När ens husmoderliga instinkter slår till

Jag är inte jättehuslig av mig. Jag gillar att laga mat. Och att äta mat. Stoppa strumpor står inte högt på listan. Vid närmare eftertanke står det inte alls på listan, faktiskt. På senare år har jag ju blivit lite garninfluerad, det har jag. Men det är lång till forna tiders husmödrar som stod i ånga och la in sill och lagade aladåber och slaktade en gris och i största allmänhet försåg sin hungriga familj med mat.

I år har dock björnbären frodats - och nog är det något oändligt tilltalande med att bara kunna gå ut och plocka åt sig några liter, alldeles gratis? Man känner hur husmorsglorian, som nog varit lite anfrätt, putsas upp och man myser lite belåtet. Alldeles själv ville jag ju inte trassla runt bland revorna (kan någon människa förstå varför björnbärssnåren måste vara så, just, snåriga? Taggiga är de rackarna också). Således övertalade jag maken att följa med på kvällspromenad, och denne rekorderlige man stod på huvudet i björnbärssnåren så att det var en ren fröjd att skåda!

Huliganen var också med - och han plockade alldeles på egen hand från de nedre rankorna.

- Så duktig han är! utbrast jag förtjust.

Maken såg ut att tänka att jag faller i farstun för precis vad som helst som hunden utför, men höll vänligt med. Dock hade jag ingen kamera med, så det blev inga bildbevis. Alltså fick jag lite senare rigga lite björnbär så att jag kan visa vilken synnerligen begåvad hund jag har! Voila - skåda Huliganen in action!

Sen kom vi hem med bytet. Men vad skulle vi göra? Jag lade pannan i djupa veck, och kom fram till att björnbärsmarmelad kunde det nog bli den här gången också, alldeles utan att ta hänsyn till att vi faktiskt inte äter särskilt mycket marmelad. Fast då kan man ju alltid äta scones lite oftare, tänkte jag belåtet vidare, och scones, det är ju faktiskt väldigt gott! Marmelad fick det alltså bli!

Jag tog samma recept som senast, med äpple, timjan och kanel. Det blev nämligen gott. Men lite produktutveckling skadar inte, så jag hällde i en skvätt portvin också, det mesta blir liksom lite bättre med portvin.

När jag kokt färdigt skulle marmeladen hällas upp på burkar.

Ja, inte vet jag hur ni gör, men nog är det alldeles naturligt att man som ansvarstagande bloggare sedan lyfter ut burkarna på kökstrappan, lägger sig på knä och fotograferar dem mot bakgrund av en rutig handduk av köksligaste slag?

Jag fick dock sällskap av hunden.

- Vad gör du? undrade han och det kunde man ju verkligen fråga sig.

Jag känner mig oerhört belåten; det var egenplockade björnbär, egna äpplen, egenodlad timjan och eget portvin (jodå, vi hade köpt det alldeles själva). Man tager vad man haver, sa Kajsa Warg.

- Du och jag, Kajsa. Du och jag! tänkte jag belåtet. (Note to my foreign readers; I do not know what Google Translate will make of Kajsa Warg, but I fear the worst. Kajsa Warg was a Swedish cookbook author from the 18th century and has reputedly said that "you use what you have" - in my case blackberries, apples, thyme and port).