Är det för mycket?

Syrran och jag åkte till Stoff och Stil häromdagen - har man nu en symaskin så måste man ju ha lite grunkor och grejer till den. Alltså tillbringade vi några timmar därinne och petade på en väldig massa tyger. Köpte blixtlås och symaskinsnålar och lite tyg och vadd och allt vad det nu var. Och prickig vaxduk!

Jag tyckte det behövdes lite prickar i växthuset. Och när jag lagt på vaxduken så kände jag mig väldigt nöjd. Prickar, det sätter sprätt på livsandarna! Jag begrundade det gröna resultatet och kände hur glad jag blev av allt det där gröna och sköna.

Men sen tänkte jag att om jag nu blir så himla glad av lite prickig grön vaxduk, hur glad skulle jag då inte bli om man liksom hottade upp det hela lite.

- Kanske lite rödblommigt? Eller gulrutigt? Eller lime-prickigt? funderade jag vidare. Vad skulle jag välja? Ständigt dessa val, livet är fullt av val och ibland orkar man bara inte fundera, väga för och emot och utvärdera och ha sig.

Så jag löste det hela på ett listigt och genialiskt vis! Både prickigt och rutigt och blommigt! Och rött, gult och limefärgat - hur glad blir man inte då på en skala?

Och titta här! Prickiga kantband, sådana hade vi minsann inte i syslöjden på min tid. Allt var inte bättre förr, nej minsann. Notera nu att jag väljer närbild så att de värst krokiga sömmarna inte syns. Jo för visst är det så att jag sytt själv - med råd och dåd har syrran bistått och ikväll gick jag i mål.

Mäkta nöjd är jag. Färggladare än så här, det kan det väl knappast bli? Fast faktum är att det kunde bli ännu bättre!

- Kan detta vara möjligt? frågar ni er förbluffat nu.
- Kan man skruva till lyckokänslan ytterligare? undrar ni vidare.

Men visst kunde man det!

Kvällsmat i växthuset. Med makens köttfärspaj och sallad med hemodlad ruccola, sallad och gurka. Såja. Perfekt.

Om man nu inte är lite minimalistisk av sig.

Det är inte april nu

Vilket det kanske borde ha varit. Jag har nämligen äntligen blivit klar med en handarbetsrelaterad sak. Bara det är ju värt en lite fanfar, kan man tycka. Det har varit sorgligt magert med färdiga saker,  vare sig det gällt stickade eller virkade. Det är inte det att jag vare sig stickar eller virkar, alls inte!

Nädå, men jag har ju en viss svaghet för att börja på nya saker ideligen, ideligen, utan att göra klart det gamla först. "Jag ska bara..." tänker jag, och är full av förtröstan att jag ska göra färdigt sen. Men ja, alla som handarbetar vet ju att man har huvudet fullt av planer och idéer som man bara måste sätta igång med nu, innan inspirationen tryter.

Men dagens Avslutade Projekt skulle egentligen ha färdigställts långt tidigare. Det är nämligen en födelsedagspresent, och jag började i god tid. Och det ramlade på rätt så bra och jag gav mig både en och två klappar på axeln och tyckte att det gick ju bra, det här!

Ända tills jag skar av mig fingerblomman. Sen blev det liksom tvärstopp för garnrelaterade aktiviteter ett tag.

Men så satte jag igång igen. Det skulle bli en väska, en som skulle tovas, något som jag inte gjort förut. Jag stickade och stickade. Och det blev stort och sladdrigt och liksom formlöst och konstigt. Jag blängde misstänksamt på skapelsen och tappade lite sugen där ett tag, det gjorde jag. Men till slut blev ändå själva väskan färdig och såg tämligen oformlig ut. Jag slängde in den i tvättmaskinen och tänkte att det blir nog aldrig något av den där. Jag får helt enkelt skicka en låda choklad istället, tänkte jag vidare. Choklad är ju aldrig fel.

Sen tog jag ut den ur tvättmaskinen, och stirrade förundrat på väskan. Den hade krympt. Filtat till sig. Blivit lagom stor och inte alls sladdrig. Då tog jag mod till mig igen, och började på själva pyntet. Ska jag ha bollar eller blommor? funderade jag. Inte kunde jag bestämma mig, det fick ju bli både bollar och blommor. Såklart. Och en liten hank med knapp att stänga den med.

Jag blev rätt så nöjd. Men sen tänkte jag att den borde ju få ett foder. Så då fick jag ju knalla iväg och köpa mig en symaskin. (Kan du inte sy för hand? undrade dottern troskyldigt, det naiva barnet. Nu fick jag ju en anledning att köpa maskin, att hon inte begrep det?).

Nu har väskan kommit till England, och där hoppas jag den ska trivas!

En liten bit av Himmelriket

Lördagen tillbringades på bästa sätt; vacker natur, det bästa av sällskap och en massa god mat, mer kan man väl inte begära av tillvaron? Syrran som när det gäller systrar ligger i klass A+++, prima vara alltså, hade generöst bjudit maken och mig på matvandring på Kullaberg, eller Kullen som det ju heter egentligen. Jag tycker ju att Skåne är makalöst vackert - Österlen är underbart, Söderåsen är fantastisk, Lundaslätten är som en enda glaskupol av himmel. Också har vi då Kullen - dramatiskt vackert ute vid fyren och de branta klipporna, böljande ljuvt lite längre inåt landet. Och det var där vi höll till.

Guiden mötte oss och visade pedagogiskt var vi befann oss; det kan ju vara svårt att veta om man nu inte är skåning.

Efter den geografiska genomgången var vi alla beredda att kasta oss ut i den vilda naturen! Efter en lagom lång stund (kanske 10 minuter?) var det dags för det första matstoppet och då var vi ju alla glupande hungriga. Luften och motionen kräver ju sitt!

Då blev det ost och tomatmarmelad, gott bröd och Kullamust, gjord på Cox Orange och Ingrid Marie, mina favoritäpplesorter! (Laxen och det andra kom senare).

Vi lät oss väl smaka och sen var det dags att vandra vidare. Uppåt och framåt, genom fårahagar och kohagar och med havet inom räckhåll. Regnet hängde hotande i luften, men än så länge höll det sig i skinnet. Titta bara! Visst är det vackert?

Efter ytterligare en liten stund var det dags för sill-stopp. Sill är alltid gott, men sill ute i naturen är ännu bättre! Maken, syrran och jag bänkade oss vid bordet på marken och lät oss väl smaka. I synnerhet sillinläggningen med parmesan var smaskig!

Efter en stund var det dags att bryta upp igen, och smidigt och graciöst (eller förresten, stryk "graciöst".... vid närmare eftertanke, stryk "smidigt" också) tog vi oss upp och traskade vidare, gnolandes ut i skogen ska vi gå, jopphejdi, jopphejda och sen! Tada! Befann vi oss nästan i Hollywood. Eller i alla fall i cineastisk miljö! I alla fall för oss som börjar bli lite gråhåriga och såg ungdomsserien Kullamannen på tv någon gång i en avlägsen forntid. Kolla bara! Müller stuga, han som nästan var skurk men ändå inte visade det sig (jag hoppas jag inte avslöjar handlingen nu, för någon som tänkt sig att se just Kullamannen?). Och inte kan man väl tycka att stugan ser särskilt illavarslande ut?

Sedan började det droppa lite. Men vi är hurtiga typer som raskt drog på oss överdragsbyxorna och glatt vandrade vidare, inga sura miner här inte!

Efter att med dödsförakt ha klättrat över stättor och staket, nästan med värdigheten i behåll, kom vi fram till Himmelstorp, och det var där vi åt lax och ramslökskorv, kalkon och vikentomater, hjort och vildsvin och allt vad det var. Här fick dock regnet oss att dra oss in, och miljön inne i Himmelstorp gick inte av för hackor den heller!

Mycket mätta, mycket belåtna och milda och blida till sinnes trotsade vi det strilande regnet och gjorde en lov ut i naturen igen; människan lever ju enbart av mat, utan själen ska ha sitt också. Nu hade ju i och för sig själen redan fått massor, men lite till ville den ändå ha, något ännu äldre, ännu mer historiskt. Och vad kan väl då passa bättre än en domarring?

- Fint! sa jag. - Gammalt, liksom, la jag sen till.
- Nu vill jag ha kaffe, chokladpraliner och småkakor, sa jag sen, och då fick jag det. Där någonstans glömde jag bort att fotografera det vi åt, man var liksom tämligen mätt vid det laget och då fungerar väl inte hjärnan riktigt som den ska. Om den nu någonsin gör det, det kan vara en öppen fråga.

Däremot fotograferade jag omgivningarna där kaffet serverades, för det var nämligen vid Skogvaktarbostället, som synnerligen rättvist utnämnts till Kullabergs vackraste trädgård. Och nog är den det!

Högt uppe på åsen, med havet i bakgrunden, lummigt, lagom vildvuxet och med en rofylld atmosfär. Vi hittade en plats och bänkade oss med kaffet-å-chokladpralinen. Att regnet fortfarande strilade lite, det märkte vi inte.

Jag har kluvna känslor till det där med trädgårdsprydnader - men när de ser ut så här, ja då är jag helt med! Såna här skulle jag också vilja ha i min trädgård!

Man ser ju att det inte bara är vi som har lite svårt att komma till maten när den serveras i marknivå...

- Oj så vackert! sa syrran och jag när vi såg glasverandan med de röda rosorna.
- Oj så mycket att måla, sa maken som har en mer prosaisk inställning till glasverandor och rosor. När vi stirrade strängt på honom bättrade han sig dock och sa "snygga rosor. Röda liksom". Det känns bra att veta att man är gift med en som förstår att uppskatta det vackra här i livet. Puss på dig, maken!

Det var verkligen en härlig dag! Tack syrran för att du bjöd oss!

SJ, SJ, gamle (o)vän...

Fast nu var det ju inte SJ det ska handla om, utan snarare torsk. Eller Öresundstågen. Eller konduktörer. Eller...  fast jag kanske ska börja från början?

Maken, syrran, Zoya, Huliganen och jag var inbjudna till dottern och hennes sambo på middag. Väldigt trevligt en fredagskväll tyckte vi och tackade raskt ja. Med acklamation!

Tar man tåget till Kristianstad, ja då kan man ju dricka ett glas vin, tänkte vi listigt och cyklade ner till den lokala järnvägsstationen med Huliganen och Zoya i hundkärran. (Jävligt onödigt, om man frågar Huliganen, "om ni var nykterister hade vi kunnat åka bil i stället", men det örat lyssnade vi inte på).

Tåget var försenat. Sen bytte de perrong och skyltade vänligt upp där. Sen kom det ett helt annat tåg där på perrongen där det stod "till Kristianstad" och förvirrade det hela, men till slut kom vi på rätt tåg och klev in i en vagn där hundar var tillåtna. Det var fullt och trångt och vi fick gå en bit, men till sist hittade vi tre utspridda platser.

Säga vad man vill om Huliganen, men han är duktig på att åka tåg. Alldeles tyst satt han bakom mina ben och begrundade omvärlden. Sen kom konduktrisen. Först kollade hon syrrans biljett, så småningom kom hon till mig.

- Hundar får inte vara i denna vagnen, meddelade hon triumferande. Varför hon inte sagt något om Zoya förstår jag inte, men kanske hon trodde Zoya var ett marsvin?

Först tänkte jag i bästa Fantomen-stil säga att "det är ingen hund, det är en varg", men jag lät bli. Orka, liksom.

Så vi traskade tillbaka, till vagnen där 6 säten var ockuperade av barnvagnar (tomma), ryggsäckar (fulla), barn (som inte satt i sina föräldrars knä). Sen stod vi hela vägen till Kristianstad och jag tänkte bistra tankar om Öresundstågen.

Sen kom vi fram och fick torskrygg och marinerad fänkål och god potatissallad och rabarberpaj, och då, ja då lekte livet igen! Vin fick vi också, vill jag framhäva, så det där tågåkandet var alls icke i onödan!

Så småningom bordade vi tåget hem. Då fick vi hel kuppe för oss själva. (OK,  efter det att ett sällskap sett Zoya och flytt fältet. Hon är ju lite skräckinjagande). Konduktrisen log glatt och sa förtjust "TVÅ hundar!" när hon kollade biljetterna, precis som om hon vunnit på lotto.

Och då kände jag att det finns hopp. Även för Öresundstågen.

Juniträdgård

På något vis känns det som om det blivit tvärstopp för sommaren; regn och 15 grader är i alla fall inte vad jag kallar skönt sommarväder. Att packa in sig i regnställ när man ska cykla hem från jobbet och känna hur regnet droppar ner längs nacken gör heller inte att livsandarna hoppar jenka av fröjd.

Sen så är det en hotande sommarförkylning som spökar. Alltså blir man lite...tja... o-munter.

- hur är det? frågade maken igår när jag kom hem, fuktig och moloken.

- Jo, svarade jag på mitt mest korthuggna norrländska vis. Kanske inte direkt så att jag liksom tog det på inandningen, så där som norrlänningar gör, men avgjort enstavigt. Till och med så att jag själv tyckte att det kanske var i avigaste laget, så jag la till "för all del". En sån dag var det. Men sen blev det ugnsbakad forell och då piggnade jag till.

Och så kom jag att tänka på bilderna på trädgården som jag tog häromdagen, och då tänkte jag att det är ändå sommar och absolut inte november. Eller februari för den delen, och bara det är ju faktiskt en väldigt bra sak.

Det är inte bara vackert när det blommar, det doftar gott också. Schersmin till exempel. Och honungsrosen! Den må vara i sticksigaste laget och trassla in sig både här och där, men den doftar ljuvligt och det är kanske just det att den bara blommar en gång per säsong som gör att man uppskattar det desto mer. Varje år fotograferar jag den, och det är kanske lite tjatigt - men vem bryr sig?

Lavendeln är också på gång, men den glömde jag visst bort att fotografera. Och nu tänker jag faktiskt inte gå ut i regnet och göra det, lavendeln får man helt enkelt tänka sig. Tills en annan dag. Tills denna andra dag behagar infinna sig får man nöja sig med lite sallad. Doftar kanske inte så mycket, men smakar gott!

Doftar gör dock kaprifolen. Den ros som står i bakgrunden är egentligen inte den ros som en gång planterades, en gräslig karamellskär sak som maken valt. Eftersom jag inte begrep bättre planterade jag den för grunt så det kom massor av rotskott av ursprungsrosen och den växer som besatt. Ganska söt och alls icke karamellskär är den också.

Lite mer spridda trädgårdsbilder blir det också, dem kan jag titta på i höst när snålblåsten viner och regnet är ännu mer iskallt. Då ska jag titta på dem och minnas hur det doftade och komma ihåg att efter varje vinter så kommer det en ny vår och försommar. Och det är ju en evig tur.

Pukor och trumpeter!

Jag har sytt! Minsann. Gardiner till gästrummet.

Nu ska man inte tro att jag gick helt från scratch, ånej, Jag hittade gardinerna i garderoben, min mamma har vävt tyget för länge sedan och så fick jag gardinerna, men de var alldeles för korta. Eller för långa. Ja det beror ju på vilket fönster man vill ha dem i.

Nu vill jag hade dem i gästrummet, så nu har jag SJÄLV mätt. SJÄLV klippt. SJÄLV nålat och sedan SJÄLV sytt med återhållen andedräkt och med uppbådande av en våldsam koncentration.

Jag blev mycket nöjd och orimligt stolt över mig själv. Jag tvingade såväl maken att sonen att beundra prestationen.

- Säg "så fint"! förmanade jag dem, och de lydde snällt.

Sen tycker jag det är roligt att kunna använda mammas tyg också, jag tycker det är jättefint och passar bra in i vårt gästrum.

Så skulle ni komma på besök och bo över, ja då är det här ni får sova. Och då förväntar jag mig att ni kommer att kasta beundrande blickar på gardinerna. Sitter man i min gamla korgstol får man en bra utsikt över dem.

Titta vad som flyttat in!

Ibland överraskar jag till och med mig själv. Det är så jag förundrat funderar:

- hur fungerar hennes hjärna? Egentligen?

Nu var det ett sådant tillfälle. Jag har alltid hävdat att Jag Är Inte En Person Som Syr. Att jag får röda utslag längs ryggraden bara av tanken på att sy. Inte har det hämmat mig särskilt heller, eftersom jag har en syster som syr desto bättre och hellre, och som snällt syr både gardiner, tehuvor, virknålsfodral och det ena med det andra till mig.

Men så en torsdagskväll när jag var ute och gick med hunden slog tanken mig; tänk om jag hade en symaskin!

- Sansa dig! sa jag bestämt till mig själv. Andas djupt några gånger så går det över. Fundera noga. Förhasta dig inte.

Alltså åkte jag ner i stan på fredagsmorgonen så fort affärerna öppnat och kilade in i den lokala symaskinsaffären.

- Jag vill ha en mycket enkel symaskin, sa jag. En som bara syr raksöm och kanske lite zigzag. Inget fancy. Inget som syr en massa mönstersömmar, inte en som ger mig dåligt samvete för att jag är en sån usel sömmerska. Det ska vara en snäll och enkel maskin.

Symaskinsmånglaren tittade på mig och bedömde mycket riktigt att jag inte hade en aning om vad jag pratade om. Sen visade han mig en maskin, och visade först av allt att den trädde sig själv! Jag, som har så jämmerligt svårt för att se en ynklig sytråd och ett ännu ynkligare nålsöga, hickade till av glad förvåning. Sen fick jag provsy och den sydde så tyst och rakt, och ja, liksom vänligt på något sätt.

- Men vi har ju den här modellen också, sa symaskinsgubben sen och pekade lite föraktfullt på en maskin som kostade hälften så mycket. Jag provade den också, men var liksom mycket barskare. Högljudd på något sätt. Såklart jag ville ha den första!

Lite förnuft har jag ändå, så jag bad om betänketid och gick och ringde syrran för att be om råd. Hon lovade snällt att ställa upp, och i torsdags kväll hittade vi äntligen en dag när det passade att gå på symaskinsjakt.

Syrran provade båda maskinerna. Pratade i tekniska termer med gubben och jag stod mest och tindrade med ögonen och tänkte att jag behövde inte förstå något, jag har ju expertis inom familjen, tänk så praktiskt!

Det var liksom ingen match för försäljaren, jag hade ju redan bestämt mig, så han binglade och bånglade in 1 st symaskin i kassaapparaten. Sen köpte jag tråd och nålar också, för det sa syrran att jag behövde.

- Har du något att sy med? frågade hon sen. Vad menade hon? Jag stirrade på henne och undrade osäkert

- menar du TYG? Då log expediten roat.

Så en Janome har flyttat hem. Första kvällen packade jag upp den och blev sen lite osäker och tänkte det är bäst jag tar ett glas vin och läser bruksanvisningen. Så då gjorde jag det. På fredagmorgonen var det väl ändå dags att trä den, tänkte jag och lyckades spola tråd till undertråden. Ha! Piece of cake! tänkte jag triumferande och kastade mig sedan över instruktionen för tråditrädaren. Herreminje! Dra tråden hit och dit och under och över och lyft och drag och allt vad det var. Jag begrep inte ett dugg. Nada. Jag blängde bistert på maskinen, men kom sen på den revolutionerande idén att trä den på gammalt hederligt vis, och tänk att det gick det också!

Och nu är jungfruresan gjord! JAG HAR SYTT!!!! Under tiden gnolade jag om Josefin och hennes syma-ma-ma-skin medan nålen gick upp-å-ner-upp-å-ner.

På midsommarkvällen kom syrran, och hon hade med sig en massa saker som hon tyckte jag behöver;

Mer tråd! Gütermann, för det sa symaskinsmånglaren att det måste man ha. Man får absolut inte sy med billig tråd, och i all synnerhet inte med billig tråd från Ikea. Han sa det inte rakt ut, men jag tror att spanska inkvisitionen rycker ut då. Så då köpte jag väl vit och grå sån tråd, men nu fick jag fler färger. Och pärlor! För det behöver man också. Och knappar, en hel burk full! OCH - tadaa!! - tyg. Jominsann, det är sånt man syr med, vet jag nu. Visst har jag en supersnäll syster?

Men jag undrar lite; jag har en del tråd som det står Mölnlycke på, och som jag tror jag ärvt efter min mamma. Är det bara att slänga med en gång, eller vågar man använda den? Man vill ju inte gärna att spanska inkvisitionen knackar på dörren, menar jag.