En liten bit av Himmelriket

Lördagen tillbringades på bästa sätt; vacker natur, det bästa av sällskap och en massa god mat, mer kan man väl inte begära av tillvaron? Syrran som när det gäller systrar ligger i klass A+++, prima vara alltså, hade generöst bjudit maken och mig på matvandring på Kullaberg, eller Kullen som det ju heter egentligen. Jag tycker ju att Skåne är makalöst vackert - Österlen är underbart, Söderåsen är fantastisk, Lundaslätten är som en enda glaskupol av himmel. Också har vi då Kullen - dramatiskt vackert ute vid fyren och de branta klipporna, böljande ljuvt lite längre inåt landet. Och det var där vi höll till.

Guiden mötte oss och visade pedagogiskt var vi befann oss; det kan ju vara svårt att veta om man nu inte är skåning.

Efter den geografiska genomgången var vi alla beredda att kasta oss ut i den vilda naturen! Efter en lagom lång stund (kanske 10 minuter?) var det dags för det första matstoppet och då var vi ju alla glupande hungriga. Luften och motionen kräver ju sitt!

Då blev det ost och tomatmarmelad, gott bröd och Kullamust, gjord på Cox Orange och Ingrid Marie, mina favoritäpplesorter! (Laxen och det andra kom senare).

Vi lät oss väl smaka och sen var det dags att vandra vidare. Uppåt och framåt, genom fårahagar och kohagar och med havet inom räckhåll. Regnet hängde hotande i luften, men än så länge höll det sig i skinnet. Titta bara! Visst är det vackert?

Efter ytterligare en liten stund var det dags för sill-stopp. Sill är alltid gott, men sill ute i naturen är ännu bättre! Maken, syrran och jag bänkade oss vid bordet på marken och lät oss väl smaka. I synnerhet sillinläggningen med parmesan var smaskig!

Efter en stund var det dags att bryta upp igen, och smidigt och graciöst (eller förresten, stryk "graciöst".... vid närmare eftertanke, stryk "smidigt" också) tog vi oss upp och traskade vidare, gnolandes ut i skogen ska vi gå, jopphejdi, jopphejda och sen! Tada! Befann vi oss nästan i Hollywood. Eller i alla fall i cineastisk miljö! I alla fall för oss som börjar bli lite gråhåriga och såg ungdomsserien Kullamannen på tv någon gång i en avlägsen forntid. Kolla bara! Müller stuga, han som nästan var skurk men ändå inte visade det sig (jag hoppas jag inte avslöjar handlingen nu, för någon som tänkt sig att se just Kullamannen?). Och inte kan man väl tycka att stugan ser särskilt illavarslande ut?

Sedan började det droppa lite. Men vi är hurtiga typer som raskt drog på oss överdragsbyxorna och glatt vandrade vidare, inga sura miner här inte!

Efter att med dödsförakt ha klättrat över stättor och staket, nästan med värdigheten i behåll, kom vi fram till Himmelstorp, och det var där vi åt lax och ramslökskorv, kalkon och vikentomater, hjort och vildsvin och allt vad det var. Här fick dock regnet oss att dra oss in, och miljön inne i Himmelstorp gick inte av för hackor den heller!

Mycket mätta, mycket belåtna och milda och blida till sinnes trotsade vi det strilande regnet och gjorde en lov ut i naturen igen; människan lever ju enbart av mat, utan själen ska ha sitt också. Nu hade ju i och för sig själen redan fått massor, men lite till ville den ändå ha, något ännu äldre, ännu mer historiskt. Och vad kan väl då passa bättre än en domarring?

- Fint! sa jag. - Gammalt, liksom, la jag sen till.
- Nu vill jag ha kaffe, chokladpraliner och småkakor, sa jag sen, och då fick jag det. Där någonstans glömde jag bort att fotografera det vi åt, man var liksom tämligen mätt vid det laget och då fungerar väl inte hjärnan riktigt som den ska. Om den nu någonsin gör det, det kan vara en öppen fråga.

Däremot fotograferade jag omgivningarna där kaffet serverades, för det var nämligen vid Skogvaktarbostället, som synnerligen rättvist utnämnts till Kullabergs vackraste trädgård. Och nog är den det!

Högt uppe på åsen, med havet i bakgrunden, lummigt, lagom vildvuxet och med en rofylld atmosfär. Vi hittade en plats och bänkade oss med kaffet-å-chokladpralinen. Att regnet fortfarande strilade lite, det märkte vi inte.

Jag har kluvna känslor till det där med trädgårdsprydnader - men när de ser ut så här, ja då är jag helt med! Såna här skulle jag också vilja ha i min trädgård!

Man ser ju att det inte bara är vi som har lite svårt att komma till maten när den serveras i marknivå...

- Oj så vackert! sa syrran och jag när vi såg glasverandan med de röda rosorna.
- Oj så mycket att måla, sa maken som har en mer prosaisk inställning till glasverandor och rosor. När vi stirrade strängt på honom bättrade han sig dock och sa "snygga rosor. Röda liksom". Det känns bra att veta att man är gift med en som förstår att uppskatta det vackra här i livet. Puss på dig, maken!

Det var verkligen en härlig dag! Tack syrran för att du bjöd oss!