Utkonkurrerad

Jag vet inte hur jag ska säga det. Det känns ju lite vemodigt, det gör det. Efter alla dessa år. Det finns inga förskönande omskrivningar.

Maken har en ny kärlek.

Ny och ny. "Ganska gammal!" tänker jag lite bittert. Definitivt äldre än jag i alla fall.

Så vad ska man göra? Ska vi dela på oss? Eller kan vi leva i något sorts ménage-a-trois? Vi kanske lever upp till centerpartiets nya idéprogram, varför begränsa sig till en kärlek? Kan det bli ett happy ever after? För maken. Mig. Och latinet.

Maken har nämligen bestämt sig för att inte bara läsa arkeologi i vår, lite latin ska också till. Maken gillar inte språk direkt, det brukar ju vara min avdelning. Men nu har fjällen fallit från hans ögon; det finns ett språk som är logiskt uppbyggt. Som man inte behöver prata. Som är som ett sudoku, eller ett korsord. Som kan struktureras. Organiseras. Säkerligen gör det sig bra i ett excel-diagram också.

I fredags när jag kom hem från jobbet möttes jag förvisso av ett lite förstrött hej! men i nästa andetag utbrast maken med fanatismen glödande i ögonen

- kan du förklara kasus för mig?

Nu är det så att jag har läst rätt mycket språk (inklusive latin i min unga, oförstörda och oförvillade ungdom). Men det där med grammatik... nej jag har en friare syn på saken. Jag har en definitivt intuitiv approach till det där med hur man formulerar sig. För mig är språk att kommunicera, inte att pilla sönder i små jädrans beståndsdelar. Dessutom kanske jag kan tycka att det finns roligare saker att göra en fredagskväll än att prata om kasus och ablativ och gerundivum. På rak arm kan jag tänka mig att laga god mat! Dricka gott vin! Prata mycket, skratta mycket. Satsdelar känns väldigt avlägset då.

Så icke maken. Han har gått igång på alla deklinationer, satsdelar, kasus och gudvetinteallt. Han behärskar sig, inte för att ta sig i kragen och göra sin latinläxa, utan för att spara lite på den. Ha nöjet kvar och därför inte kasta sig över den, likt en hungrig tiger över ett oskyldigt lamm. Idag, till exempel, läser han därför bara arkeologi. Men jag vet att innerst inne önskade han att han fick sitta där och dissekera meningarna. Böja sum-es-est osv. Snart så! Kanske redan imorgon?

Nåja, bara han är lycklig. Och bara jag slipper, för ärligt talat, grammatik är inte min tekopp. Däremot känner jag starkt för att gå och laga lite mat nu, så då gör jag väl det.

Ave et vale!