Laddad!

Ja inte jag alltså. Kameran menar jag. Eller då snarare det lilla batteriet. Alltså kan jag nu förevisa Filten för en ivrigt väntande omvärld.

Skåda! Visst är den grön? Visst är den skön? Visst har jag varit himla duktig? Va? Huliganbloggen proudly presents: The Mormorsfilt!



 

Och nu, nu kunde jag ju också ta den där kombinationsbilden av gullig Huligan på mattes egenhändigt hopvirkade stordåd.

 

Fast sen så tyckte jag ju att hunden kunde gott titta på åskådaren, skapa en intim närhet så att alla som ser på bilden själva kan tänka sig in i hur det är att trona uppepå detta mästerverk.

- Titta hit! sa jag till fotomodellen himself. Huliganen fick då plötsligt för sig att jag sa något om frolic, märkligt nog, och kom raskt studsande bort till matte, helt glömsk av sitt fotografiska uppdrag.

 

Men jag som är en sann hunddomptör hejdade honom med ett distinkt "Stopp och belägg, min bäste Huligan!". Och titta här då, då blev det tvärnit med världens gulligaste tassar.

 

Men sen kände jag mig lite sliten. Lite trött. Det har varit en sån där dag, en dag när huvudvärken har hamrat som en stångjärnshammare mot tinningarna, när man haft en bad-hair-day, inte bara i huvudet utan över hela kroppen. Ja till och med inne i kroppen. Och vad gör man då när man har en sprillans ny mormorsfilt? Jo man lägger sig i soffan såklart.