Hur mycket kultur kan man klämma in på en helg?

.... eller "Hur ont i fötterna kan man få?"
.... eller "Varför äta macka med leverpastej när man kan äta äggröra med lax?"

Helgen har tillbringats på annan ort. Ja jag tyckte det var bäst att fly fältet eftersom jag ägnat mig åt lagbrytande aktiviteter i fredags. Jag erkänner; jag har langat. Jag är en usel människa, inte bättre än den man som - enligt vad sonen upplyste en förskräckt moder om för rätt många år sedan - gick under namnet "Turken i Parken", och som försålde "blandade viner från Europas länder" på dunk. Till mitt försvar vill jag framhålla att jag langade lite shiraz och lite riesling och att mottagaren är 88 år och inte riktigt orkar ta sig till Systemet själv. I alla fall, jag och maken tyckte att det nog var bäst att skudda stoftet av de brottsliga fötterna.

Vi skuddade alltså iväg på X2000 till Stockholm. Förutom att jag upptäckte att jag gjort den lilla malören att blanda ihop garnerna när jag åkte och att alltså schalen i tunt alpackagarn inte blivit så värst mycket större så var resan väldigt trevlig.

Vid lunchtid spottades vi ut i ett lite blåsigt och halvmulet Stockholm och dividerade lite om vi skulle äta lunch vid stationen eller ta oss direkt ut till Millesgården för att där insupa såväl kultur som lite mat? Jag hävdade att det borde kännas mycket mer kulturellt att äta vid Millesgården, så vi skramlade ut till Lidingö med Lidingöbanan.

Millesgården besöker jag regelbundet. Senast var jag där 1959. Sommaren 1959 var jag nämligen i Stockholm med familjen. Då var jag knappt 3 år och min fotoskörd från den semestern består av fyra (4) små svartvita foton; Millesgården, vaktparaden, Drottningholm och "utanför slottet". Lite skillnad mot dagens digitala fotoraseri, kan man ju tycka.

Nåväl, det där med lunch på Millesgården var något av en miss; litet, trångt, överprisat, massor av barn. Lite skolbespisning över det hela faktiskt.

Beatrix Potter-utställningen var också något av en besvikelse, jag hade ju bespetsat mig på att få se fina akvareller av kaniner och igelkottar, men det var faktiskt inga akvareller alls, bara någon enstaka liten reproduktion. Okej, visst var kanske utställnigen mest för barn, men lite hade man väl ändå kunnat hoppas på. Millesgården själv, den är däremot så vacker, så man fick valuta för pengarna ändå.

Jag fotograferade en del, men oj så fjomsigt det kändes med den lilla kompaktkameran! Liksom inget rejält att hålla i, inte det där trevliga klicket när man trycker ner avtryckaren. Man kände sig som jätten Glufsglufs när man skulle jonglera runt med den lilla manicken. Nåja, några bilder blev det ju ändå.


 

 

 

 

När vi hade sett nog av Millesgården styrde vi åter kosan in mot centrum. Där snavade vi över det här trevliga muséet, nämligen Stadsmuséet. Där serverades "förföriska bakverk" stod det på en skylt. - Dit går vi in! sa jag beslutsamt då. Sånt vill man ju inte gå miste om.

Sen visade det sig att det fanns fullt av modeller av hus och kvarter och det tilltalar ju onekligen barnasinnet inom en, så vi tog en tur till dit på kvällen, jo för det var Kulturnatt och kvällsöppet.

Söndagen randades solig och vacker - Stockholm är verkligen vackert så här på sommaren. Vi hade bokat in oss på ett hotell med en fantastisk frukostbuffé visade det sig. Själv högg jag för mig av äggröra och lax när jag fick syn på makens tallrik. Denne fantasifulle man hade serverat sig leverpastejmacka. När man kan äta lax! (För att inte tala om croissanter. Muffins. Frukt. Delikata ostar. etc - komma dragandes med en gammal leverpastejmacka då? Hur tänker man då? Eller rättare sagt, hur tänker man INTE då?) När jag hade fnyst tillräckligt avfärdande åt honom gjorde han dock bot och bättring och gick och hämtade sig lite äggröra han också.

Därefter tog vi spårvagnen ut till Waldemarsudde - alltid lika vackert!

Vi tog vår sedvanliga lilla gruppbild - maken har längst armar så det är han som knäpper av, det är därför jag hukar så blygsamt och räddhågset bakom honom. Här kan man dock säga att skenet bedrar. Blygsam och räddhågsen är liksom inte sinnebilden av mig.

Inne på Waldemarsudde såg vi en fantastisk GAN-utställning - jag gillar verkligen GAN, färgerna, intensiteten, känslan - det är som att få ett slag i solar plexus. Där fick man inte fotografera, så då fick vi ju gå in i själva slottet och fotografera lite blommor i stället. Tyvärr ser inte mina egna pelargoner ut så här. Ack ja.


 

 

Sen, ja sen traskade vi tillbaka, tog Djugårdsfärjan till Skeppsholmen och vandrade på allt ömmare fötter längs vattnet bort till Nationalmuseum för att se utställningen "Lust och Last". Men den kändes faktiskt vare sig särskilt lustfylld eller lastbar. Det kan vara fötterna som gjorde mig lite avig, men jag tror inte det.

Tja, sedan var det ju dags att ta tåget hem till sydligare nejder igen. Jag får nog säga att det var en väldigt trevlig helg. Och att jag tycker vi fick klämt in väldigt mycket både av det ena och det andra. Där det ena då är kultur och det andra äggröra och lax.

Ikväll blir det ingen äggröra, ikväll blir det rallylydnad! Och det blir också roligt - bara fötterna orkar med...