Ordet för dagen är saffran

Sonen är hemma. Imorgon kommer dottern och hennes fästman. Alltså måste det lagas mat och bakas! Eller rättare sagt, det är inget "måste" över det hela, nu när jag är ledig är det avkopplande att pyssla i köket.

Det har varit lite av tomtarnas verkstad i köket och logistiken har krävt att man hållit tungan rätt i mun, så att inte mandelmassan hamnat i köttbullssmeten.

Jag har bakat saffransmuffins och saffransbullar. Jag, som hittills varit milt sagt skeptisk till saffran har nu blivit totalt omvänd och har saffran i det mesta. Dock ej i köttbullarna och skinkan som i skrivande stund står i ugnen. Men vänta nu... det kanske kunde bli lite sån där cross-cooking som verkar så inne? Fast det stupar nog på att jag inte har mer saffran. För tillfället.

Några pepparkakor har det dock inte blivit i år. Det känns.... nästan lite förbjudet! Jag har troget i alla år bakat pepparkakor, men i år har jag inte hunnit. Också känner jag som så att man kan ju faktiskt baka annat. Saffransbullar, som sagt. Det kanske rentav hinns med lite flapjacks? Man ska tänka utanför boxen och inte låta sig begränsas av förutfattade meningar om vad man ska tugga på i jul.

Det är skönt att sitta ner och pusta ut en stund innan jag kastar mig över hjortgrytan som ska serveras ikväll. Maken och sonen är och tittar på handboll, men jag och Huliganen stannade hemma. Jag för att jag skulle göra köttbullar, Huliganen för att jag skulle göra köttbullar. Han vet har man prioriterar.

Här i Lund kan man parkera med hjälp av en app i sin mobil. Om man nu är så modern av sig. Det är inte maken. Mycket är han, men modern kan man inte beskylla honom för att vara.

- Inga problem, sa jag. Ring när ni är framme, så parkerar jag bilen med appen i min mobil. Maken nickade bifall och de susade iväg.

Själv gick jag ut i skymningen för att hänga upp en ljusslinga i vinrankan i växthuset. Mobilen hade jag förtänksamt med mig, jo för maken skulle ju ringa. Det gjorde han också. På den fasta telefonen inne i huset. (Jag sa ju att han inte är så modern av sig). Alltså hoppade jag ner från pallen där jag stod och trasslade upp ljusslingan, jag löpte som en gasell in i köket, slet åt mig telefonen, tappade den och välte ut en blomkruka, tryckte på fel knapp och röt "hallå!" in i telefonen. Den var dock tyst. Sen ringde det igen. Det var maken som, ganska berättigat får jag väl erkänna, frågade - vad gör du? På det får man ju svara ärligt, så jag drog ramsan om gaseller, telefoner och krukväxter. Maken blev lite tyst, sen undrade han om jag kunde parkera honom. Det kunde jag. Jag är en snäll fru.