Fanfar

Vi väcktes tidigt imorse. Inte av hunden. Han sov. Inte av maken. Han sov minsann han också. På ovanvåningen snarkades det också.

Det som väckte oss var en hög och ihållande (här pratar vi ca 15 minuter) signal, en sån där som tjuter när det är något samhällsfarligt på gång. Jag vacklade upp och sa va-va-va- vad är det frågan om? Sen insåg jag att det hjälpte ju inte att stå där och va-va-va:a, så jag greppade rådigt datorn och surfade runt på tidningars och radios hemsidor men ingenstans stod det att läsa vad det var.

Men så insåg jag! Det var ju en fanfar, något försenad visserligen, men i alla fall. Världens bästa västgötaspets fyllde ju 11 år igår!

När man fyller 11 får man paket, och alla paketen är till födelsedagsspetsen! Det är bra det, tycker sagde spets. Jag hade tänkt ta en bild på honom när han satt med paketen fint uppradade framför sig. Det var planen. I själva verket gick det till så här:

- Är det paket till mig? Bara till mig? Jag vill ha dem NU!! NUUUU!! Släng hit dem, snåljåpar!

- Vill du fotografera? Ska jag vara stilla? Sorry, hördudu, jag är upptagen. Strängt upptagen. Med att slita, riva, massakrera och ha mig. Du får fotografera något annat. Ta granen. Den står still. Än...

- Blir det suddigt, sa du? Kan icke hjälpas. Jag är upptagen.

- Okej då. Jag ligger väl still. En mikrosekund. NU tog sekunden slut!

I paketen fanns en pingvin och en säl. F-a-n-n-s. De har gått till sina fäder. I en virvelstorm av fyllningsludd, sönderslitna pipgrunkor, papperslamsor och gummifnas.

Det var roligt så länge det varade, hälsar Huliganen.

Edit: Läste just på nätet att det var en tågtuta som hängt sig och signalerade. Det kan de ju tro, de som vill. Här i huset begriper vi ju att det var en födelsedagsfanfar.

Nu väntar julaftonsfrukost; skinkmackor och varm choklad. 

Sen väntar julaftonsfirande. Kanhända det blir en liten klapp till Huliganen också. Problemet blir väl att försöka få behålla sina egna klappar, han är ju lite hagalen, den hunden.

Mattes fölsedagsgris.