Inga saffransbullar idag

Det är inte ofta jag känner att nä, jag vill inte ha bulle. Jag är heller inte sugen på choklad. Eller ett glas vin. Ja, jag ser ju själv hur himmelsskriande overkligt det ser ut när man ser det på pränt sådär. Nästan så man tror att man kanske är lite sjuk?

Fast det är väl så att det blev både det ena och andra i rätt så rikliga mått igår på julafton. Så pass att jag är mätt idag. Det var precis en sån julafton jag vill ha. Familjen hemma, väldigt mycket prat, väldigt mycket mat, väldigt mycket vin och spel och skratt. Lagom med julklappar och väldigt välvalda!

Det var ett väldigt teamwork måste jag säga; jag lagade mat och de andra åt - nej nu skojar jag bara! Vi hjälptes åt, med dukning, matlagning och ätande. Vissa (typ de fyrbenta) hade säkerligen hjälpt till ännu mer med det sistnämnda, men visst slank det ner en eller annan bit i deras gap också. Jag förstår liksom inte varför jag har en hund på vardera sidan om min stol när jag äter? Kan det vara så att det är jag som liksom har svårast att stå emot ett par bedjande ögon?

Efter maten parkerade vi oss i soffan och sonen var tomte och delade ut klapparna. Zoya tog det lugnt och fint, och väntade artigt på sin tur.

Andra, typ Huliganen, betedde sig lite mer oregerligt får man väl säga. Han fick dock många paket av Tomten, så han har väl varit snäll ändå... och det har han ju! På ett typiskt västgötaspets-sätt. Vissa av klapparna lever ännu, och piper till och med! Den stora apan till exempel, som han fick av sonen. Sonen vet vad en hund vill ha, och hade slagit på stort. Det kan vara storleken som gör att apan lever ännu. Ge det några dagar så får vi se. Jag återkommer med rapport i ärendet.

Så här ser en västgötaspets ut när han roffar åt sig paket. Bilderna är suddiga, och det kan jag säga att det går inte att få det på något annat sätt när man viftar med ett paket framför Huliganens nos. Jag väljer att kalla dem impressionistiska.

Sen vill jag bara visa en bild på vår egen husarkeolog. En sån måste ju ha en riktigt hatt, en sån som Indiana Jones har, tyckte barnen och skänkte givmilt sin fader en präktig huvudbonad. Han är mycket stilig i den tycker jag, men jag vill här och nu säga att den där läderpiskan som också figurerade i filmerna, den behöver inte maken. Jag vill helst inte heller att den oerhörda mängd med spindlar/råttor/creepy crawlies som dök upp så fort Indiana Jones satte spaden i jorden ska vara tillstädes. Det räcker med hatten - som är mycket stilig.

Idag är jag mätt och trött.

Men jag tror nog att jag redan imorgon kan klämma i mig en liten bulle, och en bit choklad. Skönt! Man vill ju inte vara onaturlig, menar jag.