Söndag i sakta mak

Det finns dagar och det finns dagar. Det finns sådana där snålblåsten viner kring öronen. Där dimman hänger tung över nejden. Där det är november och halt och eländigt och tvättberget växt till monumentala proportioner och där man stressar som en blådåre för att hinna med. 

Sen finns det andra dagar. Dagar då man är ledig och solen skiner. Då det är Arkeologins Dag och man cyklar ner till Kulturen för att lyssna på ett föredrag om de medeltida kyrkorna i Lund. Där man tittar på resterna av Maria Minor.

Och där man sen går och äter en kardemummabulle som man hinner äta upp innan man kommer på att den kanske borde dokumenterats för omvärlden? Nåja, tänker man sen lättsinnigt, det kommer fler kardemummbullar och fler blogginlägg. Livet känns som om det sträcker sig i ett angenämt pärlband av kardemummabullar och soliga dagar framför en.

Man lyssnar på jazzmusiken som ligger som en lagom behaglig bakgrund tills en filosofiska diskussioner med maken - om det nu var så att man diskuterade och inte bara smällde i sig kardemummabulle, det kan vara lite osäkert hur det var med det?

Sen traskar vi runt på Kulturen och tittar lite här. Tittar lite där. Tänker att det är ju faktiskt rysligt bra att ha ett sånt trevligt museum på lagom cykelavstånd, och ett där de serverar så goda bullar! Kultur i all ära, det lekamliga måste ju ha sitt också. Vi tittar på arbetarbostäderna.

Sen tittar vi lite på Dekanhuset, som faktiskt inte är ett Dekanhus, och då kan man ju verkligen fråga sig varför man kallar det så? Uppenbarligen är det ett Kanikhus i stället. Eller var. Lund dräller ju inte av så många kaniker nuförtiden. Överallt är det gammalt. Det känns bra. Man passar liksom in.

Sen tittar vi in i Thomanderska huset. Biskopen var inte inne, men så kom vi ju också vid 15.30 coh inte mellan klockan 11-12 f.m. Nåja, bättre lycka nästa gång! Vi fick ju sett biblioteket i alla fall, och det är ju faktiskt det viktigaste.

Maken lånar min mobil och fotograferar mig.

Sen fotograferar jag honom, någon rättvisa får det ju ändå vara.

Och till slut fotograferar vi oss. Lite knäppa ser vi ut, men det beror på att jag står lite på tå och maken hukar sig så att vi ska komma på samma höjd över havet. Nåja, jag tittar ju i alla fall upp över kanten. Är man 1.59 så räcker man liksom inte högre upp än så.

Lite ostrukturerat, men i behaglig takt kikar vi in på en del utställningar. Sen traskar vi bara runt, innan vi cyklar hem genom ett söndagssömnigt Lund.

Ikväll blir det rester efter gårdagen, så det blir väldigt lättsinnig matlagning. Ja man kan gå så långt att man inte kallar det för matlagning alls.

Sen blir det Zlatan på tv, och då lär väl Huliganen bli lite upprörd, han brukar ju bli det när Zlatan spelar fotboll.

Imorgon är det måndag. Men det är då det och nu ska vi först avnjuta det sista av söndagen.