Juniträdgård

På något vis känns det som om det blivit tvärstopp för sommaren; regn och 15 grader är i alla fall inte vad jag kallar skönt sommarväder. Att packa in sig i regnställ när man ska cykla hem från jobbet och känna hur regnet droppar ner längs nacken gör heller inte att livsandarna hoppar jenka av fröjd.

Sen så är det en hotande sommarförkylning som spökar. Alltså blir man lite...tja... o-munter.

- hur är det? frågade maken igår när jag kom hem, fuktig och moloken.

- Jo, svarade jag på mitt mest korthuggna norrländska vis. Kanske inte direkt så att jag liksom tog det på inandningen, så där som norrlänningar gör, men avgjort enstavigt. Till och med så att jag själv tyckte att det kanske var i avigaste laget, så jag la till "för all del". En sån dag var det. Men sen blev det ugnsbakad forell och då piggnade jag till.

Och så kom jag att tänka på bilderna på trädgården som jag tog häromdagen, och då tänkte jag att det är ändå sommar och absolut inte november. Eller februari för den delen, och bara det är ju faktiskt en väldigt bra sak.

Det är inte bara vackert när det blommar, det doftar gott också. Schersmin till exempel. Och honungsrosen! Den må vara i sticksigaste laget och trassla in sig både här och där, men den doftar ljuvligt och det är kanske just det att den bara blommar en gång per säsong som gör att man uppskattar det desto mer. Varje år fotograferar jag den, och det är kanske lite tjatigt - men vem bryr sig?

Lavendeln är också på gång, men den glömde jag visst bort att fotografera. Och nu tänker jag faktiskt inte gå ut i regnet och göra det, lavendeln får man helt enkelt tänka sig. Tills en annan dag. Tills denna andra dag behagar infinna sig får man nöja sig med lite sallad. Doftar kanske inte så mycket, men smakar gott!

Doftar gör dock kaprifolen. Den ros som står i bakgrunden är egentligen inte den ros som en gång planterades, en gräslig karamellskär sak som maken valt. Eftersom jag inte begrep bättre planterade jag den för grunt så det kom massor av rotskott av ursprungsrosen och den växer som besatt. Ganska söt och alls icke karamellskär är den också.

Lite mer spridda trädgårdsbilder blir det också, dem kan jag titta på i höst när snålblåsten viner och regnet är ännu mer iskallt. Då ska jag titta på dem och minnas hur det doftade och komma ihåg att efter varje vinter så kommer det en ny vår och försommar. Och det är ju en evig tur.