1 liter apelsinjuice

Det var vad jag hittade när jag kom idag. Det kanske inte känns så omstörtande direkt, trots att vi inte särskilt ofta dricker juice här hemma. Det som däremot kändes lite förvånande var att jag klart kom ihåg att jag skrivit "outspädd äpplejuice" på inköpslistan, och nu tronade en liter utspädd apelsindito i kyskåpet? Mystiskt. Jag kände att jag fick gå till botten med det här. Alltså frågade jag maken i inkvisitorisk ton vad apelsinjuicen gjorde hos oss?

Maken hänvisade, med rättfärdig min, till inköpslistan.
- Du skrev ju apelsinjuice! sa han och nickade förnumstigt.

En hemsk misstanke slog mig - hade jag skrivit så katastrofalt fel?? Kunde det, hemska tanke, vara jag som dabbat mig så katastrofalt?! Men nej, vid kontroll stod det äpplejuice. Outspädd. Maken stirrade förbryllat på lappen. Sen sa han att "jamen det är ju både "p" och "l" och "e" - inte konstigt att jag läste apelsin då".

- Men det outspädda? sa jag och vred åt tumskruvarna lite till. Maken hade inget bra svar, sa han.

Nåja, jag ska nog få till den där äpplemarinerade fläskkarrén ändå. På ett eller annat vis.

Dessutom kan man ju inte bli arg på maken, så gullig som han är. Och dessutom är det ju så att idag var det premiär! Jodå, idag åts 2013 års första lunch i växthuset, och det kändes alldeles utmärkt! Så vem bryr sig om äpplejuice då?

Comfort food

Det spritter i vårkänslorna, det gör det. Och man vet att rätt vad det är vill man bara äta lätta, fräscha rätter, salladsbladen kommer att sprätta runt nejden som konfetti. Men än är man inte där. Och dessutom så vill ens inre Dansk bryta sig ut! Nu har jag kanske inte någon inre Dansk (trots att jag är skåning och alltså per definition halvdansk i uppsvenskarnas ögon tror jag), men maken har ju lite utrikiskt blod i sig. Min fantastiske danske svärfar lagade bland annat jädrans god mat. Hans flaeskesteg gick inte av för hackor! Den kunde få dansk i förskingringen att bli tårögd av hemlängtan.

Nu blev det inte flaeskesteg i Huliganhemmet, men snudd på. Det blev lite cross-over food kan man säga, danskinfluerat men lagat i vår engelska slow cooker; långsambakad fläsksida med frästa äpplebitar och honungsglacerad kålrot.

Inte särskilt elegant. Inte särskilt franskt, om man med "franskt" tänker sig mat staplad i högar med en korslagd rädisa överst (vilket är grymt orättvist när man tänker på hur mycket god fransk husmanskost det finns).

Men låt oss nu inte tjata om mat-etnicitet. Låt oss bara konstatera att danskt, engelskt, skånskt eller vad det nu vara månde; det blev gott! Och det är ju ändå huvudsaken.

Det gick inte att behärska sig

De är fortfarande små och liksom lite sköra och ömtåliga. Och det är ju inte som att gå ut och plocka stora buketter med rosor och aklejor precis. Eller pioner för den delen. När jag tänker närmare efter är de alldeles väldigt olika pioner.

Men man blir lite mycket lycklig över årets första egenplockade bukett! Sen är man ju en schysst matte också, det kändes lite tufft att låta dem stå ute och frysa, bättre att få komma in i värmen! Även om det innebär att bli halshuggna jäms med fotknölarna. Ja, jag har inte riktigt lyckats tänka igenom om det här med att plocka årets första vintergäck och snödroppar gör mig till en berömvärt omhuldande trädgårdsperson eller en illvillig blom-mördare? Nåväl, till allmän beskådan visar jag nu upp liken av de små blommorna! (Eller om det är de ömsint omhuldade blomsterna?)

Det är en sån där behaglig söndag. Maken ligger uthälld i soffan och tittar på Vasaloppet på skidor. Han ser lite småsömnig ut, om det beror på ansträngningen att titta på 9 mil i skidspåret eller om det beror på den synnerligen trevliga festen vi var på igår, det vill jag låta vara osagt. Själv har jag varit ute på långpromenad med Huliganen i solskenet och sen blir det lite soff-häckande för min del också, lite virkning, lite bloggande och en allmän känsla av söndagsfrid.

Vi var som sagt på fest igår. Nog är det lite roligt att få hoppa ur jeansen och kängorna någon gång och dra på paljetter, spetsar och glitter? Födelsedagsbarnet är engelska och det var en väldig blandning på gästerna. Maken hamnade bredvid en person som ägnade sig åt språk som levebröd, så han gottade sig åt kasus och predikatsutfyllnader så att han nästan glömde bort vinet. Nästan, alltså. Bredvid sig hade han en jättesöt dam av indiskt/engelskt ursprung, så det fylldes på med hindi och punjabi (?) och diverse övriga språk. Danska, till exempel. Exotiskt så det förslår. Det var massor av mat. Och berömvärt korta, men väldigt uppskattande tal. Det hade nämligen utgått ett påbud från födelsedagsbarnet själv, skulle det hållas tal så skulle de vara korta, men gärna smickrande. Med tanke på hur trevlig födelsedagsgrisen är, var det ju inte svårt alls.

Sen var vi mätta. Alldeles väldigt mätta. Men då blev det dessertbord. Ojojoj, säger jag bara. Som tur var blev det dans sedan, annars hade man nog hamnat i någon form av paltkoma och kollapsat i ett hörn. Fast före den allmänna dansen bröt ut, var det uppträde i form av magdans och jag är djupt imponerad av kvinnan som dansade, hon måste haft kullager i höfterna?

Ja det var en rolig fest, och nu känns det bra att ägna söndagen åt sportaktiviteter. Om än genom ombud via tv:tittande. Vissa av oss struntar dock i Vasaloppet...

Mars!

Vissa kanske inte gillar mars. Caesar till exempel, som ju måste ha tyckt att mars var en skitmånad. Undra på det när Brutus sticker kniven i honom, det kan ju få vem som helst att bli lite småhärsken och tycka att vad är det för fel på februari?

Mars kan vara kall. Regnig. Blåsig. Men det är faktiskt officiellt vårmånad! Bara det får en ju att bli lite smått salig. "Vår". Smaka på ordet. Rulla det runt tungan. Hur mycket bättre låter inte det än "vinterslask" till exempel?

"Än så är det långt till vår" kan man gnola - men då ljuger man! Näminsann, nu ska vi sticka ut hakan och säga att härmed är det officiellt vår!

Inte så att det prunkar direkt. Blåsippan står inte ute i backarna och niger. Det vore en grov överdrift - men nu blommar det! Och jag får säga att vissa förtjänar Tapperhetsmedalj av Största Storleken. Snödroppar till exempel. Beundransvärda blommor!

Och när jag ändå är på väg att utdela medaljer så tänkte jag ge mig själv också en sån. OK, min mamma lärde mig att man ska inte skryta med sig själv, inte förhäva sig. Men jag tycker ändå att när man gått i mål, då kan man få ge sig själv en klapp på axeln och säga till sig själv att "det där, det gjorde du bra". Jag började i maj. Och nu, knappt 10 månader senare sprängde jag målsnöret. - 24,4 kilo och målvikten är nådd. Så nu är jag värd lite forell ikväll. Ett glas vin. Och sen ska jag somna i soffan, med maken och Huliganen inom räckhåll. Det blir en bra kväll, det här.

Zlatan spelade inte igår

Åtminstone inte i en TV nära mig. Anledningen till att jag vet detta med bestämdhet är att jag i natt fick sova den oskyldiges sömn alldeles ostört. Nu tror man kanske att det är maken som tjoar så intensivt när herr Ibrahimovic tråcklar sig fram över fotbollsplanen att ingen kan sova i hans närhet, men icke så! Nejdå, det är ju Huliganen som någonstans inne i sin pälsiga hjärna fått för sig att det där med fotboll, det är djupt skrämmande. (Jag kan i och för sig vara benägen att hålla med honom). Han kan möjligen ha fått denna uppfattning från att maken haft en viss tendens att bli överexalterad när Zlatan "joxat med trasan" (som jag tror är den rätta fotbollsterminologin).
 
En skrämd Huligan försöker prompt gräva sig ner genom golvet i en from förhoppning om att landa i Australien, ett land som är saligen Zlatan-fritt. I söndags, då spelade Zlatan. Jag och hunden stängde in oss i sovrummet, medan maken hade TV på mycket låg ljudvolym och dessutom behärskade sig så mycket att han knappt ens susade till. Det kanske hjälpte att den store Z tydligen dessutom spelat dåligt, inget att hetsa upp sig över således.  

Detta berättade ingen för hunden med fotbollsradar, som inte mindre än trenne gånger väckte sin matte genom att febrilt försöka krafsa sig ner genom mattan i sovrummet. Tredje gången blev matten lite härsken, eftersom hon hade ett viktigt möte på måndagen, och slängde en kudde i ungefärlig riktning mot den lille fotbollshataren. Sen tog äntligen matchen slut och vi kunde alla stämma möte med John Blund (ja alla utom maken, som har en alldeles egen dygnsrytm). 

Tja, då försover man sig ju. Det begriper ju vem som helst. Som skjuten ur en kanon far man upp ur sängen när man inser att mobilen snoozat  färdigt för länge sedan.  Sedan slog vi rekord på löpande band; morgonpromenaden klockades på ny rekordtid. Frukosten inmundigades i en inandning. Duschen plaskades igenom så att vattendropparna yrde och i lagom tid landade jag ändå på jobbet. Faktum är att jag tycker nog att jag presterade bättre bland  morgonrutiner än Zlatan uppenbarligen gjort på fotbollsplanen, och ändå till en betydligt modestare lön. 

När jag sen kom hem var man ju lite lagom mör, så det blev en tidig kväll. Man fick somna i lugn och ro, med hunden fridfullt snarkandes i sin säng brevid. Maken snarkade inte, han satt uppe till klocka 02.00 och gottade sig åt latinsk grammatik. Jaja, vi har alla våra böjelser och svagheter. Vad Zlatan gjorde, det vet jag inte. Men jag var oändligt tacksam för att han inte spelade fotboll i alla fall. Jag hoppas också att han kommer att ägna tisdagskvällen åt lite lugnare sysselsättningar. Något mycket stillsamt och tyst.

När man mår bra till kropp och själ

Igår gjorde maken och jag något vi sällan gör, nämligen åkte kollektivt. Inte för att vi inte gillar buss och tåg, utan för att vi oftast cyklar eller går inom Lund. Men ska man till Dalby Gästis en kall vinterkväll, ja då är det liksom lite för långt att traska utan då cyklar man, iklädd sin nya röda basker, ner till stationen och bordar bussen ut till Dalby.

Vi skulle nämligen på något alldeles väldigt trevligt med Ellenmamman och dito -pappan, en gourmetkväll nere i Gästisets vinkällare. Det var vi fyra, en massa stearinljus och ännu fler vinflaskor, kan man annat än trivas i en sådan miljö? (Tyvärr var det ingen vettig kamera med, så bilderna fick bli några mobilbilder).

Eftersom det bara för någon vecka sedan stått i tidningen att Gästisets köksmästare slutat var jag lite orolig för hur maten skulle bli. Det kunde jag lika gärna låtit bli! Denna helgen började en ny kock, och det gjorde han med en rivstart! ...och sedan bara gasade han på, genom rätt efter rätt. Vilken kock! Så ska en slipsten dras!

Nu kanske det är lite trist för alla andra att läsa om vad vi åt eftersom ni inte var med, men jag tänker ändå skriva upp det för att när man någon trist tisdagskväll när man knaprat i sig något oinspirerat ska kunna gå tillbaka och komma ihåg hur det var.

Amuse Bouché

Champagne André Clouet 

Grand Reserve NV

Blanc de Noir

Blomkålssoppa med rökt Lax

2009 Fernand Engel

Riesling Reserve

Alsace, Frankrike

Tempererat Vildsvin med Rosmarinsås

Potatispuré och Grönsaker från den Skånska Myllan

2010 Bouquet des Garrigues

(Grenache, Syrah, Muscardin Dinsault och Counoise)

Côtes du Rhône, Frankrike

Utvalda ostar från Soldattorpets mejeri med

köksmästarens hemlagade Tomatmarmelad

2010 Kressman

Grande Réserve

(Sémillon)

Loupiac, Frankrike

Äppelkompott

med röda bär och choklad

Tokajer

Kaffe

Jag kan försäkra att efter det här var man inte ett dugg hungrig. Man kände inget behov av att uppsöka en korvkiosk eller så. Pizza kändes heller inte lockande.

Jag hade ju tänkt fotografera maten (ja jag är lite underlig med det där, jag fotograferar gärna mat). Men  det blev liksom inte riktigt så, jag har var helt fokuserad på att njuta av varje munsbit. En bild finns dock. Men till och med där ser man att jag redan varit och nallat i soppan, innan jag hann hejda mig.

Blomkål, det låter kanske inte så upphetsande - men denna blomkålssoppa var skapad med himmelsk inspiration! Mmmmm ville man bara säga - fast det kanske mest lät "slörp" när den slank ner.

Men undra på att vi såg lite lyckliga ut!

Sen vill jag bara säga att jag gillar inte direkt vildsvin när man är ute i myllan och röjer runt, så jag tycker det är lysande att äta upp dem faktiskt. Och när vildsvin smakar så här, ja då kan till och med jag tycka att vildsvin har ett försonande drag (till skillnad från fästingar...). I alla fall om de befinner sig på min tallrik.

Så nu vill jag bara rekommendera er, om ni befinner er i närheten av Dalby, att äta på Dalby Gästis, ni kommer inte att bli besvikna, inte med detta geni i köket!

När man inte får någon morgontidning

Igår beklagade jag mig över Skatteverket och de oändliga väntetiderna. I dagens perspektiv kan jag tycka att äh, vad är väl en fjuttig timme av ens liv?

Så här var det imorse; jag vaknade och tänkte ila ut för att hämta tidningen, man vill ju hålla sig á jour med hästköttsskandaler, Vattenfalls dåliga affärer och det ena med det andra. Men brevlådan gapade tom!! Jag stirrade misstroget in i dess dunkla djup, men nä, inte minsta lilla pamflett låg där.

Rådigt gick jag in och ringde tidningsupplysningen och förväntade mig det vanliga svaret att "tidningsutbärningen i ert området är försenad men beräknas vara klar kl 10". Men icke så! Damen sa helt sonika att tidningen helt enkelt inte var tryckt ännu och inte kommer att delas ut under dagen - möjligen distribueras till något upphämtningsställe, men även det var tveksamt hörde man mellan raderna.

Vad göra då? Nu när man var vaken och allt? Min blick föll på hunden. (Den kunde inte falla på maken, han låg fast förankrad långt ner under täcket).

- Jag vet, vi åker ut till den lokala golfbanan! utropade jag belåtet och kände mig lite sportig sådär.

- Schysst! sa Huliganen, - jag behöver träna upp min sving.

- Vi ska inte spela golf, vi ska traska runt nu när vi kan göra det utan att det ränner en massa golfare runt omkring oss och stör friden, svarade jag då.

- Ållrejt, jag kan träna på min snöplogsteknik istället, sa den medgörlige Huliganen.

Och det gjorde han med stor frenesi, medan jag tog någon bild för eftervärlden.

När det är en massa minusgrader och man fotograferar, ja då blir man kall om fingrarna. Hade man haft en operasångare i sällskap hade han säkert sjungit "så kall ni är om handen, får jag värma den en stund". Men nu hade man inte det, så det var både osjunget och ovärmt. Då får man värma sig på egen hand, och bästa sättet att värma upp fingrarna på är att veva som en semafor. Det gjorde jag. Ihärdigt.

Huliganen stirrade förbluffat på mig.

- Vad gör du?! undrade han sen
- Du ser skitlöjlig ut! sa han därefter

Jag sa till honom att han kunde veva själv med tassarna så fick han se hur löjlig han såg ut själv, men inte ens det bet på den lille besserwissern.

- Jag ser aldrig löljlig ut! lät han meddela.

Jag tänkte tillbaka på hans snöplogsexcesser alldeles nyss. Men jag sa inget. Jag är nämligen en mycket snäll och löjligt medgörlig matte.