Gener

Jag har kommit så långt att toppen till min växthusquilt är färdig i all sin snedsydda glans. Nu är det alltså dags att sy på vadd och baksida - det blir ingen fleecefilt kan jag meddela, jag är ju en sån där läraktig och medgörlig person som lyssnar på sina bloggläsare. Och eftersom den eniga domen var "alltså, ingen fleece, hörredu", ja då blir det inte så.

Således fick jag köpa lite vadd, och då passade jag på att köpa lite blått bomullstyg till baksidan. Dottern, som också var stadd i tygköparärenden, nickade gillande.

- Nu ska jag hem och sy på baksidan! utropade jag glatt.
- Du måste tvätta tyget först! påpekade dottern strängt.
- Äsch det är väl inte nödvändigt? sa jag, som är mer av typen att "Nu! ska det ske!!". Och med "Nu!" menar jag då inte "om ett antal timmar när tyget är tvättat, torkat och struket".
- Jo, sa dottern och såg bestämd ut.

Jag förstår verkligen inte var hon fått detta ordentliga och rejäla drag ifrån, vems gener är det som slår igenom här?? Jag försökte lite halvhjärtat avstyra tvättandet, men fick ge slaget förlorat. Okej, det räcker kanske med allt det där som jag sytt snett, man behöver kanske inte addera tyger som krymper i framtida tvättar på det. Jag vill ju ändå inte att täcket ska se ut som en rutig korkskruv.

- jag tvättar väl då, suckade jag tungt.
- men du fållar väl tyget först så det inte trådar upp sig? fortsatte dottern oförtrutet.

Men nu var måttet rågat! Någon måtta får det ändå vara, tvätta - okej då. (Motvilligt). Men fålla? Näsåtagmigtusingen, det gör jag inte. Icke! Sa jag och såg absolut bestämd och omedgörlig ut.
- Jag lägger tyget i ett örngott när jag tvättar det, sa jag sedan listigt. Dottern nickade tveksamt.

Nu ska jag ärligen erkänna att det gjorde jag inte alls, jag slängde in åbäket i maskinen och tryckte på "Tvätta!" och sen så var det bra med det.

Men om jag inte haft en dotter med så onaturliga gener så hade kanske täcket redan varit klart?

Följeslagarna

Även om jag var ett under av måttfullhet så var det ju ändå lite som fick följa med hem. Två härvor madelinetosh till exempel, i färgerna Thunderstorm och Candlewick . Jag lärde mig på Loop att det finns något som kallas "golden skeins", härvor som är så ljuvliga att man liksom aldrig vill sticka med dem, utan bara har dem att klappa på, ungefär som ett litet tystlåtet mjukt husdjur (vilket då alltså inte kan vara en västgötaspets sluter man sig raskt till, det där med "tystlåten" är ju inget som en västgötaspets anser eftersträvansvärt).

Visserligen var dessa härvor helt ljuvliga, men jag vill ju ändå sticka med dem. Jo, för jag köpte ju ett mösnter också, en Cameo ska det bli. Inte min vanliga typ av schalmönster, men det ska bli roligt att sticka en som är lite mer grafisk.

Ikväll gick nystmaskinen varm! Nystanen är färdiga och väntar bara på att jag ska kasta mig över mönstret.

Sen måste jag ju lägga in en bild på den olagliga saxen också, den som säkerhetskontrollen missade, när de överdrivet nitiskt snodde åt sig min väns sax. Må de drabbas av nageltrång och en liten lagom dos av böldpest. Jag hoppas det är mycket kort preskriptionstid på detta brott. Hör jag inte av mig mer i bloggen så är jag förmodligen inspärrad på vatten och bröd någonstans. Och det vore ju synd, nu när jag ska sticka min Cameo.

London

Ska man åka till London är det en sak som är bra att ha med sig. Eller två, förresten. "Pengar och kamera" tänker ni kanske nu. Bra saker, absolut, men det jag tänkte på är gå-vänliga skor. London är helt klart en stad där man förvisso tar sig fram med tunnelbana. Tåg. Flodbåt. Men man går en himla massa också. Hit och dit. Upp och ner. Fram och tillbaka.

Vi har tillbringat några energiska dagar i London; redan första dagen kastade vi oss iväg till Islington för att uppsöka Loop, som man såväl hört som läst om. Var det en affär värt ett besök frågar man sig? Hade det bara varit för att det är en trevlig affär på en pittoresk gata, fylld av mängder av garn, mönster, prover, och attiraljer så hade man kunnat säga att jo, det var en fin affär och varit nöjd med det - men det som verkligen var fantastiskt var den vänliga och kunniga personalen. Vi tillbringade drygt 2 timmar i lycksalig "klämma-på-garn"-anda, påhejade och instruerade av en otroligt vänlig flicka. Det fanns tunna garner. Tjocka garner. Skotska garner. Brittiska garner. Franska, tyska, blåa, gröna, silkes-, ull-.... ja det fanns det mesta! Svårt att välja, men jag kom hem med två härvor Madelintosh och väninnan med två brittiska härvor som jag tyvärr glömt namnet på. Sen blev det ett mönster och en liten fin sax också, helt glömska av att vi reste enbart med handbagage. Och det vill jag ha sagt, säkerhetskontrollerna är inte att lita på. Själv seglade jag oantastad igenom kontrollen utan minsta pip, medan väninnan fick öppna väskan och de slängde hennes sax i en soptunna (fast jag är helt övertygad om att kontrollanten sedermera kastade sig i tunnan och fiskade upp saxen igen). Nåja, det var ju fel, men vi tänkte oss inte för helt enkelt.

Sen har vi gått. Vi har gått på södra sidan Themsen och tittat på marknader och konstnärsgallerierna vid Oxo Tower. Vi har minglat i folkmassorna utanför National Gallery. Vi har fikat med utmärkt kaffe och goda morotsmuffins vid National Portrait Gallery. Vi har morsat på Nelson. Åkt lite fel i tunnelbanan (fast bara två gånger och båda gånger från Earls Court av någon outgrundlig anledning). Vi har druckit afternoon tea vid Covent Garden (dålig service, men goda ostar och portvin), vi har druckit tea vid Kingly Court (goda scones!). Vi har åkt flodbåt till Greenwich och lärt oss en massa om Londons arkitektur från båtkaptenen.

Vi har sett en hjärtskärande utställning om porträtt från första världskriget på National Portrait Gallery. Vi har köpt en prickig penna. Vi har pratat. Mycket. Skrattat ännu mer. Och fotograferat lite, men ganska återhållsamt.

Och sen åkte vi hem igen, nöjda och glada, och aningens trötta i fötterna.

Det är inte så synd om mig

Okej, jag har varit lite lättretlig på sistone. Inte riktigt mitt vanliga, godmodiga jag. Lite argsint sådär. Inte på maken, inte på Huliganen, inte på nära och kära, alls inte. Men jag tycker att min yrkesmässiga väg på sistone har kantats av...tja hur ska man uttrycka det? "Fullblodsidioter" känns som ett ord som osökt poppar upp på tungan. Då avser jag inte kollegorna (om de mot förmodan skulle läsa här). Nej, det är folk som ringer. Som mailar. Om de mest himmelsskriande dumheter. Sluta med det! vill man barskt ryta.

Ändå är det inte ett dugg synd om mig. Nix, för jag ska åka och köpa garn. Man måste ha en röd tråd här i livet, ja faktiskt måste man ha en himla massa garntrådar i en himla massa färger. Alltså måste jag köpa garn.

I London måste jag köpa garn.

Det började som ett skämt. Jag har en mycket god och mycket gammal vän - dvs vännen är inte gammal, inte äldre än jag i alla fall, men vänskapen sträcker sig långt tillbaka. Redan  pre-Maken tågluffade vännen och jag Europa runt iförda trätofflor och jeans. För nästan 40 år sedan. Vart tog alla de åren vägen frågar man sig med visst fog. Vi luffade i Budapest. I Österrike. I Edinburg, i Lake District och i London. Och nu är det dags igen! Jo för denna vän är också garn-nörd, och hon hade hört talas om en bra garnaffär i London, Loop.

- Vi åker dit! sa jag och fnissade glatt åt mitt eget skämt.
- Det gör vi! svarade vännen lika glatt och fnittrade hon med.

Men sen slog tanken oss; varför inte? Varför skulle vi inte åka till London och köpa garn? Inget tågluffande denna gången, vi är ju ett eller annat år äldre och vill inte sova sittandes in tågkupé för att man inte har råd med sovvagn.

Så imorgon flyger vi. Maken och Huliganen får stanna hemma, och det tycker de nog är rätt  skönt. Garn är nog inte deras cup of tea, precis.

Men det är märkligt; jag är ju en notoriskt usel packare. Jag kan lätt tänka mig in att det inträffar allehanda naturkatastrofer och man måste ju vara förberedd på varenda en, alltså har jag svårt att resa lätt. Allt från baddräkt till dunjackor måste med, för man vet ju aldrig. Men nu, nu har jag bara bokat in att resa med handbagage (dumt nog), och det är märkligt hur lätt det är att slänga undan saker då, jag måste ju ha plats för garn! "Jeans"? frågar jag mig, vad ska jag med dem till? Varma tröjor? Pah! Är man viking så står man ut med lite kyla. Det mesta åker skoningslöst ur resväskan alltså. Förutom pengar att köpa garn för. En (tunn och lättpackad) extrakjol, lite nödvändiga attiraljer. Så lite garn, det ska jag absolut få plats med.

Så inte är det synd om mig, inte. Nu väntar Loop. Afternoon tea i Covent Garden. En marknad i Greenwich. Kanske ett eller annat museum. En massa promenerande. En massa prat. Och mycket skratt!

När man känner sig lite rekorderlig

Livet består ju inte bara av champagne och chokladpraliner. Tvärtom tycker jag det oftast råder en himmelsskriande brist på såväl champagne som praliner. (Ja om man bortser från igår när vi var bortbjudna till goda vänner och kunde frossa på såväl det ena som det andra vilket var synnerligen gott och mycket trevligt). Det gör i och för sig inget, jag hyser en misstanke om att man skulle gäspa förstulet och rapa lite i smyg om man ideligen, ideligen skulle livnära sig på bubbel och choklad.

Nej minsann, jag är både sparsam och husmoderlig. Ibland i alla fall, om jag får säga det själv. Jag tycker inte det finns anledning alls att maken får uttala sig i frågan.

När jag nu alltså har en massa ledig tid (eftersom jag inte behöver hinka i mig bubbel), så tänkte jag sy mig ett lapptäcke att ha i växthuset när det är lite kyligt. Jag har förvisso köpt ett antal billiga fleecefiltar som jag har där, men hur kul är det?? (obs, detta är en s.k. retorisk fråga, det är inte kul. Alls).

- Heureka! Jag har det! utropade jag och stod på huvudet i mina lådor med tyger (ja, jag har ju fallit för det där med tyg, det är ju så lätt hänt). Nu ville jag i alla fall sy något sparsamt, typ så som man gjorde förr när man inte rände iväg och köpte designertyger när man skulle knåpa ihop ett lapptäcke, nej då tog man vad man hade.

Och vad hade jag då? Jo, jag hade ett par gamla jeans. Några gamla kökshanddukar. Rester från förklädessyende. Lite tyger jag fått av syrran.

Jag ville att lapptäcket skulle se rustikt ut. Lite sådär som att man raskt satte saxen i tygerna och inte var så himla petig med att allt skulle vara lika stort och lika rakt och sådär. Detta kan bero på att jag själv inte direkt är en petnoga person, så en liten hastigt-och-lustigt quilt skulle passa bra tänkte jag.

Och märkligt nog så syns det; rutorna vinglar lite hit och dit, jeanstyget är kraftigare än bomullstygerna, och dessutom med stretch. Det kommer inte att bli den mest välsydda quilten i världshistorien - men det kommer att funka fint i växthuset. Det är ju det som är det utmärkta med växthus; där kan man ta ut svängarna. Där kan man tillåta sig vilka kombinationer man vill. Där får man experimentera. Ett växthus är något i grunden frivolt och glatt, det är inte där man ska sitta med pannan i djupa veck och ägna sig åt navelskåderi.

Lapptäcket är inte klart än, det ska på en ram runtom, och sen ska en av de förkättrade fleecefiltarna bli baksida. Det ska quiltas och sen är det klart!

Förresten, på tal om quiltning och sånt; jag köpte mig en ny sprätt när vi var på symässa förra helgen. Jag tyckte den såg stabil och bra ut, men planen var ju att mest ha den till prydnad. Inte var det väl meningen att jag skulle behöva sprätta med den? Något gick fel med planerna kan jag avslöja.

Och på tal om växthus och frivola saker; titta vad jag fick av syrran: en frittilaria! Visst låter väl fritillaria väldigt frivolt och glatt? Och vad kan man vara annat när man har rutiga blomblad? Nu står den där och jag väntar spänt på att den ska slå ut.

En gång har jag vid Vadstena kloster sett en äng full med blommande frittilarior, och det var en bedårande syn - och nu har det flyttat in en hos oss.

Så det har varit lite blandade aktiviteter här idag; penséer har planterats. Frittilarian har flyttat in i växthuset. Huliganen, Zoya, syrran och jag har ränt runt i skogen ute vid Skrylle på promenad. Det har sytts (och sprättats). Det har kånkats vovve uppför trappan, jo för när jag var där uppe och skulle sy och han var på bottenvåningen så stod han i trappan och tjoade "jag vill upp, jag vill upp!". När jag då gick ner för att hjälpa honom så gömde han sig under matsalsbordet och och hävdade lika bestämt att han inte ville upp. "Bestäm dig!" sa jag då och lyckades sen med list lura in honom i ett hörn så att jag fick tag på honom och kånkade upp honom för trappan. 13 kg motsträvig västgötaspets känns väldigt mycket tyngre än så kan jag meddela, så det kan man betrakta som ett litet workout-pass.

Morgonpromenad

Huliganen och jag är ju inte direkt purunga. Alltså har vi våra vanor, och det blir ju lätt så att man faller in i en invand och bekväm lunk. Till exempel när det gäller morgonpromenader. Huliganen kan läsa en kalender, jodå. Han vet när det är lördag, och är det lördag, ja då brukar vi ofta gå Monumentsrundan på morgonen. Det är en trevlig runda, lite gamla hus, lite grönska, lite park och en himla massa att snusa på. Då går vi åt höger i stället för åt vänster när vi kliver utanför huset på morgonen, och på lördagar, ja då drar Huliganen åt höger som en skållad iller. Nu ska här gås okopplad. Man ska få njuta i lugn och ro av sin promenad.

Men så ibland så blir matte lite wild-and-crazy. Hon tänker att vi måste tänka utanför ramarna! Vi får inte vara så fastrotade att vi inte kan se nya vyer. Alltså bestämde matte sig för att gå en annan runda idag.

Vi började "rätt", vi svängde åt höger. Men när vi kom till trappan upp till cykelvägen vid järnvägen, ja då ville matte gå rakt fram och inte uppför trappan!

- hitåt kärring, du går fel! tjoade Huliganen och började ränna uppför trappan.
- nej vi ska gå hitåt, kom nu! svarade jag.
- Nä, sa Huliganen.
- Jo, sa jag.

Sen höll vi på så ett tag med vårt näande och joande, men det behöver jag väl inte direkt skriva ut, jag tror man  kan tänka sig scenariot. Ett eller annat "du är dum i huvudet och går helt fel" och "det är väl ändå jag som bestämmer, eller?" flög också genom luften.

Till slut gick vi ändå (till min stora förvåning) åt det håll jag hade bestämt. Och vart var det då jag vill gå? Jo hit. Till Holmbergska trädgården som ligger som en liten vildvuxen oas mitt inne i stan och som brukar vara helt blå av vårlökar på vid den här tiden.

Holmberg, ja han var en gammal fabrikör som i slutet av 1800-talet byggde sig ett sommarhus här. På bekvämt avstånd från vinterbostaden, som låg 700 meter längre in åt stadens centrum. Här snackar vi alltså inte back-packande i Asien, eller kryssningar i Medelhavet direkt. Här kunde man bekvämt promenera till sitt sommarbende. Huset, Carlsro, finns inte längre. Halva tomten är bebyggd - men andra halvan ligger helt orörd, och sedan 1971 har naturen fått sköta sig själv. Det är alltså inte så mycket trädgård över det hela, mer en liten naturenklav som man med lite god vilja och fantasi kan tänka sig ligger långt ute på landet.

Huliganen spankulerade omkring, pinkade lite revir, snusade omsorgsfullt av området och medgav motvilligt att det var rätt trevligt ändå att besöka Holmbergs trädgård.

Lite tidiga var vi; visst var det blått, men inte fullt så blått som det nog blir om en vecka eller så. Fast visst blommade det fint, och titta, vi hittade årets första vitsippor! Det känns tidigt, men inte desto mindre välkommet. Jag fotograferade dem. Vad Huliganen gjorde med dem tänker jag inte beskriva här; det är ju ändå menat att vara lite av ett naturromantiskt inlägg det här.

Vårdagjämning

Det är ju inte så att blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår. Inte än. Men det är definitivt vårkänsla i luften idag!

Blå blommor, om ej sippor, det har jag också i trädgården. (Maken har dem också, men han sitter just nu mest inomhus och skriver om medeltiden så att han missar såväl vår som  blommor å det grövsta). Helst hade jag velat vara ledig hela dagen i det fantastiska vädret, men det var jag ju inte. Däremot hade jag en medhjälpare med mig till kontoret idag, nämligen kontorskommendanten himself. Dock var det något som inte var sig likt. Dottern har under något år jobbat i labbet hos oss, men hon slutade för några veckor sedan. Detta har Huliganen inte fått veta, och han har faktiskt inte varit där sedan hon slutade. Han begrep inte alls varför inte lill-matte var där och busade med honom. Alltså parkerade han sig innanför ytterdörren och satt där och tittade ut genom rutan och väntade. Och väntade. Och väntade. Visst  blir man rörd över hur trofast en hund är? När det var fikadags lät han sig dock övertalas att följa med och äta lite ost, men det var ingen riktigt frenesi över tiggandet.

Därför kändes det bra att kunna ta en sväng i trädgården för att titta på blommorna när vi kom hem. Vissa av oss njöt av blommor och blader. Andra var mer inne på det där med kasta boll, men det sprider ju också vårkänslor omkring sig!

Och tänk vilken lycka när då dottern dök upp! Rätt vad det var klev hon in genom grinden, och jag såg att Huliganen tänkte att "jag visste det! Om jag bara väntar tillräckligt länge så kommer hon!".

 Förresten har vi inte bara blå blommor, utan även gula vill jag tala om. Jag hyser även gott hopp om att ha ännu fler färger efter helgen, då jag har för avsikt att köpa på mig ett gäng penséer i spridda färger. Nu går det inte att stå emot längre, nu måste vårkänslorna ut på ett eller annat sätt!

Förresten hände det något märkligt igår. Jag träffade ett gäng av mina gamla skolkamrater, vi brukar ju göra det med jämna mellanrum. Vi har känt varandra i över 40 år, och märkligt nog är vi lika ungdomliga, vackra, fräscha och begåvade ännu. I alla fall om vi själva får tycka.

Vi hade rackarns trevligt! Mat och prat och skratt och diskussioner om allt, högt som lågt. Och tänk - inte en enda mobiltelefon syntes till. Det sms:ades inte. Det lades inte ut bilder på facebook. Vi tittade på varandra, inte in i en telefon. Alla var närvarande i nuet, alla var uppmärksamma på varandra, deltog i diskussionerna. Och det är väl kanske så det märks att vi inte är så våldsamt unga längre. Men trevligt var det. Och nu blommar det i trädgården. Det är en fin tid.