Dimma

Idag har det varit osedvanligt dimmigt. Och osedvanligt mycket November. Mitt humör är därefter. Bitsk, skulle man kunna kalla mig. Men jag rekommenderar inte att man säker det direkt till mig, för då kan jag nog hitta ännu fler och ännu värre adjektiv som skulle passa in på mitt humör. Usch, jag vet inte - ibland blir man verkligen så otroligt nertryck i skoskaften av det här med höst, trots att jag ändå gillar hösten.

Och råkar jag säga något i stil med att "oj så ruggigt det är idag" så kan jag ge mig faderullan på att någon i närheten belåtet och skadeglatt säger att "men du säger ju att du gillar hösten". Visst gör jag det, men inte säger man väl till någon som gnäller över regn på sommaren att "vad gnäller du om, du gillar ju sommar"? Eller hur? Så jag vill härmed och för all evinnerlig framtid påtala att jo, jag gillar höst. Jag gillar till och med ruggiga höstdagar. Någon enstaka då och då, men inte intill tidens ände, amen.

Nåja, nu är jag hemma igen. När jag cyklade hem hade jag illuminerat mig rejält, man vill ju inte bli påkörd i dimman. Funderade på att man borde haft en mistlur med sig också - eller rentav Huliganen i hans cykelkärra när han får för sig att han inte gillar att åka i den. Lite oink-oink-OINK!!!-ande kan nog få de flesta att lägga märke till att man kommer.

När jag kom hem glodde jag dystert på hunden. (Maken kunde jag inte glo på, för han befann sig hos svärmor).

- Livet är ett enda blä! sa jag surt till Huliganen.

Han höll inte med.

- Vi kan väl göra något? Något som inbegriper massor av belöningar till mig? frågade han upphetsat.

Samvetet slog mig. DONK!! sa det i huvudet. När tränade jag något med honom senast?

Så vi plockade fram spårapporter. Klicker. Frolic (en jädrans viktig ingrediens om man frågar Huliganen). Och sen apporterade Huliganen spårapporter så det stod härliga till. Löst som fast. Enstaka som många. Visst hände det ibland att han mer slängde dem i ungefärlig riktning mot mig i stället för att lämna av dem i min hand, och visst hände det att han i rena upphetsningen apporterade både det ena och det andra. Oj vilken glad hund! Inte hade han tid att stå stilla och bli fotograferad, och egentligen känner jag att äh, skit samma, det är ändå känslan som räknas - känslan av en glad hund.

Och en glad hund, det är nog botemedlet för att få matte på bättre humör känner jag.

Den observante läsaren inser raskt att det som Huliganen håller i munnen är inte någon spårapport - men vi är inte så petiga i det här huset. "Spårapport" "toffel" - who cares?! säger vi och rycker lite nonchalant och franskt på axlarna. Huliganen bryr sig inte - bara han får frolic. Det fick han.