Visuella förhinder

För ett tag sedan började jag virka en filt i mormorsrutor. Det är alltid med en viss bävan jag sätter igång med såna projekt för jag känner ju mig själv. Alltför väl. Det är ju alltid så väldigt mycket roligare att dra igång nya projekt än att gneta på i sitt anletes svett.

Men det kan vara så att jag sett ljuset på äldre dar? För jag har gnetat på. Omväxlande med lite bullbak och lite hundträning och lite pussande på maken. Och si på sjutton. Nu är filtskrället klart! Detta måste ju förevigas tänkte jag, och förvisso är ju detta en hund- och trädgårdsblogg, men nog kan man klämma in en filt också? Så i söndags tänkte jag fotografera och lägga ut bilder, luta mig tillbaka och vänta på de beundrande utrop som skulle trilla in.

Fast nu så blev det inte riktigt så, dels för att söndagen ju rent allmänt var av ytterst sekunda kvalitet som söndag betraktat, dels för att datorn macklade. Och - om vi nu ska vara alldeles, alldeles ärliga, filten var inte klar! Nej, jag skulle virka en liten, liten, ynka rad till.

- Det är ingen som ser den felande raden, sa jag till mig själv. - Jag lägger ut en bild och låtsas som ingenting.

Men sen så greps jag av ruelse; inte kan man lura sina bloggläsare på detta hemska sätt? (OK, det kan ju hända att jag hade bedragit er, om det nu inte varit för det dr med datormackleriet).


Sen efter det har jag liksom inte haft tid, för det har ju varit en himlans massa jobb. Övertid och jobb och namnsdagsfika med Ellenfamiljen.

Men nu! Nu skulle det ske! Jag kom hem efter en hård dag på jobbet, lite lätt trött, lite lätt sliten, men full av tillförsikt. Jag applicerade filten på golvet och tänkte ta en tjusig bild med filt och Huligan i ljuv och skön förening, bättre kan det väl inte bli?

Huliganen spankulerade raskt ut på filten och jag lade mig på magen framför med kameran i högsta hugg, jag fokuserade och tryckte på den lille knappen. Men nähä. Inget trevligt kameraklick där inte, för kamerauslingen hade mage att påstå att batteriet behövs laddas! Ja man kan verkligen bli upprörd för mindre.

Så nu sitter jag här med filten på benen. Huliganen har somnat på golvet och maken håller på att laga laxsoppa till mig. Allt är som i den bästa av världar. Om det inte vore för den gnetige kameran då.