Titta vad som flyttat in!

Ibland överraskar jag till och med mig själv. Det är så jag förundrat funderar:

- hur fungerar hennes hjärna? Egentligen?

Nu var det ett sådant tillfälle. Jag har alltid hävdat att Jag Är Inte En Person Som Syr. Att jag får röda utslag längs ryggraden bara av tanken på att sy. Inte har det hämmat mig särskilt heller, eftersom jag har en syster som syr desto bättre och hellre, och som snällt syr både gardiner, tehuvor, virknålsfodral och det ena med det andra till mig.

Men så en torsdagskväll när jag var ute och gick med hunden slog tanken mig; tänk om jag hade en symaskin!

- Sansa dig! sa jag bestämt till mig själv. Andas djupt några gånger så går det över. Fundera noga. Förhasta dig inte.

Alltså åkte jag ner i stan på fredagsmorgonen så fort affärerna öppnat och kilade in i den lokala symaskinsaffären.

- Jag vill ha en mycket enkel symaskin, sa jag. En som bara syr raksöm och kanske lite zigzag. Inget fancy. Inget som syr en massa mönstersömmar, inte en som ger mig dåligt samvete för att jag är en sån usel sömmerska. Det ska vara en snäll och enkel maskin.

Symaskinsmånglaren tittade på mig och bedömde mycket riktigt att jag inte hade en aning om vad jag pratade om. Sen visade han mig en maskin, och visade först av allt att den trädde sig själv! Jag, som har så jämmerligt svårt för att se en ynklig sytråd och ett ännu ynkligare nålsöga, hickade till av glad förvåning. Sen fick jag provsy och den sydde så tyst och rakt, och ja, liksom vänligt på något sätt.

- Men vi har ju den här modellen också, sa symaskinsgubben sen och pekade lite föraktfullt på en maskin som kostade hälften så mycket. Jag provade den också, men var liksom mycket barskare. Högljudd på något sätt. Såklart jag ville ha den första!

Lite förnuft har jag ändå, så jag bad om betänketid och gick och ringde syrran för att be om råd. Hon lovade snällt att ställa upp, och i torsdags kväll hittade vi äntligen en dag när det passade att gå på symaskinsjakt.

Syrran provade båda maskinerna. Pratade i tekniska termer med gubben och jag stod mest och tindrade med ögonen och tänkte att jag behövde inte förstå något, jag har ju expertis inom familjen, tänk så praktiskt!

Det var liksom ingen match för försäljaren, jag hade ju redan bestämt mig, så han binglade och bånglade in 1 st symaskin i kassaapparaten. Sen köpte jag tråd och nålar också, för det sa syrran att jag behövde.

- Har du något att sy med? frågade hon sen. Vad menade hon? Jag stirrade på henne och undrade osäkert

- menar du TYG? Då log expediten roat.

Så en Janome har flyttat hem. Första kvällen packade jag upp den och blev sen lite osäker och tänkte det är bäst jag tar ett glas vin och läser bruksanvisningen. Så då gjorde jag det. På fredagmorgonen var det väl ändå dags att trä den, tänkte jag och lyckades spola tråd till undertråden. Ha! Piece of cake! tänkte jag triumferande och kastade mig sedan över instruktionen för tråditrädaren. Herreminje! Dra tråden hit och dit och under och över och lyft och drag och allt vad det var. Jag begrep inte ett dugg. Nada. Jag blängde bistert på maskinen, men kom sen på den revolutionerande idén att trä den på gammalt hederligt vis, och tänk att det gick det också!

Och nu är jungfruresan gjord! JAG HAR SYTT!!!! Under tiden gnolade jag om Josefin och hennes syma-ma-ma-skin medan nålen gick upp-å-ner-upp-å-ner.

På midsommarkvällen kom syrran, och hon hade med sig en massa saker som hon tyckte jag behöver;

Mer tråd! Gütermann, för det sa symaskinsmånglaren att det måste man ha. Man får absolut inte sy med billig tråd, och i all synnerhet inte med billig tråd från Ikea. Han sa det inte rakt ut, men jag tror att spanska inkvisitionen rycker ut då. Så då köpte jag väl vit och grå sån tråd, men nu fick jag fler färger. Och pärlor! För det behöver man också. Och knappar, en hel burk full! OCH - tadaa!! - tyg. Jominsann, det är sånt man syr med, vet jag nu. Visst har jag en supersnäll syster?

Men jag undrar lite; jag har en del tråd som det står Mölnlycke på, och som jag tror jag ärvt efter min mamma. Är det bara att slänga med en gång, eller vågar man använda den? Man vill ju inte gärna att spanska inkvisitionen knackar på dörren, menar jag.