Tacksamhet?

Notera frågetecknet i rubriken.

Det är så att jag har en kollega - ja jag har faktiskt flera! Men just denna kollega gillar Huliganen. Han tycker att Huliganen är en rackarns cool vovve, ja han gillar faktiskt även Huliganens blomkålsöra (och vem gör inte det, han är så himla söt i sitt skrynkliga öra!). Det där med blomkålsörat är liksom lite en sorts male bonding mellan Huliganen och kollegan som sysslat med boxning (eller är det brottning jag menar?) och då är blomkålsöron lite mammas gata. Typ.

Annars är det lite skillnad på de två, jo det är det. Om man tänker på att den ena mäter 2.03 i strumplästen och den andra är lite drygt 30 cm i mankhöjd, men vad är väl lite höjdskillnad två polare emellan?

Nu är ju Huliganen inte på jobbet varje dag, inte nu när vårt hunddagis är i full sving. Emellanåt är han dock där, men nu var det några dagar sedan.

- När kommer Huliganen?? har susat genom luften.

Så idag var det dags, tänkte jag. Sagt och gjort, båda vovvarna fick följa med. När hundarna är med på jobbet, ja då behövs ingen ringklocka kan jag ju säga. Kommer någon rusar de dit och vrålar "vem e' du, ska du verkligen in hit? Va??". Efter kommer jag rusande och hyssjar på dem, samtidigt som jag vänligt med kvinnlig simultankapacitet välkomnar vem-det-nu-är. Fast nu var det ju inte det jag skulle berätta om, utan om den generositet som ovannämnde kollega visade. Han hade nämligen varit och köpt godis till min hund, godis som han nu ville dela ut. Lite som en prematur jultomte. Utan skägg, då.

Båda vovvarna rusade fram och tjoade "jag vill ha, jag vill ha!". Men sen sa de "tuggpinne??" De tuggade lite förstrött, mest för att inte den andre skulle få chans att roffa åt sig bytet. Därefter spottade båda ut pinnarna. Och som inte det vore nog, la de den ratade gåvan precis utanför den generöse givarens dörr.

Tala om otacksamhet. Ibland får man skämmas över sin hund. Själv har han ju inte vett att göra det.