Det är skillnad på hundar

Denna omskakande upptäckt har jag gjort nu när vi passat Zoya några veckor. Idag, till exempel, märktes det väldigt tydligt. Jag pratar här übertydligt.

Det regnade idag. Ja det är ju ingen riksnyhet, det har regnat mer eller mindre konstant hela sommaren. När det regnar och man är ute med hundar, då blir de blöta. Jo, faktiskt, detta är en sak jag har märkt.

Då vill man torka dem när man kommer in. Med Huliganen går det då till så här:

- Nu ska vi torka tassarna! kvittrar jag

Huliganen vänder demonstrativt ryggen åt mig och låtsas inte höra.

- T-A-S-S-S-A-R-N-A bokstaverar jag tydligt då (det ska vara 3 stycken 's', det blir liksom mer fjong i uttalandet då).
- Behövs inte, svarar Huliganen då. Mina tassar är torra. Som fnöske. Totalt onödigt att torka dem.
- Larva dig inte, säger jag då. Ro hit med en tass, fortsätter jag sedan och grabbar tag i närmasta tass.
- Men sluta för sjutton gubbar! säger Huliganen då. (Här har jag censurerat för den känslige läsaren, det där med "för sjutton gubbar" låter mer som sådant som i ett tidigare historiskt skeende hade renderat uttalaren att bli tvättad med såpa i munnen).
- Torrrrka! säger jag bestämt och skorrar skånskt och eftertryckligt på r:en.
- Never. Ever. Näver. Bäver. Över min döda kropp. Eller kanske över DIN döda kropp, morrar Huliganen.

Jag suckar. Huliganen försöker rymma in under matsalsbordet. Jag halar ut honom och torkar tassar och mage medan han oavbrutet låter omvärlden veta vilken sadist till matte han har.

Sedan är det Zoyas tur att torkas. Alltså det som inte hunnit självtorka medan jag och Huliganen går igenom ovanstående procedur. Att torka Zoya går till så här; man plockar upp henne, lägger henne på rygg i famnen, torkar tassar och mage. Klart! Det tar ca en tiondedel av den tid det tar att torka Huliganen, och decibelnivån är makalöst mycket lägre. För att inte säga obefintlig.

Så jo, det är skillnad på hundar och hundar.

Smålandshelg

Här i det huligdanens hemmet är vi beresta, jajamen! Hör bara; i helgen var vi i Småland! Alldeles vältajmat och underbart var vi uppbjudna för att fiska kräftor, plocka svamp och umgås i största allmänhet. Underbart var det att få lämna vardagens slit och släp för att bege sig till de små röda stugornas och de många sjöarnas förlovade land.

Själv hade jag aldrig fiskat kräftor förut, men jag iklädde mig stövlar och kräftfiskarbyxor av skogsmulligaste snitt och kände mig full av förtröstan. Vi skulle fiska såväl från båt som med håvar inne vid land.

Jag tittade på båten och kände mig lätt tveksam. Sedan beslöt jag att jag nog skulle hålla mig till att fiska från fasta land trots allt.

Det fanns en utmärkt brygga att fiska ifrån.

Efter att Huliganen provat den kände även jag mig säker på att våga mig ut.

Det blev en underbar kväll; precis en sån som behövdes efter en vecka som varit onödigt full av siffror, tabeller, bokstäver, rapporter, ditt, för att inte säga datt. Titta här! Kan det bli bättre? En småländsk liten sjö med ett småländskt litet kräftfiskarläger.









 Just det där med att ha brasa är något som jag gillar. Jag har nog visa pyromantendenser misstänker jag, och då är det ju skönt att få utlopp för dem på ett mer ordnat och legalt sätt.

När man fiskar kräftor ska man ha agnade mjärdar (lägg märke till hur kräftfiskarvant jag svänger mig med de tekniska termerna!). Då är det bra att ha en märdkontrollant så att allt går rätt till:




 Och skymningen föll och kräftorna håvades in:

Även jag höll i en kräfta! Jag pep bara lite gällt i diskant då och då när den sprattlade, men annars visade jag prov på en oerhörd sinnesstyrka och mod. Dock får jag nog säga att endast en kräftmor kan tycka att den sån där fuling är vacker.





När man fiskat kräftor vill man såklart plocka svamp! Ellenpappan tog med oss ut i de småländska skogarna och visade upp diverse svampar. Titta här! sa han och tvingade mig att beundra nedstående...äääähhh... typ svamp. Rutnät heter den tydligen, och den är rödlistad och väl värd att beundra. Tyckte Ellenpappan. Själv kände jag mig lätt tveksam.

Obs! Hon kanske inte hter Rut, det kan ha varit Doris. Eller Berta. Det var ett rejält och rekorderligt fruntimmersnamn i alla fall.

Själv kontrade jag raskt med en mycket snyggare svamp; vad sa du nu då, Ellenpappan?! Va??



 Många trattkantareller blev det. Och gula kantareller också!




Och när svampkorgen är full, ja då blir maken glad! Glada makar är bra makar, det är min paroll.

Sen åkte vi hem till Ellenfarmorn och Ellenfarfarn. Nu skulle ju fångsten tillagas. Men receptet då?

- Ingen fara, sa Ellen och skrev raskt och behändigt ner instruktionerna.

Det rördes. Det koktes. Det lagades - och resultatet, det blev fantastiskt! Av de små fula rackarna blev det underbart goda, röda kräftor. Mmmmm - inte vackra. Men goda!!






 Själv är jag en ganska mesig kräftätare - jag vill liksom inte slörpa i mig slafs hur som helst, jag brukar hålla mig till klorna och stjärten. Men nu åt jag faktiskt rommen också, eftersom jag kände mig mycket småländsk och modig. Inte dumt alls!

Och nu är det dags att ramla i säng efter vårt småländska äventyr - men innan dess måste vi ju avsluta med den sötaste medlemmen av vårt kräftfiskargäng!

Huliganbloggen proudly presents:

Ellen - coolaste tjejen i svampskogen och vid kräftsjön!! Hon hade fått nya hårspännen och funderade lite på vad hon tyckte om dem... men jo! jag gillar't sa Ellen.







Man ska sluta när man är på topp, så nu slutar vi här. Och tackar härmed Ellenfarmorn och Ellenfarfarn för en underbar helg!

Nu är det kanske dags för ett hundinlägg?

Huliganen och jag hade ett ärende till den lokale hundprylskrängaren. I alla fall hade jag ett ärende, ett som inbegrep Huliganen, så vi fräste iväg dit. På dörren stod en prydlig skylt som lät meddela att hundar var välkomna men att hanhundar var ålagda att ikläda sig hanhundskydd inne i affären. Försåvitt de inte var valpar alltså. Eftersom Huliganen närmar sig 9-årsdagen med stormsteg fann jag det tveksamt att kunna mygla in honom som valp.

Alltså närmade vi oss disken och log vårt vänligaste leende (jag), alternativt tjoade lite upphetsat (Huliganen) och inhöstade ett låneskydd. Ett sådant hade vare sig jag eller hunden skådat förut, men det såg lite ut som en sån där korsett man har för att hålla in magfläsket lite. Nu var det ju inte magfläsket utan mer de manliga attiraljerna som skulles hållas inne, men principen, den var densamma.

Jag applicerade skyddet och väntade på Huliganens reaktion. Den lät inte vänta på sig så länge, han meddelade med emfas att ett sånt skydd, det var det löjligaste han varit med om. "Jävla skit" tror jag var hans vänligaste epitet.

- du ser ut som en toreador på väg till tjurfäktningsarenan! sa jag uppmuntrande. (Eller som en havannacigarr med maggördel, tänkte jag för mig själv, men det sa jag inte).

Havannacigarren/toreadoren lät sig inte imponeras, utan for runt som en hopkrullad skalbagge och ynkade sig jämmerligt.

Trots det lyckades jag inhandla såväl sånt som vi behövde som lite sånt som vi kanske inte direkt behövde men ville ha ändå. Allt ackompanjerat av ynkligt ylande.

- Det märks att han är karl, sa expediten, - de gillar aldrig att gå i affärer.

Vi for hem och visade upp vårt byte för mannen i huset, som mycket riktigt var glad att han sluppit följa med.

Sen tänkte jag träna. Och som belöning hade jag köpt ett grisöra i butiken, något som Huliganen hade full koll på. Det är väldigt länge sedan han fick grisöra, och alltså ville han gå loss på det med en gång. Inte hålla på med sånt trams som träning. Inte ens om örat låg där som en frestande extern belöning. Således har vi nu genomfört ett träningspass som inbegripit lite hot, en massa hundtjat "nu räcker det väl för bövelen!" och väldigt mycket ljudackompanjemang av typen "Ropen skalla! Grisöron till alla!...äääähh... nej till MIG ska det ju vara".

Nu är vi färdigtränade. Jag vilar öronen. Och Huliganen ligger under stolen och rapar lite belåtet, mycket nöjd med såväl grisörat som att vara gördellös.

Havängshelg

Efter en intensiv, intressant men ganska jobbig vecka kom helgen. Och med helgen kom vår årliga utflykt till ljuvliga Haväng på Österlen. Kan det bli bättre än ett gäng vänner, god mat, långa promenader och en massa vin? Jag tror inte det.

Haväng... där båtarna är vackrare. Blåklockorna blåare. Bukten buktigare. De  rostiga mojängerna rostigare - och liksom mer estetiska. Där dry martinin är torrare, och bubblet väldigt bubbligt. Nyponen nypigare. Promenaderna härligare. Stolparna lavaklädda och träden knotigare och krokigare. Och havet mer skummande!


































 ... än någon annanstans. Haväng är en speciell plats och innebär en underbar dag och kväll med vänskap, prat, skratt och lite extra magi. Något som behövs när livet snurrar på för fullt.

Vi turas om med vem som lagar förrätt, huvudrätt och efterrätt, vem som fixar frukost och vem som köper vin. I år blev det tema lax - ja kanske inte itll efterrätt, men förrätten blev laxbakelse, och huvudrätten blev lax med gorgonzolafyllning och murkelsås. Till efterrätt en härlig äpplemarängpaj. Och jo, visst fotograferade jag maten! Fast efter diverse glas med allt möjligt innehåll (möjligen utom mjölk), blev det väl inte så bra bilder. I all synnerhet inte efterätten, för vid det laget hade jag helt glömt bort det där med att dokumentera för eftervärlden...

Och efter en fin eftermiddag och kväll ramlade vi i säng. Målet var att hålla ut till halv elva... det gick inte kan jag säga, men vi får väl skylla på vår framskridna ålder? (Möjligt hjälpt på traven av diverse vinintag).

Efter en natt där regnet hällde ner vaknade vi till en strålande sensommarmorgon. Fast spåren efter nattens regn syntes.








 Man kan då ägna sig åt jämförande studier. Naturstudier till exemepl. Man inser då att det finns olika sorters gräs. Såsom ordentligt hopsnurrat gräs likaväl som vilt spretande gräs utan någon ordning alls.






  Det finns nya kottar och gamla kottar.






 Nu är det ett år tills nästa gång. Då är vi ett år äldre. Klokare. Bättre på alla sätt och vis.

Det känns väldigt skönt det där, att Haväng liksom ligger där och väntar på oss.

Helgen

Helgen har varit lite upp-å-ner. Hit-å-dit. Den har haft sina avgjorda fördelar, som när syrran, Zoya, Huliganen och jag traskade ner till TeKulturen och satt ute i solskenet, drack te och åt äpplekaka. Ja dvs Zoya och Huliganen fick vattnen, olika fall ödets lotter! Men annars har det varit upp-å-ner som sagt.

Definitivt ner var det när jag höll på att bli påkörd när jag, med Huligankärran på släptåg skulle cykla över ett övergångställe där HerrCyklarMan lyste så grönt och grant - undra på att vi blev lite skärrade Huliganen och jag och att Huliganen i rent misshugg och lite exalterat råkade bita hål i kanvasen i Huliganåket (kanske man skulle kalla det för "Huligåket"?)

Men sen avslutades helgen med uppstart på Brukshundsklubben med entusiastisk och duktig hund, och sedan fläskfilé med kantareller och tomat. Balsam för själen, säger jag bara!

Och nu väntar sängen. Vissa, ludna typer med ett ben i varje hörn, snarkar redan i godan ro.

Kontaktannons

Finnes: Unge herr Kantarell
Intressen: Lugna hemmakvällar och skogspromen...äähhh... skogsvistelser. Mer i stationär form, alltså.
Personlighet: familjekär. Vill ha sällskap. Barn inget hinder.
Söker: Unga frk Kantarell. Gärna i sällskap av mostrar, fastrar, farbröder, pysslingar och hela tjocka släkten. The more the merrier.

Svar till: Ensam

*****

Styrkta av tidigare fångster i svampskogen beslöt vi att optimera själva svampletande. Experthjälp tillkallades av Ellenpappan i form av mångkunnig skogsmulle, fd kommunekolog och vår guru i allt som gäller skalbaggar, mossor, svampar och diverse.

- Var kan vi finna mängder av kantareller till minsta möjliga besvär? undrade vi (svamp)girigt.

Ellenpappan, som hittar massor av kantareller i oländiga skogsterränger tittade tveksamt på oss och bedömde säkerligen tyst för sig själv makens och mina skogsterrängskompetenser när det gällde att skutta över stock och sten. Han såg lätt tveksam ut, men utpekade slutligen ett lovande område i närheten av Dagstorpssjön. 

Beväpnade med svampkniv, korg, svampbok, Huligan och gummistövlar for vi dit, glada i förvissningen om att snart, snart skulle vår möda resultera i mängder av guldgula små kantareller.

Visst hade Ellenpappan rätt! Efter en och en halv timme i skogen hade vi funnit vad vi sökte! En kantarell. En i singular. En mycket ensam och försagd liten en. När vi fann den sa vi förnumstigt till varandra

- finns det en, finns det fler!

Och det kanske det gjorde, men förmodligen var den vi hittade av det äventyrliga och självständiga slaget, en som rymt hemifrån och satt upp eget bo.

Till sist gav vi upp och for till "vårt" svampställe och där hittade vi i alla fall ett halvt kilo kantareller. Plus en annan svampplockare, som vi dock inte tog med oss hem.

Huliganen är väl inte till mycket hjälp, men han lallar runt i skogen och njuter av livet.

- Kan den leta svamp? undrade vår medplockare nyfiket.

Jag skakade beklagande på huvudet, och svarade att tyvärr, det kan "den" inte. Däremot är han en jävel (f'låt det fula språket!) på att leta frolic! Vilket ju inte är till särdeles stor nytta i en svampskog.

Fredagskväll

...ok, inte än - men ikväll, alltså!

Och jag har en dejt! Jomen. Som dejt betraktat kanske inte en som omedelbart får en att bli svag i knäna och le fånigt, ty detta är en kallblodig, slemmig, glosögd typ med ett avgjort sinistert leende.

Men om man hottar upp honom med lite pepparrot, citron, kryddörter och skirat smör, ja då kanske det blir en kväll att minnas?

För oss i alla fall. Rödingarna kanske inte är inne på det där med kannibalism?