Det tar sig

... men inte blir koftan klar under 2013. Nåja, det kommer väl ett nytt år, och då kommer den förhoppningsvis snart att bli klar så att en liten dam kan ha den på sig.

Jag har suttit och stickat på den ikväll, medan maken och jag tittade på en av de filmer han nyligen köpte. Och jag skulle ju, om jag vore en förarglig typ, en sån som vill ge igen, kunna meddela att jag nu fått revansch på maken. Han brukar nämligen retfullt fråga om jag vill se filmen om Sigrid och Isaac (om Sigrid Hjertén och Isaac Grunewald), och då brukar jag blicka dystert på honom. Inte för att filmen är dålig, utanför att jag prompt somnar. Jag vet - jag har försökt tre gånger och jag har aldrig lyckats hålla ögonen öppna hela filmen igenom.

Ikväll såg vi en film om Carl Fredrik Hill. Rättelse; jag såg den. H-e-l-a filmen såg jag. Det är samma regissör och samma tempo som i Sigrid och Isaac-filmen. Och här pratar vi inte direkt amerikansk biljaktsfilm-tempo, vilket i och för sig är vilsamt och bra. Men bruntonad konstnärlig galenskap i sakta tempo kan uppenbarligen driva även maken till att dra en eller annan timmerstock. Jag säger inte mer. Jag är en snäll fru (också är det ju det där med Sigrid och Isaac som maken kan kontra med).

Jag tror att det är den glada oranga färgen som höll mig vaken.

Huliganen, som inte stickade, somnade också. Nu ska vi strax gå ut på kvällspromenad och vi hoppas att det inte är alltför många smällare och raketer som smälls av när vi är ute, det är ju den tiden nu.

Imorgon är det nyårsafton och då är jag ledig. Tur det. Jag har ju haft en arbetsam vecka så här långt. En hel dags lönearbete, det var ansträngande och nu kan jag behöva vila upp mig lite. Och kanske sticka lite till.

Dagens plan

När vi vaknade framåt förmiddagen (milda matilda, vi sov till halv nio, Huliganen och jag!!) så hördes det ett plisk-plask mot rutan. Och rutan, ja den såg ut så här...

Jag beslöt på stående fot att dagen ska, förutom nödvändiga hundpromenader, tillbringas inomhus, iförd icke så vackra, men ack så bekväma, mjukiskläder. Sen skulle jag ägna mig åt handarbetsrelaterade sysselsättningar. Möjligen peta i mig en chokladbit och en clementin också. Huliganen hade dock en annan åsikt, han ville leka med apan som han fått i julklapp av sonen. Den lever fortfarande och har alla inälvor intakta, märkligt nog. Det kan bero på att den är så stor att Huliganen inte riktigt uppfattar den som en pipleksak? Pipet ja, det är en historia för sig. Det är en apa. Visserligen utan armar och ben och svans och annat sånt som brukar anses nödvändigt när man har med apor att göra, men definitivt med ett aphuvud - på en slags cylinderformad "kropp". Dock låter pipet som en anka? Men okej, om man inte har svans etc, så kanske ljudet är av mindre betydelse. Och Huliganen låter så gärna ank-kväkandet genljuda över Huliganhemmet.

När vi kväkt färdigt skulle jag lägga upp till en ny liten kofta som vår nya släktmedlem ska få. Jag hade tänkt sticka en gul kofta, men i garnaffären hade de bara mesigt ljusgult Muskat-garn och det kändes inte rätt. En varmt orange fick det bli, den kommer att passa bra till vackra mörka ögon!

Min vana o-trogen provstickade jag faktiskt! Och insåg det jag väl i och för sig redan visste, att jag stickar lite löst och behövde smalare stickor, nämligen 3,5:or. Jag har råkat bryta mina Knit-Pro 3,5:or men har Addi Lace i äskad storlek. Dessa satt dock i en schalstickning som jag började på i januari... så kan det gå när mönstret är rasande tråkigt. Så nu tänkte jag slå många flugor i en smäll, dra upp schalen, nysta om garnet som jag verkligen gillar och frigöra stickorna.

En bra plan, om det inte vore för det där med tunt och mörkt merino/silkesgarn... det har en tendens att trassla kan jag säga. Det kan hända att jag blev lite upphetsad. Det kan hända att såväl maken som hunden hörde när jag milt sa "ojdå, så förargligt" eller något åt det hållet. Jag kan ha formulerat det annorlunda.

Nu är dock garnet nystat, och nu får det sitta på nystmaskinen så att det inte har chans att trassla sig igen, förrän jag bestämt vad jag ska sticka med det.

Därefter skulle jag då sätta mig i fåtöljen och lägga upp till koftan. Åter en bra plan - och åter en plan som gick i stöpet direkt! För fåtöljen var liksom inte ledig.

- Hoppas ner! sa jag bestämt. Någon måtta får det väl ändå vara. Stolen är min, så är det bara. Huliganen låtsades inte höra.

Sen försökte han låta som Robert de Niro i Taxi Driver. "You talking to me?" muttrade han ut mungipan. Han såg dock inte direkt ut som Robert de Niro i New York-natten, det kan ha berott på avsaknaden av mohawk-frisyr. Han såg mer liksom gullig ut (säg inte att jag sa det!), så jag pekade bara bestämt mot golvet där jag tyckte att han skulle befinna sig.

Så trots alla hinder i vägen med trasselgarn och stolsockuperande hundar är faktiskt koftan upplagd nu. Det är en bit kvar, det erkänner jag, men det ska nog stickas på i god takt, hoppas jag.

Förutom att sticka håller jag även på att sy lite. Det är dock så himla hemligt att jag blundar medan jag syr, så jag är minst lika nyfiken på vad resultat ska bli.

Maken har, förutom en heroisk insats med garnet, även gjort andra insatser till handarbetets fromma. Bland annat har han slipat den avbrutna stickspetsen, så kanske jag nu även kan använda mina röda KnitPro 3,5:or?

Dessutom passade han på att hamra in en spik som stack upp lite i tröskeln in till rummet där jag har mitt tillskärningsbord.

- Så bra! sa jag tacksamt, - jag har märkt den där spiken en bra tag nu.
- Och vad tänkte du sen, när du märkte att det stack upp en liten spik? undrade maken (på ett något småförargligt sätt får jag nog påstå).
- Att jag skulle säga till dig, men jag råkade visst glömma det, svarade jag bestämt.

Jag insåg att detta inte var riktigt vad maken hade tänkt sig att jag skulle tänka, men så tänkte jag! Även om jag glömde bort det igen. Se så bra tänkt det var, nu är ju spiken inslagen. (Nerslagen?).

Underbart är kort

Det är inte så att det inte har varit en underbar dag hela dagen, för det har faktiskt varit en alldeles förträfflig dag. Nej det där "kort" har att göra med en alldeles annan sak. Det var det som gjorde att när alla vettiga människor låg och sov sin annandagssömn, ja då låg jag på magen i gräsmattan och fotograferade. Det var nämligen såhär att när jag vaknade, vilket var betydligt senare än en vanliga sketen torsdag, ja då var det liksom ljust? Det regnade inte? Det var inte grått och dimmigt och med en avgjord "nere-i-brunnen"-känsla? Märkligt. Jag vill inte gå så långt som att säga att solen sken för det gjorde den inte och jag ljuger (nästan) aldrig i bloggen. Men den anades bakom molnen. Och det var frost ute!

Jag är dock en samvetsgrann matte, så jag knatade först ut på hundpromenad och först därefter greppade jag kameran och galopperade ut i trädgården för att föreviga den där "nästan-vinter"-känslan. Då hade dock en mesta frosten redan tinat bort. Alltså fick jag ligga på magen i gräset och ta närbilder på den lilla gnutta frost som fanns kvar. Skåda och njut, således! (Jag gör bilderna extrastora så att vartenda frostkorn ska synas i all sin vintriga glans).

Sen fortsatte dagen i samma bra:iga stil. Jag var och köpte lite hemligt tyg tillsammans med syrran som ju numera är mormor till världens sötaste lilla flicka som kommit hit till oss ända från Kina.

Mormor och jag gick dessutom och fikade på S:t Jakobs Stenugnsbageri, och det vet man ju hur det går då... då blir det kardemummabullar!

Sen har jag klippt till och skurit tyg. Ätit grönsakssoppa. Varit ute på Nöbbelövs mosse med Huliganen och där träffat på två söta små griffonflickor. Ja jag höll faktiskt på att få med mig en liten griffontik hem, för hon insåg att i min ficka, där finns det hundgodis, och det föll lilla damen i smaken. Hennes matte fick dock med visst lock och pock henne att följa med, trots trängtande blickor mot min godisficka.

Sedan har maken, sonen och jag varit på bio, här var det klackarna i taket minsann! Ett liv i sus och dus vill jag nog påstå. Vi var och såg Hundraåringen med Robert Gustafsson och skrattade glatt. Jag har förvisso läst boken, men glömt det mesta ändå, så det mesta kändes nytt och fräscht. Det har sina fördelar att vara gammal och glömsk.

Nu har vi ätit fondue på sonens begäran. Det var längesedan, men gott. Huliganen och jag har ränt runt på kvällspromenad (utan att nästan fiska upp några griffonflickor). Det är hockey på TV. Snart blir det kvällsfika. Lite stickning. (Den stickning som jag var av med häromdagen och inte kunde begripa var den tagit vägen. Den hittades i hyllan i bland vantar och mössor. "Städade du?" undrade maken roat, som känner till min städteknik; när man får bråttom greppar man prylarna och trycker in dem i närmsta hylla/skåp/whatever där de inte syns. Det är ju ändå en form av städning. Kan man säga om man är lite generös till sin natur).

Livet är bra.

Inga saffransbullar idag

Det är inte ofta jag känner att nä, jag vill inte ha bulle. Jag är heller inte sugen på choklad. Eller ett glas vin. Ja, jag ser ju själv hur himmelsskriande overkligt det ser ut när man ser det på pränt sådär. Nästan så man tror att man kanske är lite sjuk?

Fast det är väl så att det blev både det ena och andra i rätt så rikliga mått igår på julafton. Så pass att jag är mätt idag. Det var precis en sån julafton jag vill ha. Familjen hemma, väldigt mycket prat, väldigt mycket mat, väldigt mycket vin och spel och skratt. Lagom med julklappar och väldigt välvalda!

Det var ett väldigt teamwork måste jag säga; jag lagade mat och de andra åt - nej nu skojar jag bara! Vi hjälptes åt, med dukning, matlagning och ätande. Vissa (typ de fyrbenta) hade säkerligen hjälpt till ännu mer med det sistnämnda, men visst slank det ner en eller annan bit i deras gap också. Jag förstår liksom inte varför jag har en hund på vardera sidan om min stol när jag äter? Kan det vara så att det är jag som liksom har svårast att stå emot ett par bedjande ögon?

Efter maten parkerade vi oss i soffan och sonen var tomte och delade ut klapparna. Zoya tog det lugnt och fint, och väntade artigt på sin tur.

Andra, typ Huliganen, betedde sig lite mer oregerligt får man väl säga. Han fick dock många paket av Tomten, så han har väl varit snäll ändå... och det har han ju! På ett typiskt västgötaspets-sätt. Vissa av klapparna lever ännu, och piper till och med! Den stora apan till exempel, som han fick av sonen. Sonen vet vad en hund vill ha, och hade slagit på stort. Det kan vara storleken som gör att apan lever ännu. Ge det några dagar så får vi se. Jag återkommer med rapport i ärendet.

Så här ser en västgötaspets ut när han roffar åt sig paket. Bilderna är suddiga, och det kan jag säga att det går inte att få det på något annat sätt när man viftar med ett paket framför Huliganens nos. Jag väljer att kalla dem impressionistiska.

Sen vill jag bara visa en bild på vår egen husarkeolog. En sån måste ju ha en riktigt hatt, en sån som Indiana Jones har, tyckte barnen och skänkte givmilt sin fader en präktig huvudbonad. Han är mycket stilig i den tycker jag, men jag vill här och nu säga att den där läderpiskan som också figurerade i filmerna, den behöver inte maken. Jag vill helst inte heller att den oerhörda mängd med spindlar/råttor/creepy crawlies som dök upp så fort Indiana Jones satte spaden i jorden ska vara tillstädes. Det räcker med hatten - som är mycket stilig.

Idag är jag mätt och trött.

Men jag tror nog att jag redan imorgon kan klämma i mig en liten bulle, och en bit choklad. Skönt! Man vill ju inte vara onaturlig, menar jag.

Fanfar

Vi väcktes tidigt imorse. Inte av hunden. Han sov. Inte av maken. Han sov minsann han också. På ovanvåningen snarkades det också.

Det som väckte oss var en hög och ihållande (här pratar vi ca 15 minuter) signal, en sån där som tjuter när det är något samhällsfarligt på gång. Jag vacklade upp och sa va-va-va- vad är det frågan om? Sen insåg jag att det hjälpte ju inte att stå där och va-va-va:a, så jag greppade rådigt datorn och surfade runt på tidningars och radios hemsidor men ingenstans stod det att läsa vad det var.

Men så insåg jag! Det var ju en fanfar, något försenad visserligen, men i alla fall. Världens bästa västgötaspets fyllde ju 11 år igår!

När man fyller 11 får man paket, och alla paketen är till födelsedagsspetsen! Det är bra det, tycker sagde spets. Jag hade tänkt ta en bild på honom när han satt med paketen fint uppradade framför sig. Det var planen. I själva verket gick det till så här:

- Är det paket till mig? Bara till mig? Jag vill ha dem NU!! NUUUU!! Släng hit dem, snåljåpar!

- Vill du fotografera? Ska jag vara stilla? Sorry, hördudu, jag är upptagen. Strängt upptagen. Med att slita, riva, massakrera och ha mig. Du får fotografera något annat. Ta granen. Den står still. Än...

- Blir det suddigt, sa du? Kan icke hjälpas. Jag är upptagen.

- Okej då. Jag ligger väl still. En mikrosekund. NU tog sekunden slut!

I paketen fanns en pingvin och en säl. F-a-n-n-s. De har gått till sina fäder. I en virvelstorm av fyllningsludd, sönderslitna pipgrunkor, papperslamsor och gummifnas.

Det var roligt så länge det varade, hälsar Huliganen.

Edit: Läste just på nätet att det var en tågtuta som hängt sig och signalerade. Det kan de ju tro, de som vill. Här i huset begriper vi ju att det var en födelsedagsfanfar.

Nu väntar julaftonsfrukost; skinkmackor och varm choklad. 

Sen väntar julaftonsfirande. Kanhända det blir en liten klapp till Huliganen också. Problemet blir väl att försöka få behålla sina egna klappar, han är ju lite hagalen, den hunden.

Mattes fölsedagsgris.

Ordet för dagen är saffran

Sonen är hemma. Imorgon kommer dottern och hennes fästman. Alltså måste det lagas mat och bakas! Eller rättare sagt, det är inget "måste" över det hela, nu när jag är ledig är det avkopplande att pyssla i köket.

Det har varit lite av tomtarnas verkstad i köket och logistiken har krävt att man hållit tungan rätt i mun, så att inte mandelmassan hamnat i köttbullssmeten.

Jag har bakat saffransmuffins och saffransbullar. Jag, som hittills varit milt sagt skeptisk till saffran har nu blivit totalt omvänd och har saffran i det mesta. Dock ej i köttbullarna och skinkan som i skrivande stund står i ugnen. Men vänta nu... det kanske kunde bli lite sån där cross-cooking som verkar så inne? Fast det stupar nog på att jag inte har mer saffran. För tillfället.

Några pepparkakor har det dock inte blivit i år. Det känns.... nästan lite förbjudet! Jag har troget i alla år bakat pepparkakor, men i år har jag inte hunnit. Också känner jag som så att man kan ju faktiskt baka annat. Saffransbullar, som sagt. Det kanske rentav hinns med lite flapjacks? Man ska tänka utanför boxen och inte låta sig begränsas av förutfattade meningar om vad man ska tugga på i jul.

Det är skönt att sitta ner och pusta ut en stund innan jag kastar mig över hjortgrytan som ska serveras ikväll. Maken och sonen är och tittar på handboll, men jag och Huliganen stannade hemma. Jag för att jag skulle göra köttbullar, Huliganen för att jag skulle göra köttbullar. Han vet har man prioriterar.

Här i Lund kan man parkera med hjälp av en app i sin mobil. Om man nu är så modern av sig. Det är inte maken. Mycket är han, men modern kan man inte beskylla honom för att vara.

- Inga problem, sa jag. Ring när ni är framme, så parkerar jag bilen med appen i min mobil. Maken nickade bifall och de susade iväg.

Själv gick jag ut i skymningen för att hänga upp en ljusslinga i vinrankan i växthuset. Mobilen hade jag förtänksamt med mig, jo för maken skulle ju ringa. Det gjorde han också. På den fasta telefonen inne i huset. (Jag sa ju att han inte är så modern av sig). Alltså hoppade jag ner från pallen där jag stod och trasslade upp ljusslingan, jag löpte som en gasell in i köket, slet åt mig telefonen, tappade den och välte ut en blomkruka, tryckte på fel knapp och röt "hallå!" in i telefonen. Den var dock tyst. Sen ringde det igen. Det var maken som, ganska berättigat får jag väl erkänna, frågade - vad gör du? På det får man ju svara ärligt, så jag drog ramsan om gaseller, telefoner och krukväxter. Maken blev lite tyst, sen undrade han om jag kunde parkera honom. Det kunde jag. Jag är en snäll fru.

Målsnöret

Det har funnit stunder när jag tänkt att nä, jag orkar inte. Den här gången kommer jag inte i mål. När mjölksyran, den imaginära, sprutat som en fontän och nått oanade höjder. När musklerna värkt och lungorna nästan sprängts, åtminstone bildligt talat. (Och alldeles bokstavligt den kvällen när dottern släpade med mig på Gympa-Stång. Det var en hurtig och förmodligen lätt sadistisk ledare, där kan man tala om mjölksyretopp).

Nu är upploppet avklarat, och målsnöret sprängt. Det var kanske inte det snyggaste loppet. Eller det mest atletiska. Men jag kom i mål och nu hägrar julledighet. Ledighet! Alltså, vilket vackert ord. Blir man inte lite lyrisk och vill sjunga hyllningssånger till detta saliga tillstånd?

Åh Ledighet, du ljuvliga ord
Du är som en oas i öknen
Som choklad med nötter i (inte den bittra sorten)
Som väldoftande rosor utan en endaste lite bladlus
Som en yster liten västgötaspets
Som en stickning utan tappade maskor
Välkommen!
(kan trallas till valfri truddelutt)

Det jag mest känner nu är tacksamhet.

Jag är glad för att jag inte bara har ett vitt tak, utan dessutom en riktig levandes gran! Ja om man  nu lever när man är avhuggen jäms med fotknölarna, det kan ju vara en tvistefråga.

Glad för att jag har sytt färdigt min ugglenecessär och att den har såväl prickigt foder som prickiga "handtag" och bara är lite sned och vind - hurra för mig!

Det kanske kan tyckas att det är att gå lite till överdrift att lägga in tre (3) bilder på en och samma lilla necessär, men då tycker jag att man ska tänka på att det ju faktiskt är ugglor på den. För att inte tala om prickar! Och handtag! Då behövs det tre bilder. Minst. Men jag är en måttfull figur, så jag nöjer mig här.

Glad för att julen ska firas med make, barn, hund (jag skrev ursprungligen "hund" först, men tänkte sedan att det kanske visade att jag har konstiga preferenser), och syster och systerson. Med glögg, mat, prat, spel och säkerligen ett glas vin, eller två.

Glad för att det långt-bort-ifrån kommit en ny liten släktmedlem som är alldeles makalöst söt och som jag ser fram emot att få träffa så småningom.

Glad för att syrran gett mig en sån söt liten orkidé, bara sådär. Hurra för såna systrar!

Och för att jag är ledig. Sällhet är bara förnamnet.