On a bicycle made for two...

Huliganen hade haft några väldigt bra dagar hos syrran och Zoya men när han hörde talas om vår Danmarkstripp blev han ändå lite avundsjuk.

- jag vill också åka bort. Äta smörrebröd. Traska runt i vacker natur. Ha semester! sa han eftertryckligt.

Samvetet slog mig hårt. Här hade jag rantat runt i vårt broderland och njutit av både natur och dansk mat och inte hade minsta lilla smula ramlat ner i Huliganens gap, ja det var ju verkligen orättvist, det måste jag hålla med om. Här var goda råd dyra!

Men maken visste raskt på råd. Han monterade på cykelhållaren på bilen och sen gav vi oss ut i Skånes vackra natur - och Skåne, det är ju nästan Danmark. Och som av en slump hamnade vi vid Övedskloster. Slott kan man inte få för mycket av är makens paroll (tror jag).

Vi brukar turas om att dra hundkärran och maken lät mig generöst välja om jag ville dra i början eller slutet, så jag sa sorglöst att jag kunde ju börja. Sen började vi cykla upp mot Tullesbo (också ett litet slott, eller herrgård eller något, absolut sevärt i alla fall).

Jag gick ut hårt från Övedskloster. Men sen gick det uppför. Och uppför. Det tog liksom aldrig slut och jag började mer och mer låta som en astmatisk blåsbälg, så pass att maken nästan blev orolig och tjoade till mig att vi kanske skulle ta en paus? Jag insåg dock att om jag skulle pausa mitt i uppförsbacken var risken att jag aldrig skulle komma igång igen, så jag flåsade envetet vidare och lyckades faktiskt med livhanken i behåll komma upp till backens slut. Jag ramlade av cykeln och vi tog en liten promenad för att titta på Tullesbo, och maken konstaterade efter att ha konsulterat kartan att det varit ca 80 meters höjdskillnad, så då tycker jag faktiskt att man får flåsa, det kan knappast vara orimligt?

Tja och sedan cyklade vi vidare. Ibland cyklade vi fel och fick vända tillbaka, ibland hamnade vi bland vägbommar och fick trassla oss under och ibland klev vi av och letade svamp. Jag får dock säga att svamptillgången var väldigt mager, för att inte säga obefintlig. Enda resultatet av svampletandet var en vrickad fot och ett litet lerbad eftersom jag råkade snava i ett dike när vi skulle ta oss över.

Huliganen snavade inte, trots att han har fyra fötter att hålla reda på, det är lite märkligt det där.

Sen får jag väl också säga att han inte direkt uppskattar vårt slit och släp med cykelkärran, det är lite missnöjt tjoande och han försökte kamouflera sig i buskagen när det var dags att kliva ombord igen.

Så småningom anlände vi till vår destination igen, något leriga, ganska svettiga men nöjda och belåtna. Maken hade ju dragit kärran med med samma nivåskillnad på start och mål - fast liksom åt andra hållet. Så han förstod inte alls vad jag hade gnällt över sa han. Då gav jag honom en sval blick.

Sen frågade jag Huliganen om han var nöjd med sin utfärd? Och det var han sa han. På det hela taget. Trevligt med lite skogspromenader och slott och sånt.

- Men det blev inga smörrebröd, sa han lite dystert.