När man inte får någon morgontidning

Igår beklagade jag mig över Skatteverket och de oändliga väntetiderna. I dagens perspektiv kan jag tycka att äh, vad är väl en fjuttig timme av ens liv?

Så här var det imorse; jag vaknade och tänkte ila ut för att hämta tidningen, man vill ju hålla sig á jour med hästköttsskandaler, Vattenfalls dåliga affärer och det ena med det andra. Men brevlådan gapade tom!! Jag stirrade misstroget in i dess dunkla djup, men nä, inte minsta lilla pamflett låg där.

Rådigt gick jag in och ringde tidningsupplysningen och förväntade mig det vanliga svaret att "tidningsutbärningen i ert området är försenad men beräknas vara klar kl 10". Men icke så! Damen sa helt sonika att tidningen helt enkelt inte var tryckt ännu och inte kommer att delas ut under dagen - möjligen distribueras till något upphämtningsställe, men även det var tveksamt hörde man mellan raderna.

Vad göra då? Nu när man var vaken och allt? Min blick föll på hunden. (Den kunde inte falla på maken, han låg fast förankrad långt ner under täcket).

- Jag vet, vi åker ut till den lokala golfbanan! utropade jag belåtet och kände mig lite sportig sådär.

- Schysst! sa Huliganen, - jag behöver träna upp min sving.

- Vi ska inte spela golf, vi ska traska runt nu när vi kan göra det utan att det ränner en massa golfare runt omkring oss och stör friden, svarade jag då.

- Ållrejt, jag kan träna på min snöplogsteknik istället, sa den medgörlige Huliganen.

Och det gjorde han med stor frenesi, medan jag tog någon bild för eftervärlden.

När det är en massa minusgrader och man fotograferar, ja då blir man kall om fingrarna. Hade man haft en operasångare i sällskap hade han säkert sjungit "så kall ni är om handen, får jag värma den en stund". Men nu hade man inte det, så det var både osjunget och ovärmt. Då får man värma sig på egen hand, och bästa sättet att värma upp fingrarna på är att veva som en semafor. Det gjorde jag. Ihärdigt.

Huliganen stirrade förbluffat på mig.

- Vad gör du?! undrade han sen
- Du ser skitlöjlig ut! sa han därefter

Jag sa till honom att han kunde veva själv med tassarna så fick han se hur löjlig han såg ut själv, men inte ens det bet på den lille besserwissern.

- Jag ser aldrig löljlig ut! lät han meddela.

Jag tänkte tillbaka på hans snöplogsexcesser alldeles nyss. Men jag sa inget. Jag är nämligen en mycket snäll och löjligt medgörlig matte.