och applådåskorna dånade.

Föreläserskan frågade då om någon vore intresserad av att få ytterligare en förläsning där, en som skulle försiggå bakom kulisserna så att säga; ovanför valven, i dolda skrymslen under golvet, bakom nuvarande murar... herregud, det var ju som att vifta med en påse karameller framför ögonen på ett barn!

Maken kom hem och såg ut som om livet, det kunde inte bli bättre än så! Och idag var det dags, idag klättrades det omkring, lystes med ficklampor och hittades både det ena och det andra... själv sprätte jag ju papper som vanligt, men maken ville ju dela med sig av sin lycka, och nu, nu sprider jag denna lycka vidare ut över omvärlden. Det var dock viktigt att man lyckades ta sig ut igen - se vad som annars kan hända (på bild nr 2). Fjärde bilden är ovanpå valven. Fullt av damm. Säkerligen historiskt damm.

 

 

..

Ni kanske tycker att de här bilderna ser inte så mycket ut, verkar inte vara så mycket att hetsa upp sig över? Jag kan bara försäkra att makens ögon tindrar som om det vore julafton. Så nu vet jag - ska jag någon gång träna rallylydnad med maken är bästa belöningen att locka med ett besök på en gammal dammig vind.

Belöningar

Idag har det regnat hela dagen. Kallt och ihärdigt. Då kanske rubriken får er att tro att jag tänkte belöna mig själv med lite chokladpraliner, rött vin och så? Fel!

Nix, rubriken syftar på gårdagen. För det var ju igår, när det var skönt och soligt som vi hade kurs som tur är. Och temat för dagen var dels belöningar, dels lite grundmoment. Nu rörde det sig faktiskt inte om chokladpraliner då heller, märkligt nog. Det var ju hundarna som ska belönas - och frågan var ju när, var och med vad? Vad gillar våra hundar bäst? Leksaker? Godis? Kampa?

- Det ska vara GOTT om det är godis påpekade instruktören med emfas. Huliganen nickade belåtet och instämmande. Jag skruvade lite generat på mig och klämde lite på de fantasilösa frolicbitarna som jag hade i fickan. Det hade liksom inte funnits tid att fixa till något mer delikat, ankbröst eller lammstek, till exempel.

Som tur var är ju Grannen en redig kvinna och hon hade med sig varmrökt bog. Helt skamlöst tiggde jag lite bog av henne och jag måste ju säga att vad Huliganen beträffar så hade han gärna bytt matte rakt av till en som har större förstånd på det där med belöningar. Det var ju väldigt vilken fjong han fick i steget och det var ju en fröjd att se honom gå slalom mellan andra lockelser som han inte skulle bevärdiga med en blick... han hade varmrökt bog i blicken och såg rentav lite lydig ut alltemellanåt!

Faktum är att det är en väldigt trevlig kurs med en bra instruktör - man känner sig peppad och glad och på hugget när man åker därifrån. Och sen så sover man gott i soffan. Både den belönade lille Huliganen och  hans matte.

Hur mycket kultur kan man klämma in på en helg?

.... eller "Hur ont i fötterna kan man få?"
.... eller "Varför äta macka med leverpastej när man kan äta äggröra med lax?"

Helgen har tillbringats på annan ort. Ja jag tyckte det var bäst att fly fältet eftersom jag ägnat mig åt lagbrytande aktiviteter i fredags. Jag erkänner; jag har langat. Jag är en usel människa, inte bättre än den man som - enligt vad sonen upplyste en förskräckt moder om för rätt många år sedan - gick under namnet "Turken i Parken", och som försålde "blandade viner från Europas länder" på dunk. Till mitt försvar vill jag framhålla att jag langade lite shiraz och lite riesling och att mottagaren är 88 år och inte riktigt orkar ta sig till Systemet själv. I alla fall, jag och maken tyckte att det nog var bäst att skudda stoftet av de brottsliga fötterna.

Vi skuddade alltså iväg på X2000 till Stockholm. Förutom att jag upptäckte att jag gjort den lilla malören att blanda ihop garnerna när jag åkte och att alltså schalen i tunt alpackagarn inte blivit så värst mycket större så var resan väldigt trevlig.

Vid lunchtid spottades vi ut i ett lite blåsigt och halvmulet Stockholm och dividerade lite om vi skulle äta lunch vid stationen eller ta oss direkt ut till Millesgården för att där insupa såväl kultur som lite mat? Jag hävdade att det borde kännas mycket mer kulturellt att äta vid Millesgården, så vi skramlade ut till Lidingö med Lidingöbanan.

Millesgården besöker jag regelbundet. Senast var jag där 1959. Sommaren 1959 var jag nämligen i Stockholm med familjen. Då var jag knappt 3 år och min fotoskörd från den semestern består av fyra (4) små svartvita foton; Millesgården, vaktparaden, Drottningholm och "utanför slottet". Lite skillnad mot dagens digitala fotoraseri, kan man ju tycka.

Nåväl, det där med lunch på Millesgården var något av en miss; litet, trångt, överprisat, massor av barn. Lite skolbespisning över det hela faktiskt.

Beatrix Potter-utställningen var också något av en besvikelse, jag hade ju bespetsat mig på att få se fina akvareller av kaniner och igelkottar, men det var faktiskt inga akvareller alls, bara någon enstaka liten reproduktion. Okej, visst var kanske utställnigen mest för barn, men lite hade man väl ändå kunnat hoppas på. Millesgården själv, den är däremot så vacker, så man fick valuta för pengarna ändå.

Jag fotograferade en del, men oj så fjomsigt det kändes med den lilla kompaktkameran! Liksom inget rejält att hålla i, inte det där trevliga klicket när man trycker ner avtryckaren. Man kände sig som jätten Glufsglufs när man skulle jonglera runt med den lilla manicken. Nåja, några bilder blev det ju ändå.


 

 

 

 

När vi hade sett nog av Millesgården styrde vi åter kosan in mot centrum. Där snavade vi över det här trevliga muséet, nämligen Stadsmuséet. Där serverades "förföriska bakverk" stod det på en skylt. - Dit går vi in! sa jag beslutsamt då. Sånt vill man ju inte gå miste om.

Sen visade det sig att det fanns fullt av modeller av hus och kvarter och det tilltalar ju onekligen barnasinnet inom en, så vi tog en tur till dit på kvällen, jo för det var Kulturnatt och kvällsöppet.

Söndagen randades solig och vacker - Stockholm är verkligen vackert så här på sommaren. Vi hade bokat in oss på ett hotell med en fantastisk frukostbuffé visade det sig. Själv högg jag för mig av äggröra och lax när jag fick syn på makens tallrik. Denne fantasifulle man hade serverat sig leverpastejmacka. När man kan äta lax! (För att inte tala om croissanter. Muffins. Frukt. Delikata ostar. etc - komma dragandes med en gammal leverpastejmacka då? Hur tänker man då? Eller rättare sagt, hur tänker man INTE då?) När jag hade fnyst tillräckligt avfärdande åt honom gjorde han dock bot och bättring och gick och hämtade sig lite äggröra han också.

Därefter tog vi spårvagnen ut till Waldemarsudde - alltid lika vackert!

Vi tog vår sedvanliga lilla gruppbild - maken har längst armar så det är han som knäpper av, det är därför jag hukar så blygsamt och räddhågset bakom honom. Här kan man dock säga att skenet bedrar. Blygsam och räddhågsen är liksom inte sinnebilden av mig.

Inne på Waldemarsudde såg vi en fantastisk GAN-utställning - jag gillar verkligen GAN, färgerna, intensiteten, känslan - det är som att få ett slag i solar plexus. Där fick man inte fotografera, så då fick vi ju gå in i själva slottet och fotografera lite blommor i stället. Tyvärr ser inte mina egna pelargoner ut så här. Ack ja.


 

 

Sen, ja sen traskade vi tillbaka, tog Djugårdsfärjan till Skeppsholmen och vandrade på allt ömmare fötter längs vattnet bort till Nationalmuseum för att se utställningen "Lust och Last". Men den kändes faktiskt vare sig särskilt lustfylld eller lastbar. Det kan vara fötterna som gjorde mig lite avig, men jag tror inte det.

Tja, sedan var det ju dags att ta tåget hem till sydligare nejder igen. Jag får nog säga att det var en väldigt trevlig helg. Och att jag tycker vi fick klämt in väldigt mycket både av det ena och det andra. Där det ena då är kultur och det andra äggröra och lax.

Ikväll blir det ingen äggröra, ikväll blir det rallylydnad! Och det blir också roligt - bara fötterna orkar med...

Laddad!

Ja inte jag alltså. Kameran menar jag. Eller då snarare det lilla batteriet. Alltså kan jag nu förevisa Filten för en ivrigt väntande omvärld.

Skåda! Visst är den grön? Visst är den skön? Visst har jag varit himla duktig? Va? Huliganbloggen proudly presents: The Mormorsfilt!



 

Och nu, nu kunde jag ju också ta den där kombinationsbilden av gullig Huligan på mattes egenhändigt hopvirkade stordåd.

 

Fast sen så tyckte jag ju att hunden kunde gott titta på åskådaren, skapa en intim närhet så att alla som ser på bilden själva kan tänka sig in i hur det är att trona uppepå detta mästerverk.

- Titta hit! sa jag till fotomodellen himself. Huliganen fick då plötsligt för sig att jag sa något om frolic, märkligt nog, och kom raskt studsande bort till matte, helt glömsk av sitt fotografiska uppdrag.

 

Men jag som är en sann hunddomptör hejdade honom med ett distinkt "Stopp och belägg, min bäste Huligan!". Och titta här då, då blev det tvärnit med världens gulligaste tassar.

 

Men sen kände jag mig lite sliten. Lite trött. Det har varit en sån där dag, en dag när huvudvärken har hamrat som en stångjärnshammare mot tinningarna, när man haft en bad-hair-day, inte bara i huvudet utan över hela kroppen. Ja till och med inne i kroppen. Och vad gör man då när man har en sprillans ny mormorsfilt? Jo man lägger sig i soffan såklart.

 

Visuella förhinder

För ett tag sedan började jag virka en filt i mormorsrutor. Det är alltid med en viss bävan jag sätter igång med såna projekt för jag känner ju mig själv. Alltför väl. Det är ju alltid så väldigt mycket roligare att dra igång nya projekt än att gneta på i sitt anletes svett.

Men det kan vara så att jag sett ljuset på äldre dar? För jag har gnetat på. Omväxlande med lite bullbak och lite hundträning och lite pussande på maken. Och si på sjutton. Nu är filtskrället klart! Detta måste ju förevigas tänkte jag, och förvisso är ju detta en hund- och trädgårdsblogg, men nog kan man klämma in en filt också? Så i söndags tänkte jag fotografera och lägga ut bilder, luta mig tillbaka och vänta på de beundrande utrop som skulle trilla in.

Fast nu så blev det inte riktigt så, dels för att söndagen ju rent allmänt var av ytterst sekunda kvalitet som söndag betraktat, dels för att datorn macklade. Och - om vi nu ska vara alldeles, alldeles ärliga, filten var inte klar! Nej, jag skulle virka en liten, liten, ynka rad till.

- Det är ingen som ser den felande raden, sa jag till mig själv. - Jag lägger ut en bild och låtsas som ingenting.

Men sen så greps jag av ruelse; inte kan man lura sina bloggläsare på detta hemska sätt? (OK, det kan ju hända att jag hade bedragit er, om det nu inte varit för det dr med datormackleriet).


Sen efter det har jag liksom inte haft tid, för det har ju varit en himlans massa jobb. Övertid och jobb och namnsdagsfika med Ellenfamiljen.

Men nu! Nu skulle det ske! Jag kom hem efter en hård dag på jobbet, lite lätt trött, lite lätt sliten, men full av tillförsikt. Jag applicerade filten på golvet och tänkte ta en tjusig bild med filt och Huligan i ljuv och skön förening, bättre kan det väl inte bli?

Huliganen spankulerade raskt ut på filten och jag lade mig på magen framför med kameran i högsta hugg, jag fokuserade och tryckte på den lille knappen. Men nähä. Inget trevligt kameraklick där inte, för kamerauslingen hade mage att påstå att batteriet behövs laddas! Ja man kan verkligen bli upprörd för mindre.

Så nu sitter jag här med filten på benen. Huliganen har somnat på golvet och maken håller på att laga laxsoppa till mig. Allt är som i den bästa av världar. Om det inte vore för den gnetige kameran då.