Om relativitetsteorin. Möjligen.

Det är ju den tiden på året nu. Den när dimman hänger som ett våtvarmt (eller snarare våtkallt) omslag om halsen på en när man sticker näsan utanför dörren. Om det inte rentav är så att det tar sig för att regna på en?!
 
Nu är det så här att ingen kan beskylla mig för att vara naturvetare. Inte för att jag vet vad jag är, men säg ”Einstein” och jag tänker på frisyr, inte på några E=mc² (medge att ni blev imponerade nu, va?? – men jag kan väl googla lika bra som någon annan). Trots detta vet jag att det finns vissa naturlagar som icke går att rucka på. Regnar det blir man blöt. Blir man blöt måste man torka tassarna. Är man då en Huligan, ja då tycker man att detta är jävligt onödigt. (Han skiter förmodligen totalt i Einstein). Jag skulle nog vilja påstå att Hunden går så långt som att klassificera det som ett övergrepp. 

Han är helt enkelt ingen vattenhund, även om han på äldre dar med viss självövervinnelse och under mycket åthävor kan hämta en pinne ur en eller annan vattenpöl. Man kan helt enkelt beskriva honom som lite fjollig när det gäller det våta elementet. 

Däremot gillar han att vara i badrummet när jag duschar – tidigare var det mest för att sno åt sig badhandduken, rusa ut med den i matsalen och lustmörda den njutningsfullt under matsalsbordet – alla våra badhanddukar var helt perforerade. Shabby Chic, kunde man möjligen kalla det, ja om man inte var så där tråkigt och brutalt ärlig och kallade dem Trasiga Handdukar. Men så köpte vi nya och lyckades faktiskt uppfostra honom så pass att handdukarna får vara ifred – i alla fall om han känner att mattes hököga vilar på honom. Hoppet är dock det sista som överger en Huligan, så han väntar troget. Så även i morse. 

Då greps jag av ett visst pedagogiskt nit. Det är inte ofta det händer, men när det gör det får man gripa tillfället i flykten så att säga. 

-          Se nu hur stillsamt matte torkar sig, sa jag självbelåtet.

-          Inte ylar jag och beter mig som en rabiat anakonda? fortsatte jag sedan lika självbelåtet.

-          Du som är en stor och ståtlig västgötaspets borde verkligen kunna uthärda lite tasstorkande utan åthävor! kom min pedagogiska slutkläm sedan. 

Sen tittade jag på hunden. Modifierade mitt sista uttalande till ”ståtlig västgötaspets”. Tittade lite till och nöjde mig sedan med ”västgötaspets”. Jag är en skrupulöst ärlig person.

Huliganen var dock inte alls imponerad av min retorik. Han såg ut att hålla med Stina på Saltkråkan som, när Tjorven hävdade att det var skillnad på Tjorven och henne, hädiskt sa att ”särskilt på dig!”. Huliganens sentiments, exactly.