Mera OS

Ja, det är lika bra man ger upp. Inser att Det Är Den Tiden Nu, dvs OS-tid. Och eftersom även denna dag spenderats på soffan till ackompanjemang av diverse sportkommenterande kommer man ju liksom automatiskt i idrotts-mode så att säga.

- Så svettigt det är! utropar maken och fipplar febrilt med fjärrkontrollen när det är dags att byta kanal. Ibland är det ju dessutom så illa planerat att det är flera intressanta saker på en gång så han blir så splittrad mellan dator och TV - ja det krävs hård träning för att orka med sånt här, det förstår man. Inte så att han direkt legat på höjdhögsläger, men i alla fall.

När man då ser folk hoppa, springa, skutta, simma, cykla som om den lede själv vore efter dem så börjar man ju tänka. Man försöker få kontakt med sin inre idrottsman. Och min inre idrottsman ligger nog och snarkar i godan ro i något hörn så det var inte lätt. (Om man bortser från att jag en gång fick visa upp mina fina slungbollskast i 5:e klass och den gången mitt lag kom 3:e i en brännbollsturnering så har jag väl inte så många idrottstriumfer på mitt samvete).

- Vakna! sa jag strängt till min inre idrottsman.
- Ähhh??? Va? Vad stör du mig för? svarade denne.
- OM jag mot förmodan skulle vara en idrottsman, vilken sport skulle det vara? undrade jag.

Vi avvisade alla tankar på basketboll (1.59 över havet gör ingen succé där). Längdhopp? Verkar inte så lockande, de verkar få så mycket grus innanför brallorna. Höjdhopp? Hm.... men återigen, de verkar så LÅNGA de där. Gång? Verkeligen inte, fy sjutton så löjliga de ser ut. Hoppryttare? Men kan man komma till OS utan att ha hoppat mer än små kryss?

När jag funderat klart kom jag på det. Det är ju triathlon som vore min sport! Styrka, spänst och uthållighet. Jag riktigt kände hur jag löpte där bredvid Lisa Nordén i den fantastiska spurten. Vilken kvinna!

Ja, jag tror jag har funnit den, min sport.

Fast så är det ju det där med träningen... så jag tror både min inre och min yttre idrottsman får dra sig tillbaka till sin dvala igen. Men OM.... så hade jag säkert stått där på pallen någongång.

Det var ju inte så här det skulle bli

Vi hade en plan. En utomordentlig plan, väl uttänkt och strukturerad och organiserad och ja, helt enkelt skitbra. I korthet gick den ut på att fly hemmet ett tag, låta OS rulla på för sig själv, ihärdigt supportad av maken, åka ner till kusten tillsammans med syrran och en kompis. Väl där hägrade strandpromenader, god mat, kanske ett glas vin, prat och skratt och kanske en loppis eller två.

När jag tänker efter tycker jag fortfarande att det låter som en prima plan. Så då kan man ju undra varför min utsikt idag ser ut så här?

Ser det ut som Mälarhusen, jag bara frågar?? Nej, den skarpsynte observatören noterar a) en virkning, b) en soffliggare, c) en Huligan och d) OS-sändning. Ingen tallskog. Inga stränder.

Och då undrar man ju varför? Hur kunde det gå så fel? Tja, så går det när man får för sig att ådra sig en kraftig infektion på ett synnerligen prosaiskt och oromantiskt ställe (vi förbigår undersökning och närmare specifikation med diskret tystnad). Så nu ligger vi här.

På plussidan kan man väl ändå tycka att vi då får hålla maken sällskap, heja på svenskarna och hålla  lagmoralen uppe. Vi är ju så oerhört intresserade, Huliganen och  jag.

Panntofflor

Ja jag medger, det låter bonnigt. Och bonnigt är just vad det här inlägget är. Triumferande bonnigt.

Det har varit lite trögt med odlandet i sommar. Dillen - ja den drog sin kos. Gick in i en högre dimension, sökte nya jaktmarker. Bönorna är väldigt små. Och när jag säger små menar jag pygméartade. Grönkålen... ja vi får se. Det finns hopp, men också av pygmékaliber. Några tomater har det inte blivit. Paprikan visade sig vara en chili. Gurkor har det blivit. Två. Fast nu ser det tomt ut på gurkfronten.

Ja ni hör. Det är inte direkt så tidningen Land står på tröskeln och knackar för att intervjua mig om mina skördeframgångar.

Fast helt kört är det inte! Jag fick ju en snilleblixt i våras (som så ofta, ville man lite blygsamt säga, fast det gör man inte). Vi har en stor kompost (å andra sidan har vi en himla massa ogräs också, men kanske inte fullt så många att de fyller ut komposten). - Heureka! utropade jag och sa triumferande till maken att vi skulle odla potatis där. Lite sent var jag ute.

Först var jag orolig för att inget hände. Det sjöd inte av små potatisgroddar direkt. Sen oroade jag mig för att blasten växte för mycket. Tänk om all växtkraft gick åt till den? Bara snack och ingen verkstad, typ.

Men nix! Så var det inte. Inte alls. Nu tar jag grepen och ger mig ut i potatislandet. Jag känner hur jag får kontakt med ursprungsmänniskan inom mig. Samlaren. Jägaren. (I alla fall jagar jag mördarsniglar, kanske inte direkt mammutar eller bengaliska tigrar, men nog så räliga).

När jag grävt upp ett potatisstånd samlar jag bytet i en korg (i normala fall brukar det bli en kastrull, men av fotogeniska skäl blev det en korg idag. Det ser liksom ännu mer rejält och odlaraktigt ut. För att inte tala om mer estetiskt. Oj så fint det blir!

Sen, ja sen släpar man ju in bytet i köket. Skrubbar lite. Halverar lite. Har på lite olivolja och timjan och bakar i ugn. Inte dumt alls! När jag utfodrat maken med vår egenskördade potatis ser han lite lycklig ut och säger att den där tv-bevattningen jag ägnade mig åt 1980, den är helt kompenserad för nu. Det var ju tur.

P.S. Det kunde varit ännu mer dialektalt och bonnigt. Jag kunde skrivit "pantollor". Men jag kände att det var nog ändå till att ta i.

OS-feber

OS har dragit igång igen. Vi är beredda! Maken har boat ner sig med tv, dator och nya glasögon för att inte missa något väsentligt. Själv har jag lagt semestern så klokt att jag börjar jobba imorgon igen.

OS, det är något som följt oss genom hela vårt äktenskap, och jag får väl säga att den enda gången detta äktenskap varit verkligt i gungning var när jag under 1980 års OS i Moskva greps av husmoderlig iver och fick för mig att vattna blommorna. Inklusive den krukväxt som hängde ovanför TV:n. Tv-apparater är uppenbarligen några klena rackare, för när det rinner ner vatten i dem blir det någon form av kortslutning. Stämningen när maken ihärdigt och kreativt försökte torka upp kretskorten med hårtorken var måhända något förstämd - men tänk er vilken lycka när skrället hostade till och återuppstod från de döda! Och sedan dess har vi följt vartenda OS. Kanske jag inte är lika intresserad (det här helt enkelt inte möjligt, här pratar vi OS-intresse på mycket hög nivå), men lite kul tycker jag ändå det är, då och då.

Vissa av de närvarande är dock inte lika engagerade...

Sommar

Åh, du svenska sommar, allt är dig förlåtet! De 12 graderna och hällregn. De iskalla vindarna. Motvinden. Kylan. De mulna skyarna. Allt är som glömt, nu när sommaren har gjort sitt triumfartade intåg. Och det gjorde den jädrans rätt i, nu när jag är inne på den sista av semesterveckorna. I år har jag haft 3 veckor i rad vilket jag inte minns när jag hade senast och det har varit så otroligt skönt. Och allra skönast är det när sommaren skärper sig, tar sig samhälleliga ansvar och se till att vi får de doser av D-vitamin som vi behöver för att orka med november. För att inte säga februari...

Det finns ju en del ingredienser som gör att sommarkänslorna skjuter i höjden! Stockrosor, till exempel. Jag älskar stockrosor. Kanske inte med samma intensitet som jag älskar maken, barnen och Huliganen, men jag gillar dem, det måste jag nog hävda med emfas. I många år försökte jag mig på att få stockrosor i trädgården. Jag åkte till Tirups Örtagård och köpte små dyra stockrosbebisar och planterade. Men alltid tynade de bort. Till slut kunde jag inte låta bli att klaga min nöd för maken - varför ville de inte bo hos oss, jag som pysslade så ömt om dem?

Maken flackade med blicken och harklade sig försiktigt. Sedan undrade han om jag menade det där ogräset som envisades med att växa vid staketet? Det där som han sprutat gift på? frågade han vidare och såg lite lätt fåraktig ut. Numera sprutas det inte på några stockrosor.

Vad vill man mer ha? Kultur, varma sommarkvällar och lite slott i en skön förening, kanske? Och då kan man ju undra vad en jättetoalett har med Marsvinsholm att göra, men då ska jag genast skingra förvirringens dimridåer. Vi var en härlig kväll i gott sällskap (bl.a. en synnerligen delikat chokladtårta...) på Marsvinsholm och såg Den inbillade sjuke. Det var många flugor i en och samma smäll och inte minsta lilla regnställ skymtades vid horisonten.

Lite golf vill man ju också ha. Alltså drog vi till Halland för att svinga klubborna i sällskap med sonen. Det svingades högt och låg och torven flög. Ibland gick bollen dit den skulle, ibland inte. Men allt det där är ju petitesser och det blir ju liksom mer spännande då. Man får ta det med jämnmod och fnittra lite skälmskt när man slår bollen i bunkern för sjuttiofnuttonde gången. Eller också kanske man svor så det osade. Mitt minne sviker mig på den punkten.

Ett av årets projekt var att maken och jag skulle bada. I havet alltså. Det som ligger ute vid kusten, i alla fall här i Skåne. Nu låter kanske detta inte som ett omstörtande projekt, men vi tillhör inte det badande folket. Vår uppfattning om livet på en pinne är inte att ligga på stranden och få sand i allting och bli solsvedda och skrynkliga(re). Men i år skulle det ändå ske! Fast så var det ju det där 12 graderna och drivis... men nu senaste veckan spottade ju värmen upp sig och äntligen trodde vi att vi skulle klara av att sänka ner våra respektive lekamen i det våta utan att dö av köldchock.

Vi körde till närmsta strand vilken är Lomma. Där är det långgrunt så inihoppsan. Man går och man går och man går och sen får man liksom sänka sig ner på knäna för att bli någorlunda blöt. Alltså finns det inga badbilder, för skulle jag ta en bild av maken när han plaskade runt med sin badanka från stranden hade det behövts rejälare doningar till zoomobjektiv än vad jag har. Generöst bjuder jag dock på en solbadsbild samt en actionbild från det våta elementet.

Tja, det är väl lite av de ingredienser som krävs för en bra sommar. Det och lite god mat och vin. Lite vinresor. Lite läsande. Lite promenerande. Lite av det mesta.

Och framför allt; massor av den här!

On a bicycle made for two...

Huliganen hade haft några väldigt bra dagar hos syrran och Zoya men när han hörde talas om vår Danmarkstripp blev han ändå lite avundsjuk.

- jag vill också åka bort. Äta smörrebröd. Traska runt i vacker natur. Ha semester! sa han eftertryckligt.

Samvetet slog mig hårt. Här hade jag rantat runt i vårt broderland och njutit av både natur och dansk mat och inte hade minsta lilla smula ramlat ner i Huliganens gap, ja det var ju verkligen orättvist, det måste jag hålla med om. Här var goda råd dyra!

Men maken visste raskt på råd. Han monterade på cykelhållaren på bilen och sen gav vi oss ut i Skånes vackra natur - och Skåne, det är ju nästan Danmark. Och som av en slump hamnade vi vid Övedskloster. Slott kan man inte få för mycket av är makens paroll (tror jag).

Vi brukar turas om att dra hundkärran och maken lät mig generöst välja om jag ville dra i början eller slutet, så jag sa sorglöst att jag kunde ju börja. Sen började vi cykla upp mot Tullesbo (också ett litet slott, eller herrgård eller något, absolut sevärt i alla fall).

Jag gick ut hårt från Övedskloster. Men sen gick det uppför. Och uppför. Det tog liksom aldrig slut och jag började mer och mer låta som en astmatisk blåsbälg, så pass att maken nästan blev orolig och tjoade till mig att vi kanske skulle ta en paus? Jag insåg dock att om jag skulle pausa mitt i uppförsbacken var risken att jag aldrig skulle komma igång igen, så jag flåsade envetet vidare och lyckades faktiskt med livhanken i behåll komma upp till backens slut. Jag ramlade av cykeln och vi tog en liten promenad för att titta på Tullesbo, och maken konstaterade efter att ha konsulterat kartan att det varit ca 80 meters höjdskillnad, så då tycker jag faktiskt att man får flåsa, det kan knappast vara orimligt?

Tja och sedan cyklade vi vidare. Ibland cyklade vi fel och fick vända tillbaka, ibland hamnade vi bland vägbommar och fick trassla oss under och ibland klev vi av och letade svamp. Jag får dock säga att svamptillgången var väldigt mager, för att inte säga obefintlig. Enda resultatet av svampletandet var en vrickad fot och ett litet lerbad eftersom jag råkade snava i ett dike när vi skulle ta oss över.

Huliganen snavade inte, trots att han har fyra fötter att hålla reda på, det är lite märkligt det där.

Sen får jag väl också säga att han inte direkt uppskattar vårt slit och släp med cykelkärran, det är lite missnöjt tjoande och han försökte kamouflera sig i buskagen när det var dags att kliva ombord igen.

Så småningom anlände vi till vår destination igen, något leriga, ganska svettiga men nöjda och belåtna. Maken hade ju dragit kärran med med samma nivåskillnad på start och mål - fast liksom åt andra hållet. Så han förstod inte alls vad jag hade gnällt över sa han. Då gav jag honom en sval blick.

Sen frågade jag Huliganen om han var nöjd med sin utfärd? Och det var han sa han. På det hela taget. Trevligt med lite skogspromenader och slott och sånt.

- Men det blev inga smörrebröd, sa han lite dystert.

Skagen

I Skagen hade jag aldrig varit förr, och nu begriper jag faktiskt inte varför?? Maken till vacker plats, ja om man nu gillar det där hedlandskapet och det gör jag! Sen gillar jag ju sol, hav, pittoreska hus, konst och smörrebröd också, och allt detta förenades liksom på det mest förträffliga sätt.

Innan vi stärkte själen med Kröyeruställningen på Skagens museum fick vi lite lekamlig spis på Bröndums hotell. Sen var vi helt beredda på att titta på skagenmåleri ur alla synvinklar - jag kan me än väl förstå varför man ville bosätta sig just här för att måla.

I trädgården har jag också en hortensia. Jag kan dock inte påminna mig att det ser ut så här? Fast jag vet inte om det är bristen på konstnärlighet hos trädgårdsmästaren, eller om det är lundaluften som har för lite saltstänk och måsskrik?

Sen traskade vi ut mot Grenen, för att se Kattegatt möta Skagerack. Eller är nordsjön inblandad på något sätt? Två olika vatten är det i alla fall, det är jag åtminstone säker på.

Det var så blått! Och grönt! Och vått! Det blev årets första bad - åtminstone för fötterna, och det är ju ändå en start.

Som sagt, jag förstår verkligen inte varför jag aldrig varit här förut. Det var ju en evig tur att vi kom dit nu!