När man känner sig lite rekorderlig

Livet består ju inte bara av champagne och chokladpraliner. Tvärtom tycker jag det oftast råder en himmelsskriande brist på såväl champagne som praliner. (Ja om man bortser från igår när vi var bortbjudna till goda vänner och kunde frossa på såväl det ena som det andra vilket var synnerligen gott och mycket trevligt). Det gör i och för sig inget, jag hyser en misstanke om att man skulle gäspa förstulet och rapa lite i smyg om man ideligen, ideligen skulle livnära sig på bubbel och choklad.

Nej minsann, jag är både sparsam och husmoderlig. Ibland i alla fall, om jag får säga det själv. Jag tycker inte det finns anledning alls att maken får uttala sig i frågan.

När jag nu alltså har en massa ledig tid (eftersom jag inte behöver hinka i mig bubbel), så tänkte jag sy mig ett lapptäcke att ha i växthuset när det är lite kyligt. Jag har förvisso köpt ett antal billiga fleecefiltar som jag har där, men hur kul är det?? (obs, detta är en s.k. retorisk fråga, det är inte kul. Alls).

- Heureka! Jag har det! utropade jag och stod på huvudet i mina lådor med tyger (ja, jag har ju fallit för det där med tyg, det är ju så lätt hänt). Nu ville jag i alla fall sy något sparsamt, typ så som man gjorde förr när man inte rände iväg och köpte designertyger när man skulle knåpa ihop ett lapptäcke, nej då tog man vad man hade.

Och vad hade jag då? Jo, jag hade ett par gamla jeans. Några gamla kökshanddukar. Rester från förklädessyende. Lite tyger jag fått av syrran.

Jag ville att lapptäcket skulle se rustikt ut. Lite sådär som att man raskt satte saxen i tygerna och inte var så himla petig med att allt skulle vara lika stort och lika rakt och sådär. Detta kan bero på att jag själv inte direkt är en petnoga person, så en liten hastigt-och-lustigt quilt skulle passa bra tänkte jag.

Och märkligt nog så syns det; rutorna vinglar lite hit och dit, jeanstyget är kraftigare än bomullstygerna, och dessutom med stretch. Det kommer inte att bli den mest välsydda quilten i världshistorien - men det kommer att funka fint i växthuset. Det är ju det som är det utmärkta med växthus; där kan man ta ut svängarna. Där kan man tillåta sig vilka kombinationer man vill. Där får man experimentera. Ett växthus är något i grunden frivolt och glatt, det är inte där man ska sitta med pannan i djupa veck och ägna sig åt navelskåderi.

Lapptäcket är inte klart än, det ska på en ram runtom, och sen ska en av de förkättrade fleecefiltarna bli baksida. Det ska quiltas och sen är det klart!

Förresten, på tal om quiltning och sånt; jag köpte mig en ny sprätt när vi var på symässa förra helgen. Jag tyckte den såg stabil och bra ut, men planen var ju att mest ha den till prydnad. Inte var det väl meningen att jag skulle behöva sprätta med den? Något gick fel med planerna kan jag avslöja.

Och på tal om växthus och frivola saker; titta vad jag fick av syrran: en frittilaria! Visst låter väl fritillaria väldigt frivolt och glatt? Och vad kan man vara annat när man har rutiga blomblad? Nu står den där och jag väntar spänt på att den ska slå ut.

En gång har jag vid Vadstena kloster sett en äng full med blommande frittilarior, och det var en bedårande syn - och nu har det flyttat in en hos oss.

Så det har varit lite blandade aktiviteter här idag; penséer har planterats. Frittilarian har flyttat in i växthuset. Huliganen, Zoya, syrran och jag har ränt runt i skogen ute vid Skrylle på promenad. Det har sytts (och sprättats). Det har kånkats vovve uppför trappan, jo för när jag var där uppe och skulle sy och han var på bottenvåningen så stod han i trappan och tjoade "jag vill upp, jag vill upp!". När jag då gick ner för att hjälpa honom så gömde han sig under matsalsbordet och och hävdade lika bestämt att han inte ville upp. "Bestäm dig!" sa jag då och lyckades sen med list lura in honom i ett hörn så att jag fick tag på honom och kånkade upp honom för trappan. 13 kg motsträvig västgötaspets känns väldigt mycket tyngre än så kan jag meddela, så det kan man betrakta som ett litet workout-pass.