Det är inte så synd om mig

Okej, jag har varit lite lättretlig på sistone. Inte riktigt mitt vanliga, godmodiga jag. Lite argsint sådär. Inte på maken, inte på Huliganen, inte på nära och kära, alls inte. Men jag tycker att min yrkesmässiga väg på sistone har kantats av...tja hur ska man uttrycka det? "Fullblodsidioter" känns som ett ord som osökt poppar upp på tungan. Då avser jag inte kollegorna (om de mot förmodan skulle läsa här). Nej, det är folk som ringer. Som mailar. Om de mest himmelsskriande dumheter. Sluta med det! vill man barskt ryta.

Ändå är det inte ett dugg synd om mig. Nix, för jag ska åka och köpa garn. Man måste ha en röd tråd här i livet, ja faktiskt måste man ha en himla massa garntrådar i en himla massa färger. Alltså måste jag köpa garn.

I London måste jag köpa garn.

Det började som ett skämt. Jag har en mycket god och mycket gammal vän - dvs vännen är inte gammal, inte äldre än jag i alla fall, men vänskapen sträcker sig långt tillbaka. Redan  pre-Maken tågluffade vännen och jag Europa runt iförda trätofflor och jeans. För nästan 40 år sedan. Vart tog alla de åren vägen frågar man sig med visst fog. Vi luffade i Budapest. I Österrike. I Edinburg, i Lake District och i London. Och nu är det dags igen! Jo för denna vän är också garn-nörd, och hon hade hört talas om en bra garnaffär i London, Loop.

- Vi åker dit! sa jag och fnissade glatt åt mitt eget skämt.
- Det gör vi! svarade vännen lika glatt och fnittrade hon med.

Men sen slog tanken oss; varför inte? Varför skulle vi inte åka till London och köpa garn? Inget tågluffande denna gången, vi är ju ett eller annat år äldre och vill inte sova sittandes in tågkupé för att man inte har råd med sovvagn.

Så imorgon flyger vi. Maken och Huliganen får stanna hemma, och det tycker de nog är rätt  skönt. Garn är nog inte deras cup of tea, precis.

Men det är märkligt; jag är ju en notoriskt usel packare. Jag kan lätt tänka mig in att det inträffar allehanda naturkatastrofer och man måste ju vara förberedd på varenda en, alltså har jag svårt att resa lätt. Allt från baddräkt till dunjackor måste med, för man vet ju aldrig. Men nu, nu har jag bara bokat in att resa med handbagage (dumt nog), och det är märkligt hur lätt det är att slänga undan saker då, jag måste ju ha plats för garn! "Jeans"? frågar jag mig, vad ska jag med dem till? Varma tröjor? Pah! Är man viking så står man ut med lite kyla. Det mesta åker skoningslöst ur resväskan alltså. Förutom pengar att köpa garn för. En (tunn och lättpackad) extrakjol, lite nödvändiga attiraljer. Så lite garn, det ska jag absolut få plats med.

Så inte är det synd om mig, inte. Nu väntar Loop. Afternoon tea i Covent Garden. En marknad i Greenwich. Kanske ett eller annat museum. En massa promenerande. En massa prat. Och mycket skratt!