Nu håller vi tummarna

För att denna dagen ska bli bättre än gårdagen. Jag får visserligen erkänna att till största delen var väl gårdagen helt ok, men inledningen! Ja den kommer inte i topp min lista "Mina bästa sätt att starta dagen". Faktum är att den kommer inte alls med på listan.

Fast jag kanske är lite småpetig? Eller vad tycker ni, om man börjar dagen med att krocka båda familjens bilar är det egentligen bara något att fnittra lite åt och slänga lite med lockarna?

Men nu känner jag att detta tarvar ett klarläggande så att ni inte tror att jag är en komplett idiot som far fram som en bilkrockarmarodör över nejden. Nejnej, så var det inte alls. Vi har två bilar. En carport och en uppfart. En bil får stå i carporten och en står bakom. Uppfarten sluttar nedåt. Det var halt igår. Det har väl varit halt en himla massa gånger förr när man stått där och ändå har allt gått bra. Så icke igår.

Jag startar volvon för att den ska börja värma upp, kollar att handbromsen är dragen (jojo, man har väl varit med förr), går ut för att skrapa rutorna. Då märker jag att det gungar till i bilen. "Rörde den sig?" tänker jag förbluffat då, men sen inser jag att det är väl klart att den inte gjorde. Det kan rentav ha varit så att jag sa "tihi!" lite för mig själv. Ända tills jag insåg att jominsann, bilskrället längtade efter sällskap och följande Newtons lag drog den sig mot den andra bilen. Låt mig klargöra en sak här och nu:

Man kan inte hålla fast en glidande bil om man bara hinner sträcka sig in och få tag i ratten, åtminstone inte en fullvuxen volvo.

Pang! sa det när de tvenne möttes i en omfamning. Då blev jag inte glad. Maken blev kanske inte heller så glad när han fick ryckas upp ur sin varma säng för att trösta en något upphetsad fru. Sen visade det sig förvisso att sträckan var kort, och farten låg, så faktum är att båda bilarna klarade sig, men då hade ju redan det där pang!-ljudet etsat sig fast i min hjärna.

Tja och sen lyckades jag under eftermiddan ohjälpligt radera en massa vital information från min mobil.

Undra på att jag sedan satt fast förankrad i soffan på kvällen, med stickningen, maken, Huliganen och en av sonen fådd dvd-serie inom räckhåll. Det kändes alldeles för riskabelt att försöka sig på något annat.

Men idag är en annan dag. Nu håller vi tummarna!