Men... va?! Hmpf!!!

Maken och jag har befunnit oss på annan ort. Närmare bestämt en skotsk ort. Där har vi, förutom att leva livets glada dagar och säga saker som "aye" och "bairn" och "a pint of lager please", närvarat när huligandottern befunnits värdig att erhålla titeln Ph.D., så att hon numera kan benämnas Huligandottern Ph.D. Det kan hända att det kommer ett inlägg om det. Det kan också hända att detta inlägg kommer att illustreras med ett foto eller två. Eller 29.

Väldans trevligt har vi haft! Och trots att vi befunnit oss i Skottland, regnets hemvist, har solen skinit på oss. Inte hela tiden, och inte varmt - men herregud man kan väl inte begära hur mycket som helst? Va?

Medan vi befann oss på resande fot hade ett helt litet batteri av Huliganvänner kallats in för att underhålla hunden. Vi kände att det skulle ta bort en hel del av det högtidliga om ceremonin i Bute Hall stördes av en västgötaspets synpunkter på hur det hela gick till.

Så på fredagen var det en Huliganvän som roade honom, och sedan ryckte syrran ut och han packade sin pyjamas och tandborste och sov över hos kusin Zoya. Sen är det märkligt nog så att syrrans jobb har synpunkter på att man har med sig hundar, i synnerhet sådana som låter (ja jag håller med, hur tänker de??) så måndag-onsdag fick han befinna sig på sitt sedvanliga hundpang. Där går det rakt ingen nöd på honom, och stämbanden blir välmotionerade kan man säga. Han brukar vara glad men något hes när han kommit hem igen.

I eftermiddags kom vi hem igen och jag kände hur jag längtade efter min lille hund så att lilltårna skrynklade sig, alltså ångade jag iväg ut på landet och hämtade hem honom. Det var som i en amerikansk film av sentimentalaste slag, vi föll i varandras armar och jublade. Den ena tjatade om frolic. Det var inte jag.

Sen åkte vi hem, och allt var frid och fröjd. Ända tills jag böjde mig ner över den lille banditen och insåg att han inte luktade hallon direkt - snarare mustigt av hundpensionat.

- Det hjälps inte, sa jag för mig själv, här behövs ett bad!

Sagt och gjort, innan Huliganen hann blinka hivade jag ner honom i badet och duschade och schamponerade honom. Det föll inte i god jord kan jag säga. I hans sårade brunögda blick kunde jag bara läsa ett ord:

- Förrädare!!

Sen tänkte han vidare

- är det så här du visar att du saknat mig? Va??!

Sen tror jag han tänkte

- Morrhoppa!

Så vad gör man för att bättra på sitt skamfilade rykte? Tja, det fick ju bli en frolic. Han fick lustmörda duschhandduken en stund. Och jag framhöll att nu slipper han nog julbadet.

Jag hoppas jag blir förlåten, så småningom i alla fall.