torsdag 20 mars 2014

Vårdagjämning


Det är ju inte så att blåsippan ute i backarna står, niger och säger att nu är det vår. Inte än. Men det är definitivt vårkänsla i luften idag!

Blå blommor, om ej sippor, det har jag också i trädgården. (Maken har dem också, men han sitter just nu mest inomhus och skriver om medeltiden så att han missar såväl vår som  blommor å det grövsta). Helst hade jag velat vara ledig hela dagen i det fantastiska vädret, men det var jag ju inte. Däremot hade jag en medhjälpare med mig till kontoret idag, nämligen kontorskommendanten himself. Dock var det något som inte var sig likt. Dottern har under något år jobbat i labbet hos oss, men hon slutade för några veckor sedan. Detta har Huliganen inte fått veta, och han har faktiskt inte varit där sedan hon slutade. Han begrep inte alls varför inte lill-matte var där och busade med honom. Alltså parkerade han sig innanför ytterdörren och satt där och tittade ut genom rutan och väntade. Och väntade. Och väntade. Visst  blir man rörd över hur trofast en hund är? När det var fikadags lät han sig dock övertalas att följa med och äta lite ost, men det var ingen riktigt frenesi över tiggandet.


Därför kändes det bra att kunna ta en sväng i trädgården för att titta på blommorna när vi kom hem. Vissa av oss njöt av blommor och blader. Andra var mer inne på det där med kasta boll, men det sprider ju också vårkänslor omkring sig!

Och tänk vilken lycka när då dottern dök upp! Rätt vad det var klev hon in genom grinden, och jag såg att Huliganen tänkte att "jag visste det! Om jag bara väntar tillräckligt länge så kommer hon!".
 Förresten har vi inte bara blå blommor, utan även gula vill jag tala om. Jag hyser även gott hopp om att ha ännu fler färger efter helgen, då jag har för avsikt att köpa på mig ett gäng penséer i spridda färger. Nu går det inte att stå emot längre, nu måste vårkänslorna ut på ett eller annat sätt!

Förresten hände det något märkligt igår. Jag träffade ett gäng av mina gamla skolkamrater, vi brukar ju göra det med jämna mellanrum. Vi har känt varandra i över 40 år, och märkligt nog är vi lika ungdomliga, vackra, fräscha och begåvade ännu. I alla fall om vi själva får tycka.

Vi hade rackarns trevligt! Mat och prat och skratt och diskussioner om allt, högt som lågt. Och tänk - inte en enda mobiltelefon syntes till. Det sms:ades inte. Det lades inte ut bilder på facebook. Vi tittade på varandra, inte in i en telefon. Alla var närvarande i nuet, alla var uppmärksamma på varandra, deltog i diskussionerna. Och det är väl kanske så det märks att vi inte är så våldsamt unga längre. Men trevligt var det. Och nu blommar det i trädgården. Det är en fin tid.

2 kommentarer :

  1. Stackars liten! Och inte blev han tillfrågad om det var okej att jag slutade heller - är det verkligen så man ska behandla en kontorskommendant?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är verkligen minst sagt upprörande! hälsar kommendanten.

      Radera