Dagens plan

När vi vaknade framåt förmiddagen (milda matilda, vi sov till halv nio, Huliganen och jag!!) så hördes det ett plisk-plask mot rutan. Och rutan, ja den såg ut så här...

Jag beslöt på stående fot att dagen ska, förutom nödvändiga hundpromenader, tillbringas inomhus, iförd icke så vackra, men ack så bekväma, mjukiskläder. Sen skulle jag ägna mig åt handarbetsrelaterade sysselsättningar. Möjligen peta i mig en chokladbit och en clementin också. Huliganen hade dock en annan åsikt, han ville leka med apan som han fått i julklapp av sonen. Den lever fortfarande och har alla inälvor intakta, märkligt nog. Det kan bero på att den är så stor att Huliganen inte riktigt uppfattar den som en pipleksak? Pipet ja, det är en historia för sig. Det är en apa. Visserligen utan armar och ben och svans och annat sånt som brukar anses nödvändigt när man har med apor att göra, men definitivt med ett aphuvud - på en slags cylinderformad "kropp". Dock låter pipet som en anka? Men okej, om man inte har svans etc, så kanske ljudet är av mindre betydelse. Och Huliganen låter så gärna ank-kväkandet genljuda över Huliganhemmet.

När vi kväkt färdigt skulle jag lägga upp till en ny liten kofta som vår nya släktmedlem ska få. Jag hade tänkt sticka en gul kofta, men i garnaffären hade de bara mesigt ljusgult Muskat-garn och det kändes inte rätt. En varmt orange fick det bli, den kommer att passa bra till vackra mörka ögon!

Min vana o-trogen provstickade jag faktiskt! Och insåg det jag väl i och för sig redan visste, att jag stickar lite löst och behövde smalare stickor, nämligen 3,5:or. Jag har råkat bryta mina Knit-Pro 3,5:or men har Addi Lace i äskad storlek. Dessa satt dock i en schalstickning som jag började på i januari... så kan det gå när mönstret är rasande tråkigt. Så nu tänkte jag slå många flugor i en smäll, dra upp schalen, nysta om garnet som jag verkligen gillar och frigöra stickorna.

En bra plan, om det inte vore för det där med tunt och mörkt merino/silkesgarn... det har en tendens att trassla kan jag säga. Det kan hända att jag blev lite upphetsad. Det kan hända att såväl maken som hunden hörde när jag milt sa "ojdå, så förargligt" eller något åt det hållet. Jag kan ha formulerat det annorlunda.

Nu är dock garnet nystat, och nu får det sitta på nystmaskinen så att det inte har chans att trassla sig igen, förrän jag bestämt vad jag ska sticka med det.

Därefter skulle jag då sätta mig i fåtöljen och lägga upp till koftan. Åter en bra plan - och åter en plan som gick i stöpet direkt! För fåtöljen var liksom inte ledig.

- Hoppas ner! sa jag bestämt. Någon måtta får det väl ändå vara. Stolen är min, så är det bara. Huliganen låtsades inte höra.

Sen försökte han låta som Robert de Niro i Taxi Driver. "You talking to me?" muttrade han ut mungipan. Han såg dock inte direkt ut som Robert de Niro i New York-natten, det kan ha berott på avsaknaden av mohawk-frisyr. Han såg mer liksom gullig ut (säg inte att jag sa det!), så jag pekade bara bestämt mot golvet där jag tyckte att han skulle befinna sig.

Så trots alla hinder i vägen med trasselgarn och stolsockuperande hundar är faktiskt koftan upplagd nu. Det är en bit kvar, det erkänner jag, men det ska nog stickas på i god takt, hoppas jag.

Förutom att sticka håller jag även på att sy lite. Det är dock så himla hemligt att jag blundar medan jag syr, så jag är minst lika nyfiken på vad resultat ska bli.

Maken har, förutom en heroisk insats med garnet, även gjort andra insatser till handarbetets fromma. Bland annat har han slipat den avbrutna stickspetsen, så kanske jag nu även kan använda mina röda KnitPro 3,5:or?

Dessutom passade han på att hamra in en spik som stack upp lite i tröskeln in till rummet där jag har mitt tillskärningsbord.

- Så bra! sa jag tacksamt, - jag har märkt den där spiken en bra tag nu.
- Och vad tänkte du sen, när du märkte att det stack upp en liten spik? undrade maken (på ett något småförargligt sätt får jag nog påstå).
- Att jag skulle säga till dig, men jag råkade visst glömma det, svarade jag bestämt.

Jag insåg att detta inte var riktigt vad maken hade tänkt sig att jag skulle tänka, men så tänkte jag! Även om jag glömde bort det igen. Se så bra tänkt det var, nu är ju spiken inslagen. (Nerslagen?).