1:e advent

Det har varit en bra helg får man nog säga, trots förkylning och trots ett ihärdigt snöande. Fast med snön är det ju så att jag vet att jag kommer att gnälla över den - men just nu känns det faktiskt mest ljust och härligt med lite snö! Lika bra att passa på att njuta då.

Annars har det varit julbord på Grand Hotel, vilket fick en, trots de bästa föresatser, att känna sig som en boa constrictor som just svalt en gnu och tvärmätt fått sätta sig att smälta maten. Om man då bryter ut "gnu" mot lite Jansssons, en massa lax, lite sill och en mandelmussla med hallon och grädde. Och om man tror att boa constrictorer sitter, vilket jag faktiskt vid närmare eftertanke känner mig lite lätt tveksam till.

Och så har jag ju börjat julpynta! Jag har i hela mitt liv varit en renlevnadsmänniska vad gäller jul. Helst ska man inte börja pynta förrän på lillejulafton (med undantag för julgardiner, adventsljus och krans på dörren). Nänä, jag har fnyst åt såna vilseförda själar som redan i början av december asat fram kottar och kulor och renar och det ena med det andra. Men så i år började jag tänka; lika kul som det är att ta fram grejerna, lika snabbt vill jag bli av med eländet prylarna efter jul. Och jag gillar ju tiden före jul, jag gillar hyacinter och apelsiner med kryddnejlikor och massor av ljus - tänk man skulle?? sa jag med skräckblandad förtjusning till mig själv.

Så ja - jag gjorde det! Jag har börjat pynta och nu är tanken att för varje vecka fylla på med julerier. Och det känns bra! Märkligt, men bra.

Sen har jag och den lille julhuliganen ränt skåne runt också i helgen. Långa stärkande promenader i det vitpudrade landskapet. Igår tillsammans med beardisen och aussien, idag tillsammans med Zoya och Zyrran.

En bra sak när man varit ute på långa promenader är att då kan man med gott samvete åka hem och dricka glögg, så då gjorde jag det. Glögg och pepparkakor med ost, det är gott! Huliganen fick bara ost, han är ju faktiskt helnykterist den hunden.

Så helgen har varit väldigt bra, det har den. Måhända blev man aningens irriterad när det visade sig att en knölaktig person gjort inbrott på vårt kontor och stulit en dator. Herregud så mycket jobb för en sketen laptop - kan det vara lönt? Så då fick man lägga tid på det, i stället för att dricka glögg ett tag. Måtte han (ja, jag förutsätter att det var en "han" måste jag säga, men jag kan ju lite modernt korrekt i och för sig skriva "hen" istället) - alltså; måtte 'hen' sätta såväl glögg som mandlar i halsen och måtte hen för evigt lida av nageltrång.

Men låt oss inte avsluta detta inlägg på detta dystra sätt, nej nu petar vi in ett litet ljus till tycker jag, så man kommer i julstämning igen.

När man är lite stolt

Det har varit tyst härifrån några dagar - ja inte från Huliganen förstås, han har låtit sin stämma ljuda över omgivningen både lite nu och då. Nej det är jag som varit tyst. Bloggledes i alla fall. Jo för jag tänkte ju blogga om dagarna i Skottland och då var det ju en himlans massa bilder att gå igenom. Och sen skulle man bestämma sig för vad man ska skriva. Vilka bilder som ska vara med - och hur jag än tänker och planerar så får det nog bli flera Skottlandsinlägg, för man klämmer liksom inte in en graduation, några håriga kossor, lite berg, lite lochar, lite shopping och en jädrans massa bilder hur som helst.

Så låt oss börja med det viktigaste, In medias res som redan de gamla romarna sa. Eller om det var en florentinare? Skitsamma, en latintalande person var det i alla fall, och det betyder, såvitt jag förstår, att man kastar sig rakt in i handlingen. Nu kanske ni tycker att "haha! det gör du ju inte alls, du bara babblar runt", men då vill jag bara ha sagt att det var ju värst vad ni var petiga då. Prata lite latin själva, så får ni se hur lätt det är. Haha på er själva ni!

 På självaste dagen sken solen från en klarblå himmel. Det var kallt, det var det, men festligt! Och det får man säga passade väldigt bra en sån dag.

Glasgow University är väldigt vackert också, får jag säga. Medan vi väntade på att högtidligheterna skulle börja traskade vi runt och fotograferade både löst som fast.

Sen var det dags att traska in i Bute Hall, dit vi fått biljetter.

- Varför tog du inte foto med spiran, frågade dottern förvånat när hon såg bilden nedan. Det kan man ju onekligen fråga sig, men jag var mest inne på den latinska texten på duken. Jag kände mig ju lite latinsk den här dagen. Dock kommer det en bild senare där man faktiskt ser spiran också vill jag till mitt försvar framhålla!

Innan graduenterna kom in underhölls vi med lite brandsäkerhetsföreskrifter. På skotska. Med tanke på att en stor del av publiken bestod av fransmän, tyskar, några förlupna svenskar osv, är jag inte helt säker på att instruktionerna gick hem. Så det var nog en rackarns tur att det inte började brinna. Sen fick vi lite sångundervisning - vi skulle nämligen sjunga Gaudeamus Igitur, när de tågade in. Organisten ledde oss en frejdig sånguppvisning. Bredvid mig hade jag en fransman som jag vänligt delade programblad med så att han skulle se texten.

- Jag vill inte sjunga! sa han förskräckt då.
- Det vill du visst det, sa jag på mitt mest uppfordrande sätt. Fransmannen sjöng. Maken sjöng också.










Sen klev de in, och sen examinerades det så det stod härliga till. Det hela var mycket högtidligt, man fick gå fram och rektorn slog en i huvudet med en kudde samtidigt som någon kastade huvan om halsen på en. Som av en lycklig slump var det ingen som ströps. Sen fick man sitt diplom och tågade ner från balustraden till massornas jubel. Dottern kom fram som nummer två av allihop och jag missade därför en hel del fotograferingsmässigt - och för att jag måste jubla såklart.

När alla fått sitt diplom och blivit slagna i huvudet (ingen slog tillbaka) tågade de ut. Enligt planerna skulle det vara till säckpipemusik, men säckpipeblåsaren drabbades av akut astmaanfall, och det förstår man ju att då går det inte att tuta i säckpipa. Organisten visste dock på råd och spelade rådigt (och med en brittisk humor som man bara kan älska) Starwars-temat vid uttåget av Jedi-krigarna.

Drinks will be served, stod det glatt i programbladet. Det är ordning och reda med britterna. Så vi avnjöt vår Bucks Fizz och minglade och pratade och fotograferade och kände oss hur ohämmat stolta som helst. Alldeles väldigt stolta.

Det togs gruppfoto. Med fyra kemiska doktorer och en Cambridgeprofessor.

Foton med stolta föräldrar!

Och enskilda foton.

Det försöktes fotografera med huvan uppe. Nåja.

Det pussades lite. (Eller rättare sagt: mycket).

Och sen blev det puben och därefter en delikat middag på the Bothy.

Efter det återstod inget annat än att ramla i säng och känna att nu, nu var hon verkligen avfirad, vår kemistiska dotter.

Men... va?! Hmpf!!!

Maken och jag har befunnit oss på annan ort. Närmare bestämt en skotsk ort. Där har vi, förutom att leva livets glada dagar och säga saker som "aye" och "bairn" och "a pint of lager please", närvarat när huligandottern befunnits värdig att erhålla titeln Ph.D., så att hon numera kan benämnas Huligandottern Ph.D. Det kan hända att det kommer ett inlägg om det. Det kan också hända att detta inlägg kommer att illustreras med ett foto eller två. Eller 29.

Väldans trevligt har vi haft! Och trots att vi befunnit oss i Skottland, regnets hemvist, har solen skinit på oss. Inte hela tiden, och inte varmt - men herregud man kan väl inte begära hur mycket som helst? Va?

Medan vi befann oss på resande fot hade ett helt litet batteri av Huliganvänner kallats in för att underhålla hunden. Vi kände att det skulle ta bort en hel del av det högtidliga om ceremonin i Bute Hall stördes av en västgötaspets synpunkter på hur det hela gick till.

Så på fredagen var det en Huliganvän som roade honom, och sedan ryckte syrran ut och han packade sin pyjamas och tandborste och sov över hos kusin Zoya. Sen är det märkligt nog så att syrrans jobb har synpunkter på att man har med sig hundar, i synnerhet sådana som låter (ja jag håller med, hur tänker de??) så måndag-onsdag fick han befinna sig på sitt sedvanliga hundpang. Där går det rakt ingen nöd på honom, och stämbanden blir välmotionerade kan man säga. Han brukar vara glad men något hes när han kommit hem igen.

I eftermiddags kom vi hem igen och jag kände hur jag längtade efter min lille hund så att lilltårna skrynklade sig, alltså ångade jag iväg ut på landet och hämtade hem honom. Det var som i en amerikansk film av sentimentalaste slag, vi föll i varandras armar och jublade. Den ena tjatade om frolic. Det var inte jag.

Sen åkte vi hem, och allt var frid och fröjd. Ända tills jag böjde mig ner över den lille banditen och insåg att han inte luktade hallon direkt - snarare mustigt av hundpensionat.

- Det hjälps inte, sa jag för mig själv, här behövs ett bad!

Sagt och gjort, innan Huliganen hann blinka hivade jag ner honom i badet och duschade och schamponerade honom. Det föll inte i god jord kan jag säga. I hans sårade brunögda blick kunde jag bara läsa ett ord:

- Förrädare!!

Sen tänkte han vidare

- är det så här du visar att du saknat mig? Va??!

Sen tror jag han tänkte

- Morrhoppa!

Så vad gör man för att bättra på sitt skamfilade rykte? Tja, det fick ju bli en frolic. Han fick lustmörda duschhandduken en stund. Och jag framhöll att nu slipper han nog julbadet.

Jag hoppas jag blir förlåten, så småningom i alla fall.

Tacksamhet?

Notera frågetecknet i rubriken.

Det är så att jag har en kollega - ja jag har faktiskt flera! Men just denna kollega gillar Huliganen. Han tycker att Huliganen är en rackarns cool vovve, ja han gillar faktiskt även Huliganens blomkålsöra (och vem gör inte det, han är så himla söt i sitt skrynkliga öra!). Det där med blomkålsörat är liksom lite en sorts male bonding mellan Huliganen och kollegan som sysslat med boxning (eller är det brottning jag menar?) och då är blomkålsöron lite mammas gata. Typ.

Annars är det lite skillnad på de två, jo det är det. Om man tänker på att den ena mäter 2.03 i strumplästen och den andra är lite drygt 30 cm i mankhöjd, men vad är väl lite höjdskillnad två polare emellan?

Nu är ju Huliganen inte på jobbet varje dag, inte nu när vårt hunddagis är i full sving. Emellanåt är han dock där, men nu var det några dagar sedan.

- När kommer Huliganen?? har susat genom luften.

Så idag var det dags, tänkte jag. Sagt och gjort, båda vovvarna fick följa med. När hundarna är med på jobbet, ja då behövs ingen ringklocka kan jag ju säga. Kommer någon rusar de dit och vrålar "vem e' du, ska du verkligen in hit? Va??". Efter kommer jag rusande och hyssjar på dem, samtidigt som jag vänligt med kvinnlig simultankapacitet välkomnar vem-det-nu-är. Fast nu var det ju inte det jag skulle berätta om, utan om den generositet som ovannämnde kollega visade. Han hade nämligen varit och köpt godis till min hund, godis som han nu ville dela ut. Lite som en prematur jultomte. Utan skägg, då.

Båda vovvarna rusade fram och tjoade "jag vill ha, jag vill ha!". Men sen sa de "tuggpinne??" De tuggade lite förstrött, mest för att inte den andre skulle få chans att roffa åt sig bytet. Därefter spottade båda ut pinnarna. Och som inte det vore nog, la de den ratade gåvan precis utanför den generöse givarens dörr.

Tala om otacksamhet. Ibland får man skämmas över sin hund. Själv har han ju inte vett att göra det.

Dimma

Idag har det varit osedvanligt dimmigt. Och osedvanligt mycket November. Mitt humör är därefter. Bitsk, skulle man kunna kalla mig. Men jag rekommenderar inte att man säker det direkt till mig, för då kan jag nog hitta ännu fler och ännu värre adjektiv som skulle passa in på mitt humör. Usch, jag vet inte - ibland blir man verkligen så otroligt nertryck i skoskaften av det här med höst, trots att jag ändå gillar hösten.

Och råkar jag säga något i stil med att "oj så ruggigt det är idag" så kan jag ge mig faderullan på att någon i närheten belåtet och skadeglatt säger att "men du säger ju att du gillar hösten". Visst gör jag det, men inte säger man väl till någon som gnäller över regn på sommaren att "vad gnäller du om, du gillar ju sommar"? Eller hur? Så jag vill härmed och för all evinnerlig framtid påtala att jo, jag gillar höst. Jag gillar till och med ruggiga höstdagar. Någon enstaka då och då, men inte intill tidens ände, amen.

Nåja, nu är jag hemma igen. När jag cyklade hem hade jag illuminerat mig rejält, man vill ju inte bli påkörd i dimman. Funderade på att man borde haft en mistlur med sig också - eller rentav Huliganen i hans cykelkärra när han får för sig att han inte gillar att åka i den. Lite oink-oink-OINK!!!-ande kan nog få de flesta att lägga märke till att man kommer.

När jag kom hem glodde jag dystert på hunden. (Maken kunde jag inte glo på, för han befann sig hos svärmor).

- Livet är ett enda blä! sa jag surt till Huliganen.

Han höll inte med.

- Vi kan väl göra något? Något som inbegriper massor av belöningar till mig? frågade han upphetsat.

Samvetet slog mig. DONK!! sa det i huvudet. När tränade jag något med honom senast?

Så vi plockade fram spårapporter. Klicker. Frolic (en jädrans viktig ingrediens om man frågar Huliganen). Och sen apporterade Huliganen spårapporter så det stod härliga till. Löst som fast. Enstaka som många. Visst hände det ibland att han mer slängde dem i ungefärlig riktning mot mig i stället för att lämna av dem i min hand, och visst hände det att han i rena upphetsningen apporterade både det ena och det andra. Oj vilken glad hund! Inte hade han tid att stå stilla och bli fotograferad, och egentligen känner jag att äh, skit samma, det är ändå känslan som räknas - känslan av en glad hund.

Och en glad hund, det är nog botemedlet för att få matte på bättre humör känner jag.

Den observante läsaren inser raskt att det som Huliganen håller i munnen är inte någon spårapport - men vi är inte så petiga i det här huset. "Spårapport" "toffel" - who cares?! säger vi och rycker lite nonchalant och franskt på axlarna. Huliganen bryr sig inte - bara han får frolic. Det fick han.

Julmarknad

Låt mig redan från början få konstatera att jag är djupt misstänksam mot själva konceptet julmarknad.

Eller, förresten, det är jag inte alls egentligen - det är bara det att i mina romantiska fantasier är en julmarknad något där man ska strosa runt i sakta mak, lite snöflingor ska sakta dala ner, man ska dricka varm glögg och det ska dofta gran och buxbomskransar, det ska vara lagom med folk och alldeles så där Astrid Lindgren-aktigt som man tänker sig. Så brukar ju inte verkligheten vara.

Min julmarknadsfobi började nog den julen när jag, gravid i åttonde månaden med galopperande foglossning fick för mig att det vore en lysande idé att ta 1,5-åringen, maken, svärföräldrarna och de egna föräldrarna och åka på julmarknad på Bjärslölagårds slott. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte? Men jag skyller på gravidhormonhjärnkollaps. Det var förfärligt. Trångt, varmt, stökigt, man såg inget. Hörde inget. Kunde inte strosa alls. Hu! säger jag bara. Jag slet åt mig en skelögd tomte och flydde fältet - ja så snabbt det nu går att fly med jättemage och foglossning, det var mer en slags ankvaggande flykt i mycket sakta mak.

Sen tvärvägrade maken att åka på fler julmarknader. Kan inte säga annat än att jag faktiskt förstår  honom.

Ett år var jag i och för sig på Tivolis julmarknad med dottern och Ellenmamman och visst var det vackert med alla ljus, allt pynt - men jämrans så mycket folk!! Överallt, typ. Har folk inget annat för sig än att ränna på julmarknader?

Men idag har jag nog faktiskt fått julmarknadsterapi - syrran, en annan god vän med dotter och jag åkte till julmarknaden på Gamla Kassan i Landskrona; okej, det singlade inga snöflingor, det gjorde det inte. Men miljön var fantastisk. Det var mycket måttligt med tingeltangel men desto mer matrelaterade varor, och för en matintresserad skåning är sånt helt klart intressant. Det var en hel del folk, det var det, men ändå utrymme att strosa runt. Det var brända mandlar, goda ostar, choklad, hembakt bröd, bak av saffransbullar, glögg.

Fikapaus under gamla källarvalv. Och när det gäller den bilden vill jag bara ha sagt att nog för att saffransbullen var rätt stor - men kaffekoppen var väldigt liten, så den var inte av så gigantisk som den ser ut. Någon måtta är det även på mitt bullätande!

Inte minsta lilla tomte eller julgranspynt följde med hem, nä jag gick på väsentligheterna! Fransk bondost, vildmarksglögg, dinkelpepparkakor, surdegsbröd och brända mandlar, det var vad jag handlade.

Så det kan hända att jag börjar komma över min julmarknadsskepsis, det kan det.

Om relativitetsteorin. Möjligen.

Det är ju den tiden på året nu. Den när dimman hänger som ett våtvarmt (eller snarare våtkallt) omslag om halsen på en när man sticker näsan utanför dörren. Om det inte rentav är så att det tar sig för att regna på en?!
 
Nu är det så här att ingen kan beskylla mig för att vara naturvetare. Inte för att jag vet vad jag är, men säg ”Einstein” och jag tänker på frisyr, inte på några E=mc² (medge att ni blev imponerade nu, va?? – men jag kan väl googla lika bra som någon annan). Trots detta vet jag att det finns vissa naturlagar som icke går att rucka på. Regnar det blir man blöt. Blir man blöt måste man torka tassarna. Är man då en Huligan, ja då tycker man att detta är jävligt onödigt. (Han skiter förmodligen totalt i Einstein). Jag skulle nog vilja påstå att Hunden går så långt som att klassificera det som ett övergrepp. 

Han är helt enkelt ingen vattenhund, även om han på äldre dar med viss självövervinnelse och under mycket åthävor kan hämta en pinne ur en eller annan vattenpöl. Man kan helt enkelt beskriva honom som lite fjollig när det gäller det våta elementet. 

Däremot gillar han att vara i badrummet när jag duschar – tidigare var det mest för att sno åt sig badhandduken, rusa ut med den i matsalen och lustmörda den njutningsfullt under matsalsbordet – alla våra badhanddukar var helt perforerade. Shabby Chic, kunde man möjligen kalla det, ja om man inte var så där tråkigt och brutalt ärlig och kallade dem Trasiga Handdukar. Men så köpte vi nya och lyckades faktiskt uppfostra honom så pass att handdukarna får vara ifred – i alla fall om han känner att mattes hököga vilar på honom. Hoppet är dock det sista som överger en Huligan, så han väntar troget. Så även i morse. 

Då greps jag av ett visst pedagogiskt nit. Det är inte ofta det händer, men när det gör det får man gripa tillfället i flykten så att säga. 

-          Se nu hur stillsamt matte torkar sig, sa jag självbelåtet.

-          Inte ylar jag och beter mig som en rabiat anakonda? fortsatte jag sedan lika självbelåtet.

-          Du som är en stor och ståtlig västgötaspets borde verkligen kunna uthärda lite tasstorkande utan åthävor! kom min pedagogiska slutkläm sedan. 

Sen tittade jag på hunden. Modifierade mitt sista uttalande till ”ståtlig västgötaspets”. Tittade lite till och nöjde mig sedan med ”västgötaspets”. Jag är en skrupulöst ärlig person.

Huliganen var dock inte alls imponerad av min retorik. Han såg ut att hålla med Stina på Saltkråkan som, när Tjorven hävdade att det var skillnad på Tjorven och henne, hädiskt sa att ”särskilt på dig!”. Huliganens sentiments, exactly.