Milda makaroner!

Ett färdigställt projekt! Ett som är helt och hållet klart, jag har inte dolt något lite hörn som bara ska sys eller fixas till. Jag har inte slutat när det bara är lite, lite kvar för att jag vill gå vidare till något annat.

Dessutom har jag helt och hållet gjort slut på lite härligt ullgarn som jag köpte i Göteborg för något år sedan och sedan inte hade en aning om vad jag skulle använda till. Mitt garnlager har alltså minskat, ett projekt är klart och mitt samvete är således rent och glänsande som den ädlaste kristall!

Det var garnet som jag provade min nya garnvinda på. När det väl var nystat så satte jag på mig tänkarmössan, la pannan i djupa veck och grubblade. Vad skulle det bli? O ve! O vånda! Nu är jag inte typen som orkar hålla på att grubbla i evigheters evighet, så jag satte raskt stickorna i garnet och stickade mig ett litet flätat kuddfodral.

Förvisso fick jag dra upp alltihop, för det såg liksom lite konstigt ut? Flätorna ville inte sticka ut så där som flätor ska göra, om de har minsta hyfs och fason. Sen kom jag på att det inte var flätornas fel, för det var ju jag som glömt att man måste sticka avigt mellan självaste fläterierna om man vill ha fram kontrasten.

Nu är den klart!

Åh, jag är så belåten! Nöjd med mig själv. Jag medger, det var inte ett gigantiskt projekt - men det är klart! Genast börjar jag fundera på nya roliga saker att göra. Utan att direkt ta hänsyn till att jag har en filt till sonen att färdigställa.... en schal att virka klart... en kjol att sy färdig... tyget jag köpte i Bath som det finns planer för...

Syrran och jag har tygrelaterade planer för helgen. Jag tror att det nog kan bli så att det snart kommer att finnas ännu fler projekt här hemma. Tror jag... Men kudden är i alla fall klar!

Premiär

Efter en efterhängsen huvudvärk och allmän olustkänsla i kroppen har jag drabbats av en akut attack av oj-vad-det-är-synd om mig. Jag förpestade min omgivning med att kasta synnerligen dystra blickar omkring mig.

Men så kom jag på! Jag fick ju en hotwater bottle i födelsedagspresent och nu ska det bli en tidig kväll i sängen tillsammans med denna hemtrevliga sak.

Dessutom har maken just utfordrat mig med oxrullader, så det går alls ingen nöd på mig.

Sen vill jag också ha sagt att även om det kanske inte direkt synts på bloggen så har jag faktiskt sytt lite också senaste tiden. En mycket viktig sak. En dyna till Huliganen som han kan ligga på när han är med mig i syrummet. Huliganen är inte mycket för dynor, inte ens om de är prickiga. Så enda anledningen till att han ligger här och ser förtjust ut är att jag har mutat honom med Frolic. Direkt tacksam kan man inte kalla honom - men söt!

När man har ett barnsligt sinnelag

Det kan inte hjälpas -  hur gammal jag än blir, så älskar jag födelsedagar. Jag försöker låtsas som att jag på ett mycket moget vis inte bryr mig så mycket, men i själva verket blir jag jätteglad när folk gratulerar. Trots att jag fyller 57. Hur gick nu det till?! Nyss var jag ju bara en envis 7-åring med glugg mellan tänderna? Numera är jag alltså ett halvt århundrade äldre, har ingen tandglugg och är aldrig envis. I alla fall inte så ofta, knappt så det märks alls.

Överhuvudtaget är vi duktiga i familjen på att fira allt som har en avlägsen firningspotential. Därför gick jag ut hårt redan förra helgen när ätteläggarna var hemma och fick paket redan då! En presskanna som jag önskat mig. Den finns dock inte på bild, för otacksam som jag är utbrast jag när paketet öppnades att jag hellre ville ha en röd, så en sådan är nu beställd. Nu verkar ju detta helt himmelsskriande oartigt, och förmodligen tänker eventuella läsare att det är synd om mina barn som har en sån gräslig och otacksam mamma, och det kan ju så vara. Till mitt försvar vill jag bara ha sagt att jag omsorgsfullt pekat på en röd presskanna och utropat "åh så fin! En SÅN skulle jag gärna vilja ha!", både en och två gånger.

Sen bjöd Ellenfamiljen på födelsedagsmiddag i fredags, och det var oerhört gott och jättetrevligt! Vem känner sig inte makalöst firad och uppvaktad när man får champagne? Löjromsmunsbitar? Jättegod mat? Och gröna dingliga örhängen. Ja de sistnämnda åt jag inte, det hade verkligen varit synd, eftersom jag älskar örhängen som dinglar och dessutom är en mycket grön person. Dessutom fick jag en synnerligen fin teckning på en katt i hatt. Jag älskar ju även hattar, så det var verkligen ett fint motiv.

- Vad heter katten? undrade jag, men Ellen tyckte att det kunde jag bestämma. Jag skärskådade kattdamen på bilden och tänkte mig sedan att hon kanske heter Doris? Ellen lät dock förstå att Doris var inte ett namn som var valbart. Alltså enades vi om att katten heter Rosetta, och Doris heter den i efternamn. Låt mig alltså få presentera; Fröken Rosetta Doris!

Sen är det mycket märkligt, men vi firade inte min kommande födelsedags alls i lördags! Förmodligen för att vi var helt upptagna med att hemsöka Bornholm.

Igår var vi dock tillbaka på banan igen. Syrran kom på kafferep i växthuset, med broderad duk och kakfat i våningar och kaffekoppar med fat. Så ska det vara när det är (nästan) födelsedag! Hundarna fick (nästan) inget, så Zoya fick ju hoppa upp i knäet för att undersöka om de hagalna människorna glufsat i sig alla kakorna själva. Det hade vi. Notera den något upprörda blicken. Snåljåp! säger den.

Och jag fick paket igen! Skruvade örhängen med mycket stor dingel-potential. Maken tittade roat på örhängen och sa - oj så skruvade! Sen tittade han på mig och sa - det passar ju verkligen bra till dig! Vad han nu kan mena med det?

Idag är det självaste dagen, och de som läst min blogg ett tag vet vad som händer när man fyller år i den här familjen; då sjungs det. Och när det sjungs, ja då blir hunden upprörd och säger ifrån på det bestämdaste att såna fasoner vill han inte veta av! Någon j-la ordning får det ändå vara, fortsätter han sen.

Så icke imorse, maken överlistade honom på ett mycket listigt vis. När reveljen gick klockan 05.30 öppnade maken ett sömnigt öga och sjöng tyst jamåhonleva i örat på mig innan han belåtet ramlade ner i Morfei armar igen. Där befann sig redan hunden, som inte vaknat. Alltså fick även grannarna sova ut i lugn och ro.

Det var inte nog med uppvaktning ännu, nejnej! När jag kom hem låg det en paketavi och väntade och jag som inte har något att tålamod att tala om ångade iväg till närmsta utlämningsställe och hämtade ut försändelsen. Det var ett väldigt fint kort som föreställde en mig närstående Huligan och en varmvattenflaska! När jag var i England i våras kom jag i kontakt med denna finurliga pryl - när det är kallt, ja då är det väldigt mysigt med en varmvattenflaska och nu har jag en egen. Det är nästan så att jag längtar efter lite kalla nätter...

Vad jag fick av maken? Något garnrelaterat! En garnvinda och en nystmaskin, ja det var de som jag beställde häromveckan.

Det är något mycket tillfredsställande med saker som är som de alltid har varit. När jag var liten hade min mamma en garnvinda, och den såg precis ut som den gör nu. Ingen produktutveckling. Ingen plast. Bara en mycket basic design i trä.

Jag har redan provat den (jag erkänner, när paketet kom kunde jag inte hålla mig), och se så fina nystan det blev!

Sen överraskade maken mig med en inbjudan till Afternoon Tea på Grand Hotel. Nu känner jag mig så innerligt firad och uppvaktad, så nu ska jag nog stå mig ett år till.

Till fjärran stränder

Maken och jag är medlemmar i en historisk förening. Det är mycket trevligt, av flera anledningar. En är att det anordnas en exkursion varje år, till skilda delar av Skånelandskapet (och då tolkar man det generöst, så vi har varit i såväl Halland som Blekinge som Danmmark också, man kan se det som ett led i Skånefieringen av världen). En annan är att hur ofta är det nuförtiden som man sänker medelåldern om man deltar i något? Det gör vi här - med råge!

I år var det åter vårt broderland som stod i tur att hemsökas, närmare bestämt Bornholm. Bornholm är en vacker ö, och jag borde väl veta, jag som reste dit på min smekmånad som nygift! Ja maken fick också följa med, fattas bara annat. Lite snålt hade det väl varit att själv fara iväg och förlusta sig. Vi hade tänkt oss Maldiverna, men pengarna räckte till Bornholm. Ö som ö - och väldigt trevligt hade vi.

Vi kom iväg i någorlunda organiserat skick. Någon missade tåget och kom inte, någon annan dök helt sonika inte upp. Ja det är så det är, och lite spill får man väl räkna med. Själva kom vi med, trots att Ystad kommun borde skämmas över sitt sätt att (inte) skylta mot Bornholmsterminalen.

Första stoppet blev vid en av Bornholms befästningskyrkor, nämligen Nylars. Hur man nu kan anses vara "ny" när man är från 1100-talet. Nåja. Imponerande i alla fall!

Vi tittade på tjocka murar. På kalkmålningar. På en liten ängel, ja vi tittade på allt! Sen åkte vi vidare till Aa kyrka som ligger i Aakyrkeby. Den var liksom inte så rund. Mer fyrkantig.

Maken mös och pös och klappade belåtet på kolonetterna. En mäkta fin dopfunt finns det också, den är av en mästare från Gotland och är signerad! Jodå, titta på övre högra bilden, där står det. Jag kommer inte ihåg vad han heter och kan inte läsa det heller, men guiden pekade ut signaturen och jag tror på honom.

Nu var det dags för något annat än kyrkor, nämligen en borg! Jag såg framför mig hur en imponerande stenbyggnad skulle torna upp sig. Nåja. Men Lilleborg var stämningsfull och man få ju använda sin fantasi!

Sen hjälps det inte - kyrkor och borgruiner i all ära, man blir liksom hungrig av så mycket kultur! Då var vi inbokade att ta frokost som danskarna säger på Fru Pedersens Café. Befinner man sig på Bornholm tycker jag absolut man ska bege sig till Fru Pedersen, hon vet hur en slipsten ska dras. Antingen äter man kakbuffé (vilket vi tyvärr inte gjorde) eller också äter man en stadig dansk frokost med salt sill, sprängt oxbröst, krustader och rödgröd med flöde. Allt serverat i ett gammalt skolhus från 1908 och med miljarders loppisprylar omkring en.

Mätta och belåtna (ja det kan hända att man slumrade till lite i bussen) ångade vi iväg mot nästa sevärdhet - Östermaries kyrkoruin. Vi hamnade mitt i ett bröllop, fast brudparet vigdes i den nya kyrkan så vi kunde mingla med ruinerna alldeles obehindrat. Det var vi och några svalungar i ett fågelbo. Vi tittade intresserat på fåglarna (ja de som inte hamnade i en salig trans av att skåda hur valven var uppbyggda), och fågelungarna tittade intresserat tillbaka och undrade förmodligen vad detta var för ett märkligt gäng.

Sen var det dags för fika på Susegården. Man kan ju inte missa en kalori när man är på utflykt. Mätta och belåtna stånkade vi sedan ner mot den gamla vattenmöllan och inspekterade den. Man vill ju inte heller missa något gammalt när man är på utflykt.

Havet tittade vi också på. Om jag förstod guiden rätt har man hittat gravar efter 1300 forntida krigare som man liksom begravit som ett första försvar; när fienden dök upp över havet skulle krigarnas vålnader resa sig ur sina gravar och ta en första dust. Och det kan jag ju säga, att hade jag kommit seglande med onda avsikter så hade jag nog vänt då, och seglat därifrån igen. Fort som attan.

Sen var det bara en punkt kvar på programmet. Nämligen rekonstruktionen av ett av de många soltempel som legat uppe på slänten, där man offrat flinta åt solguden för att solen skulle dyka upp igen. Vi offrade ingen flinta, men jag tänkte på vintern som väntar, och tänkte lite tyst för mig själv att jag hoppas att solen kommer igen, nästa vår.

 Sen, ja sen åkte vi båten hem till Ystad, och jag tror vi fick med alla deltagarna. Skulle någon ha glömts kvar,  så tänker jag att sämre kan man ha det än att tillbringa några dagar på Bornholm.

En lång och trevlig dag - och produktiv! Det blev några varv med virknålen i bussen.

Nu har han shoppat loss igen

Maken är inte den som köper nya bilar ideligen, ideligen. Hans klädkonto är också tämligen återhållsamt. Han trängtar och längtar inte efter nya elektroniska prylar.

Det finns dock en sak som får honom att kasta all rim och reson över bord, att gripas av ett habegär som inte går att lindra utan att han får öppna plånboken och sprätta pengar omkring sig. Jag förstår honom - vifta med lite garner eller roliga virknålar framför ögonen på mig och jag vill bara ha och ha!

Igår kom maken hem och man såg i ögonen på honom att det var något han måste berätta, för annars skulle han spricka! Jag, som är en snäll fru, lyssnade intresserat när han upphetsat berättade att biblioteket på Centrum för teologi och religionsvetenskap rensade ut bland sina böcker! Vissa såldes till mycket blygsamma belopp, andra fick man plocka med sig, helt gratis! Nu hade maken cyklat "och då kunde jag ju inte få med mig alla" sa han.

Här greps jag av en viss misstänksamhet. Man kommer väl ihåg hur det var när han införskaffade jubileumsskriften om Sveriges Riksdag i 17 band från 1934.

Det var nog att se som en liten uppvärmning inför dagens byte, idag när maken var försedd med bil.

Bland annat ett verk från 1915 om Sveriges Städer (i nutid och forntid som det så vackert står, och jag tänker lite cyniskt att det som är "nutid" 1915 är ju idag definitivt att betrakta som forntid...). Inbundna årgångar av diverse historiska tidskrifter. Alltsammans till det facila priset av 50 (femtio) svenska kronor. Man får ändå säga att han är rätt billig i drift.

Det är tur att såna som maken finns. Så att de får ett nytt hem att bo i.

När ens husmoderliga instinkter slår till

Jag är inte jättehuslig av mig. Jag gillar att laga mat. Och att äta mat. Stoppa strumpor står inte högt på listan. Vid närmare eftertanke står det inte alls på listan, faktiskt. På senare år har jag ju blivit lite garninfluerad, det har jag. Men det är lång till forna tiders husmödrar som stod i ånga och la in sill och lagade aladåber och slaktade en gris och i största allmänhet försåg sin hungriga familj med mat.

I år har dock björnbären frodats - och nog är det något oändligt tilltalande med att bara kunna gå ut och plocka åt sig några liter, alldeles gratis? Man känner hur husmorsglorian, som nog varit lite anfrätt, putsas upp och man myser lite belåtet. Alldeles själv ville jag ju inte trassla runt bland revorna (kan någon människa förstå varför björnbärssnåren måste vara så, just, snåriga? Taggiga är de rackarna också). Således övertalade jag maken att följa med på kvällspromenad, och denne rekorderlige man stod på huvudet i björnbärssnåren så att det var en ren fröjd att skåda!

Huliganen var också med - och han plockade alldeles på egen hand från de nedre rankorna.

- Så duktig han är! utbrast jag förtjust.

Maken såg ut att tänka att jag faller i farstun för precis vad som helst som hunden utför, men höll vänligt med. Dock hade jag ingen kamera med, så det blev inga bildbevis. Alltså fick jag lite senare rigga lite björnbär så att jag kan visa vilken synnerligen begåvad hund jag har! Voila - skåda Huliganen in action!

Sen kom vi hem med bytet. Men vad skulle vi göra? Jag lade pannan i djupa veck, och kom fram till att björnbärsmarmelad kunde det nog bli den här gången också, alldeles utan att ta hänsyn till att vi faktiskt inte äter särskilt mycket marmelad. Fast då kan man ju alltid äta scones lite oftare, tänkte jag belåtet vidare, och scones, det är ju faktiskt väldigt gott! Marmelad fick det alltså bli!

Jag tog samma recept som senast, med äpple, timjan och kanel. Det blev nämligen gott. Men lite produktutveckling skadar inte, så jag hällde i en skvätt portvin också, det mesta blir liksom lite bättre med portvin.

När jag kokt färdigt skulle marmeladen hällas upp på burkar.

Ja, inte vet jag hur ni gör, men nog är det alldeles naturligt att man som ansvarstagande bloggare sedan lyfter ut burkarna på kökstrappan, lägger sig på knä och fotograferar dem mot bakgrund av en rutig handduk av köksligaste slag?

Jag fick dock sällskap av hunden.

- Vad gör du? undrade han och det kunde man ju verkligen fråga sig.

Jag känner mig oerhört belåten; det var egenplockade björnbär, egna äpplen, egenodlad timjan och eget portvin (jodå, vi hade köpt det alldeles själva). Man tager vad man haver, sa Kajsa Warg.

- Du och jag, Kajsa. Du och jag! tänkte jag belåtet. (Note to my foreign readers; I do not know what Google Translate will make of Kajsa Warg, but I fear the worst. Kajsa Warg was a Swedish cookbook author from the 18th century and has reputedly said that "you use what you have" - in my case blackberries, apples, thyme and port).

Söndag i sakta mak

Det finns dagar och det finns dagar. Det finns sådana där snålblåsten viner kring öronen. Där dimman hänger tung över nejden. Där det är november och halt och eländigt och tvättberget växt till monumentala proportioner och där man stressar som en blådåre för att hinna med. 

Sen finns det andra dagar. Dagar då man är ledig och solen skiner. Då det är Arkeologins Dag och man cyklar ner till Kulturen för att lyssna på ett föredrag om de medeltida kyrkorna i Lund. Där man tittar på resterna av Maria Minor.

Och där man sen går och äter en kardemummabulle som man hinner äta upp innan man kommer på att den kanske borde dokumenterats för omvärlden? Nåja, tänker man sen lättsinnigt, det kommer fler kardemummbullar och fler blogginlägg. Livet känns som om det sträcker sig i ett angenämt pärlband av kardemummabullar och soliga dagar framför en.

Man lyssnar på jazzmusiken som ligger som en lagom behaglig bakgrund tills en filosofiska diskussioner med maken - om det nu var så att man diskuterade och inte bara smällde i sig kardemummabulle, det kan vara lite osäkert hur det var med det?

Sen traskar vi runt på Kulturen och tittar lite här. Tittar lite där. Tänker att det är ju faktiskt rysligt bra att ha ett sånt trevligt museum på lagom cykelavstånd, och ett där de serverar så goda bullar! Kultur i all ära, det lekamliga måste ju ha sitt också. Vi tittar på arbetarbostäderna.

Sen tittar vi lite på Dekanhuset, som faktiskt inte är ett Dekanhus, och då kan man ju verkligen fråga sig varför man kallar det så? Uppenbarligen är det ett Kanikhus i stället. Eller var. Lund dräller ju inte av så många kaniker nuförtiden. Överallt är det gammalt. Det känns bra. Man passar liksom in.

Sen tittar vi in i Thomanderska huset. Biskopen var inte inne, men så kom vi ju också vid 15.30 coh inte mellan klockan 11-12 f.m. Nåja, bättre lycka nästa gång! Vi fick ju sett biblioteket i alla fall, och det är ju faktiskt det viktigaste.

Maken lånar min mobil och fotograferar mig.

Sen fotograferar jag honom, någon rättvisa får det ju ändå vara.

Och till slut fotograferar vi oss. Lite knäppa ser vi ut, men det beror på att jag står lite på tå och maken hukar sig så att vi ska komma på samma höjd över havet. Nåja, jag tittar ju i alla fall upp över kanten. Är man 1.59 så räcker man liksom inte högre upp än så.

Lite ostrukturerat, men i behaglig takt kikar vi in på en del utställningar. Sen traskar vi bara runt, innan vi cyklar hem genom ett söndagssömnigt Lund.

Ikväll blir det rester efter gårdagen, så det blir väldigt lättsinnig matlagning. Ja man kan gå så långt att man inte kallar det för matlagning alls.

Sen blir det Zlatan på tv, och då lär väl Huliganen bli lite upprörd, han brukar ju bli det när Zlatan spelar fotboll.

Imorgon är det måndag. Men det är då det och nu ska vi först avnjuta det sista av söndagen.