Utkonkurrerad

Jag vet inte hur jag ska säga det. Det känns ju lite vemodigt, det gör det. Efter alla dessa år. Det finns inga förskönande omskrivningar.

Maken har en ny kärlek.

Ny och ny. "Ganska gammal!" tänker jag lite bittert. Definitivt äldre än jag i alla fall.

Så vad ska man göra? Ska vi dela på oss? Eller kan vi leva i något sorts ménage-a-trois? Vi kanske lever upp till centerpartiets nya idéprogram, varför begränsa sig till en kärlek? Kan det bli ett happy ever after? För maken. Mig. Och latinet.

Maken har nämligen bestämt sig för att inte bara läsa arkeologi i vår, lite latin ska också till. Maken gillar inte språk direkt, det brukar ju vara min avdelning. Men nu har fjällen fallit från hans ögon; det finns ett språk som är logiskt uppbyggt. Som man inte behöver prata. Som är som ett sudoku, eller ett korsord. Som kan struktureras. Organiseras. Säkerligen gör det sig bra i ett excel-diagram också.

I fredags när jag kom hem från jobbet möttes jag förvisso av ett lite förstrött hej! men i nästa andetag utbrast maken med fanatismen glödande i ögonen

- kan du förklara kasus för mig?

Nu är det så att jag har läst rätt mycket språk (inklusive latin i min unga, oförstörda och oförvillade ungdom). Men det där med grammatik... nej jag har en friare syn på saken. Jag har en definitivt intuitiv approach till det där med hur man formulerar sig. För mig är språk att kommunicera, inte att pilla sönder i små jädrans beståndsdelar. Dessutom kanske jag kan tycka att det finns roligare saker att göra en fredagskväll än att prata om kasus och ablativ och gerundivum. På rak arm kan jag tänka mig att laga god mat! Dricka gott vin! Prata mycket, skratta mycket. Satsdelar känns väldigt avlägset då.

Så icke maken. Han har gått igång på alla deklinationer, satsdelar, kasus och gudvetinteallt. Han behärskar sig, inte för att ta sig i kragen och göra sin latinläxa, utan för att spara lite på den. Ha nöjet kvar och därför inte kasta sig över den, likt en hungrig tiger över ett oskyldigt lamm. Idag, till exempel, läser han därför bara arkeologi. Men jag vet att innerst inne önskade han att han fick sitta där och dissekera meningarna. Böja sum-es-est osv. Snart så! Kanske redan imorgon?

Nåja, bara han är lycklig. Och bara jag slipper, för ärligt talat, grammatik är inte min tekopp. Däremot känner jag starkt för att gå och laga lite mat nu, så då gör jag väl det.

Ave et vale!

En bra helg på alla vis

Det har rymts lite av varje i den här helgen. Nya kunskaper till exempel, sånt som kan vara bra att veta. Då tänker jag det jag lärde mig på ett påtagligt sätt i fredags kväll, nämligen att om man har skurit röd chili och tuggat på för att se hur vinets smak påverkas av det, ja då är det inte en bra idé att gnugga sig i ögonen innan man tvättat händerna grundligt. Det var för övrigt ingen direkt smakhöjare för vinet, och det kan ju då få gälla som lärdom nr 2.

Sen tillbringades en del av lördagen med en socialantropologisk studie; jag och vännen M åkte till det nya gigantiska köpcentret Emporia i Hyllie utanför Malmö. Det som är bra med Emporia är att de har en väldigt fin takterass. Och goda italienska bakverk. För övrigt insåg vi tämligen omgående båda två varför vi inte gillar köpcentrum så utan att direkt ha slösat några pengar flydde vi hals över huvud tillbaka in till Malmö. Så nu är det gjort och nu behöver jag aldrig åka dit igen.

Lördagskvällen tillbringades hos goda vänner. Goda vänner som jagar och som lagar rysligt god mat. Goda vänner som gillar att skämma bort Huliganen (och oss), dessutom. Så när han insåg vart vi var på väg gick promenaden rysligt snabbt kan jag säga, och vi var inne i huset innan de knappt hunnit öppna dörren och säga välkomna! Huliganen rände raskt ut i köket och placerade sig prompt på rumpan framför spisen och påtalade att han kunde provsmaka. Sen åt vi allihop rådjursstek så att vi blev proppmätta och belåtna. Hunden med.

Imorse var man således lite trött, men väldigt nöjd. Söndagen har alltså fått ramla på i sin egen takt och jag har gjort sånt som jag gillar. Baka till exempel. Med tanke på italienska bakverk och rådjursstek och annat som helgen medfört fick det bli viktväktarrecept... men det var inte dumt det heller. 

Ållrejt, det kanske inte direkt går upp mot Jamie's Fruity Flapjacks, som är en avgjord favorit, men ibland får man nog nöja sig med lite mindre flapjack och lite mer viktväkteri - och det passade alldeles utmärkt till en fika efter söndagens promenad!

Jo för vi har ju varit ute och promenerat också, även om det kanske inte var strålande vinterväder. Är man hurtig så är man, så jag sa uppfordrande till maken att  nu åker vi ut i naturen och strosar runt och njuter av livet! Maken såg ut som att han gärna njutit av livet sittandes i sin läsefåtölj inomhus, men följde ändå rätt godvilligt med, det får man hålla honom räkning för. Han är inte den som bangar för att möta elementens raseri!

En som inte heller bangar är Huliganen, han for fram som en liten lycklig torped! Vi lyckades få honom att sitta still en stund vid makens sida medan jag traskade iväg för att kunna rikta in kameran mot honom. Det gick. Med nöd och näppe, för det spratt av livsglädje i de små benen. När jag kände efter, så spratt det nog lite av livsglädje hos mig också, även om jag höll mig till något makligare takt. Jag kände det heller inte nödvändigt att pinka revir.

Sen har jag gjort annat. Stickat till exempel. Jag har börjat på en ny sjal. Det är högst ovisst när den blir färdig och för garnet är tunt och stickstorleken ganska liten och ja, tålamodet är väl som det är... Dessutom är det ett väldigt mörkt garn så med tilltagande hög ålder tycker jag det är svårt att se när det börjar bli lite mörkt, så det här får nog bli ett dagsljusprojekt. Men vackert är det, garnet!

Vad jag har stickat färdigt är dock 2013 års vantprojekt nr 2 och 3! Hör och häpna (eller, om vi nu ska vara petigt korrekta; läs och häpna) jag har faktiskt stickat icke mindre än 3 par vantar och januari är inte slut än. Nu ska jag i ärlighetens namn erkänna att de var rätt små, men å andra sidan är det pilligt att sticka så små tummar tycker jag, så det kan nog jämna ut sig. Som av en slump blev de lila, ty mottagaren tycker att lila är en tjusig färg. Det tycker jag också!

Snön som legat kall, torr och fin en dryg vecka nu börjar töa, nästa vecka blir det regn och slask. Men än är den inte borta och just nu var den perfekt för att göra snöbollar! Snöbollskrig var jag dock inte direkt sugen på, så vad ska man då göra? Jo en snölykta fick det bli. Min trogne kompis ville vara med och det var ju bara trevligt. Ända tills han började tycka att "det är ju en sak som sticker upp! Och saker som sticker upp, dem ska man pinka på, så är det bara". Då blev matten lite småtjurig och slängde in hunden i köket igen. Bara för att man är en Huliganhund får man faktiskt inte vara hur vandal:ig som helst.

- The gräns is nådd, sa jag strängt. Då tyckte Huliganen att jag var småpetig, men som sagt, någon måtta får det vara.

Ja det har varit en bra helg! Än är den inte slut, men det är däremot bloggandet för idag. Herregud, inte ett ord på flera dar, och sen två inlägg på en och samma söndag. Lite ketchupeffekt skulle man kunna säga!

Den får inte vila i frid

Jag har tidigare nämnt att Huliganen fick ett par rejält slitstarka leksaker i julkapp, saker som tålts att misshandlas i ett rikligt tandförsett gap.

Men nu har den ändå gått hädan. Sköldpaddan, den mjuka fina med vänligt pip, som sonen presentade Huliganen med till jul. Först rök håret. Sedan blev den lite slemmig, smutsig och vältuggad, men trots allt höll den bra. Ända tills det blev ett litet, litet hål på magen och då, ja då slog domedagsbasunen och sköldpaddans dagar, eller kanske snarare minuter, var räknade. När väl detta hål uppstått då var det bara en tidsfråga tills inälvorna spritts över köksgolvet. Huliganen gick till verket som en entusiastisk bödel.

Till slut återstod bara ett skrynkligt, inälvslöst litet lik och jag tänkte att nu, nu fick den nog ändå vila i frid. Men nej, inte ens nu får den vara i fred, Huliganen ruskar den. Dänger den. Tuggar kärleksfullt på den. Igår kom jag ut i köket och hittade ett (1) sköldpaddsben stående lite ensamt och övergivet mitt på golvet. En vemodig syn får jag säga. Fast snart får den nog ändå helt och fullt gå till de sälla jaktmarkerna i slaskhinken.

Men helt leksakslös är han ändå inte. Ack nej. Ack:et beror på det genomträngande pip! som den lilla sälen har. Denna säl som en hänsynslös dotter med sin lika hänsynslösa sambo överlämnade till Huliganen till hans oskrymtade glädje och belåtenhet. Dess pip hemsöker oss och gör att matte med jämna mellanrum konfiskerar den lilla blå sälen och placerar den högt uppe på ett skåp. Då sitter Huliganen nedanför och tittar trängtande och längtande, medan sälen (och matte och husse) pustar ut och vilar sig i form igen.

Det är nämligen inte något enstaka litet försagt pip den undslipper sig, ånej Huliganen har lärt sig att praktiskt taget spela med den, han tuggar så ihärdigt att den piper och tjuter och låter som en atonal och synnerligen modern disharmoniskt komposition. "Huliganens Ofullbordade" är arbetsnamnet och jag tror att den skulle kunna ha en liten exklusiv målgrupp som möjligen hade uppskattat verket. I alla fall om de är stendöva.

Ni vill kanske se den demoniske kompositören in action? Voila!

Nu har jag inte tid att blogga längre. Jag tror jag ska åka och köpa öronproppar.

Plötsligt händer det

Jag har ju inte direkt bloggat för att vinna ovansklig ära och bli snuskigt rik. I så fall borde man nog skriva om något mer av allmänintresse, något som en nyfiken omvärld bara suktar efter att få veta. Dit kan man kanske inte räkna en västgötaspetsägares öden och äventyr, inte ens om man kryddar anrättningen med makens spektakulära intressen.

Men plötsligt händer det! Huliganbloggen har länkats till från helt andra källor, källor som nog har aningens fler läsare än vi...

Nu undrar säkert ni andlöst vad det är som väckt uppmärksamhet? Kan det vara makens skalbaggar? Mina ständiga kanelbullar? Huliganens åsikter om det mesta?

Nja, inte riktigt. Det var det här inlägget som uppenbarligen gett anklang i vida kretsar. Jag känner mig mycket hedrad, inte minst därför att jag till alla mina andra epitet numera kan lägga titeln "Halmianska från Lund"!

Är det nu så att bloggen kommer att hemsökas av diverse fotbollsfantaster från såväl Halmstadbloggen som Svenskafans hemsida, ja då blir ni kanske lite besvikna. Fotboll är inte liksom huvudämnet i den här bloggen - men vi kanske kan bättra oss? Och skulle vi kunna vidarebefordra ett lite önskemål från maken, denna retro-fantast; snälla rara, nog kan ni väl ta tillbaka de käcka revärerna på Halmias röda byxor?

Huliganen låter hälsa att även han numera ser sig som Halmian.

Det är vackrast är det skymmer

Jag gillar Pär Lagerkvist. Och idag, när det varit en sån fantastiskt vacker vinterdag och en sån bra dag överhuvudtaget, ja då kan jag ändå inte annat än hålla med om när han skriver:

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden, 
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet 
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.

Precis så är det, i den där blå skymningstimmen.

Vi är ute i trädgården och fotograferar, Huliganen och jag.

- Det har varit en bra dag idag, säger jag till Huliganen. Han ser instämmande ut, där han spankulerar runt och sprätter i snön. Och hur hade det kunnat vara något annat? Han har sovit över hos syrran och Zoya eftersom maken och jag var på galej igår - detta innebar att han fick vara hos sin favoritmoster medan jag å andra sidan fick sovmorgon.

Sen har dagen ramlat på i allsköns välmåga; vinterpromenad med ovanämnda syrra och Zoyan, lite vinterstudio på TV medan man stickat små vantar så att maskorna sprätt omkring (men snälla rara tv-människor, är det inte på tiden att pensionera Christer Ulfbåge och Kalle Grenemark från tv-kommenterandet, mänskligheten till fromma?), lite långkokt bog med chorizo och annat tjofräs till kvällsmat - ja hur kan man annat än bli lite filosofisk till sinnes och känna att han visste nog vad han talade om, då för snart 100 år sedan, han Pär. Det gäller att leva här och nu, med garner och hundar och snö och makar och chorizo - rätt vad det är är det slut - men tills dess ska man njuta. Och det gör vi, Huliganen och jag.

Väldigt blå är skymingen. Och väldigt blå är denna vas som jag fått av Sue när jag för rätt många år sedan hälsade på när hon bodde i Bristol; Bristol blue, kallas glaset, och det får man ju hålla med om att blåare än så, det blir det liksom inte. Jag är väldigt förtjust i den här vasen, och nog passar den fint med rosor i? Blå - som vinterskymningen... Pär Lagerkvist hade absolut gillat den!

Kallt

Det är kallt och vintrigt, och jo det är vackert, och ja, det lyser upp. Men det är lätt att man bara liksom vill dra täcket över örat och inte ila ut i gryningen, det är det.

Dock hade jag en familjemedlem som hade en annan åsikt. En som han talade om. När det inte hjälpte körde han en kall nos i mattes varma armveck (vid det här laget har ni säkert förstått att det inte är maken jag talar om, han låg mer än gärna kvar i sänghalmen).

Så okej, vi gick upp och ut. Det som är lite besvärligt, det är det där med vägsaltet som är ett elände för små hundtassar. Emellanåt blir man alldeles väldigt halt och emellanåt försöker man liksom ta sig fram utan att sätta ner någon tass. Men låta matte torka tassar? Värma dem? Ha! Glöm det! "Sicket trams" fnyser Huliganen och skuttar vidare.

När vi kom hem traskade vi ut i vår trädgård för att dokumentera vintermorgonen. Där finns det inget vägsalt, däremot kan man hitta små frolicbitar i snön om man har tur. Nu är det inte så att vi direkt odlar frolic, det gör vi inte. Men det kan hända att Huliganen har en snäll och medgörlig matte, så kan det ju faktiskt vara.

Det är ändå rätt vackert, trots att det var en gråmulen morgon. Lavar och rimfrost och vintriga knoppar. Fågelbad som dragit ner mössan över öronen.

Ändå finns det hopp om en vår! Vissa modig knoppar vågar sig fram så smått, och man vill nästan bädda in dem i lite yllehalsdukar.

- Vad ska du bli när du blir stor, lille vän? tänker man och klappar knoppen på huvudet. Huliganen ruskar på sitt huvud och tänker att nu är hon inte klok, matte. Stå där och jollra med en klätterhortensiaknopp?? Pffft!

Det finns ju fler vårtecken!

Nej, tyvärr blommar det inga rosor ännu i trädgården, dessa blommar på matsalsbordet. Men köpta rosor är ändå rosor, om än de prunkar inomhus tröstar jag mig med.

Nu kan man ju tycka att det var himla massa bilder på snö och blommor och knoppar och det ena med det andra - men det viktigaste då? Ska det inte bli några bilder på universums centrum? Jomen det är väl klart! Hur skulle det annars se ut - och det må vara kallt och ruggigt ut, men man blir alldeles varm om hjärtat när man ser sin egen lille Huligan!

Men det var kanske lite snålt? Äsch, vi slänger in några bilder till!

Nu håller vi tummarna

För att denna dagen ska bli bättre än gårdagen. Jag får visserligen erkänna att till största delen var väl gårdagen helt ok, men inledningen! Ja den kommer inte i topp min lista "Mina bästa sätt att starta dagen". Faktum är att den kommer inte alls med på listan.

Fast jag kanske är lite småpetig? Eller vad tycker ni, om man börjar dagen med att krocka båda familjens bilar är det egentligen bara något att fnittra lite åt och slänga lite med lockarna?

Men nu känner jag att detta tarvar ett klarläggande så att ni inte tror att jag är en komplett idiot som far fram som en bilkrockarmarodör över nejden. Nejnej, så var det inte alls. Vi har två bilar. En carport och en uppfart. En bil får stå i carporten och en står bakom. Uppfarten sluttar nedåt. Det var halt igår. Det har väl varit halt en himla massa gånger förr när man stått där och ändå har allt gått bra. Så icke igår.

Jag startar volvon för att den ska börja värma upp, kollar att handbromsen är dragen (jojo, man har väl varit med förr), går ut för att skrapa rutorna. Då märker jag att det gungar till i bilen. "Rörde den sig?" tänker jag förbluffat då, men sen inser jag att det är väl klart att den inte gjorde. Det kan rentav ha varit så att jag sa "tihi!" lite för mig själv. Ända tills jag insåg att jominsann, bilskrället längtade efter sällskap och följande Newtons lag drog den sig mot den andra bilen. Låt mig klargöra en sak här och nu:

Man kan inte hålla fast en glidande bil om man bara hinner sträcka sig in och få tag i ratten, åtminstone inte en fullvuxen volvo.

Pang! sa det när de tvenne möttes i en omfamning. Då blev jag inte glad. Maken blev kanske inte heller så glad när han fick ryckas upp ur sin varma säng för att trösta en något upphetsad fru. Sen visade det sig förvisso att sträckan var kort, och farten låg, så faktum är att båda bilarna klarade sig, men då hade ju redan det där pang!-ljudet etsat sig fast i min hjärna.

Tja och sen lyckades jag under eftermiddan ohjälpligt radera en massa vital information från min mobil.

Undra på att jag sedan satt fast förankrad i soffan på kvällen, med stickningen, maken, Huliganen och en av sonen fådd dvd-serie inom räckhåll. Det kändes alldeles för riskabelt att försöka sig på något annat.

Men idag är en annan dag. Nu håller vi tummarna!