Grå söndag

Ibland är det ju så där; man sover dåligt. Vaknar i vargtimmen och kan inte somna om. Försöker planera Livet, som totalvägrar att inordna sig i något som helst schema utan i största allmänhet räcker lång näsa åt en.

Det är då man vaknar och känner sig avgjort Anti. Detta trots att man egentligen inte har något att känna sig Anti emot, utan det är bara Livet som lägger sig som en kall, tungfuktig havregrynsgröt på axlarna på en med ett dovt tjoffande ljud.

Man kunde ju sticka lite? Det var ju det som var en sån god idé, då halvtvå i natt när man med frejdigt mod stickade strumpresår så att maskorna sprätte omkring. Jomen. Den resåren är icke mer, om man säger så.

Det är ju inte det att jag saknar stickprojekt, tvärtom skulle man kunna säga. Alltså stickar jag lite på en av ärmarna på min kofta. Jag repar upp en del av min påbörjade Cameoschal i Supersoft från Magasin Duett och försöker påminna mig själv om att det där med att tappa maskor.... det är faktiskt inte så himla smart.

Inte blir det något stickat på min mössa heller. Fast garnet har jag i alla fall nystat! Och lägger man alpackapälsbollen ovanpå, så ser det i alla fall ut som en mycket liten mössa, med en mycket stor tofs. Nog är det ändå ett steg på vägen?

 

Jag tar mig också i kragen och påbörjar min granny square-kvilt som väl borde ha påbörjats för länge sedan. - Bättre sent än aldrig! utropar jag  hurtfriskt och trampar på symaskinspedalen och fräser raskt iväg några sömmar! Några uppsprättningar senare har jag i alla fall första blocket till min kvilt.

När jag fortfarande trots allt känner mig avgjort gnällig tar jag till det ultimata knepet för att få sprätt på livsandarna; jag städar i någon låda eller skåp. Det råder ingen brist på på röriga lådor och skåp i mitt närområde kan jag meddela; jag har svart bälte i konsten att snabbstäda med hjälp av den beprövade gamla metoden det-som-inte-syns-när-det-är-inklämt-i-ett-skåp-kan-definieras-som-uppstädat. Men ibland behöver känna att det är lite välordnat även i de utrymmen som döljer sig bakom skåpsdörrar och i stängda lådor.

Så nu har jag sorterat, slängt och bringat ordning i kaos. Känns mycket bra! Såväl min garnkorg med pågående arbeten (där jag faktiskt hittade en strumpstickning som senast såg dagens ljus 2010) som min öhängssamling är nu välordnade och sorterade. Livet ler igen. Och kan jag nu bara avhålla mig från att tappa fler maskor så kanske det till och med kan gapskratta lite?

Fot-foto

Man kan kanske tycka att det varit väldigt lite make med i bloggen på sistone? Låt mig genast avhjälpa denna sorgliga make-brist och lägga ut ett flertal bilder på maken. Varför snåla, liksom? Det är väl lika bra att jag tar med det viktigaste? Fötter. Två. Huligan. En.

När man nu beskådar makens fötter så kan man ju råka se att dessa pryds av ett par synnerligen stiliga blå strumpor i finaste Jarbon Exmoor Blueface ullgarn. Fint ska det va' till maken. Och visserligen blir han inte blå i fejset, utan snarare blå om fossingarna, men blå som blå, tänker jag. Ja! De är klara! Det är fullbordat skulle man kunna säga med sonor stämma. Varendaste liten maska ditpillad av yours truly, och jag ska erkänna att när jag kom till häl nr 2 och lyckades manövrera mig igenom de förkortade varven med dubbla maskor utan minsta lilla härdsmälta så jublade jag lite inombords. Fast pilligt är det, så nästa par (redan på mina fina karbonz strumpstickor) ska få istickad häl. Resår, häl och tå tänkte jag sticka i resterna av ovannämnda blueface-ullgarn, resten i resterna av Schachenmayr-garnet. Hej och hå, nu känner jag mig som en god och sparsam människa som stickar upp restgarner, glorian växer.

Det kan ju hända att glorian hamnar lite lätt på sned när jag sedan i nästa andetag talar om att jag på det senaste stickcaféet hos Tant Hulda råkade köpa på mig en härva handspunnet alpackagarn från Ilo Yarn. Och en liten alpackapälstofs. Den gick inte att motstå, den är brun, den är mjuk, man skulle kunna ha den som ett mycket stillsamt litet husdjur. Om man nu tycker att husdjur ska vara lite stillsamma och tysta av sig, vi har ju inte riktigt den traditionen i vår familj. Därför ska alpackan bli en mössa, och mitt uppe på mössan ska pälsbollen trona. Nu har jag visst råkat lova att mössan ska vara klar inom två veckor, så frågan är hur mycket strumpstickning jag hinner ägna mig åt under den tiden.

Nog känns det lite märkligt?

Att kunna gå ut i sin trädgård den 9 november och plocka slingerkrasse? Vem kunde anat det i april när jag sådde fröna? Jag ska också säga att det tog ett tag för plantorna att ta sig, taniga och ynkliga var de. Men de kom sig, och nu i november har de slingrat sig upp i avenbokshäcken och upp i min stora Compassion-ros. Ärligt talat är det inte en jättesnygg kombination med illrosa och gult/orange/vanilj - men inte vill man stå i vägen för ohämmad blomprakt?

En liten bukett på köksbordet att njuta av. Men innerst inne börjar jag nu längta efter amaryllis, hyacinter och doften av saffransbullar. Med mandelmassa och mycket smör.

Inte många knop

Dagen har tillbringats fast förankrad i fåtöljen under ett lapptäcke och med årets första brasa tänd. Det finns sämre sätt att tillbringa en förkyld lördag. Läsa lite, sova lite, sticka lite. Jag är inne på makens andra socka och hur mycket jag än gillar garnet och maken, så ska det bli skönt när båda strumporna är klara. Enfärgat är... ja hur ska man uttrycka det? Enfärgat är väl det som ligger nämast till hands?

Nu är ju inte strumporna det enda projektet. Långt därifrån. Ja ghåller på med min tea leaves cardigan och har kommit en bra bit, så lång bit att det var dags att nysta lite mer garn. Så jag har faktiskt inte bara  slöat i fåtöljen, jag har minsann nystat också. En virvel av aktiviteter alltså! Jag är barnsligt förtjust i att nysta garn nu när jag har en nystmaskin, jag tycker nystanen blir så himla fina! Fort går det också. Man börjar med en härva och vips! så har man ett tjusigt nystan.

Nu är det ju inte bara koftan jag håller på med. Jag har dessutom börjat på en ny cameo-schal som jag ska ha på kontoret som är lite kylslaget av sig. Den här gången ska jag sticka i Magasin Duetts Supersoft som jag har fått rekommenderat på bloggar och stickcaféet jag går på. Så jag beställde lite garn och tänkte att det kunde bli en lagom resestickning när vi åkte till Amsterdam. Egetnligen hade jag tänkt mig grafitgrått och lite ljusgrått (jag medger, inte mitt normala färgval, men den här gången ville jag ha något neutralt som kan passa till det mesta så jag bet mig i tungan och avhöll mig från alla gula och gröna nyanser. Nu visade det sig att de gråa jag ville var tillfälligt slut och eftersom jag var i tidsnöd så blev det nougat och pebble istället.

Jag har börjat sticka. Och jag känner lite kluven. "Alla" säger att det kommer att bli jättemjukt och jätteifnt när det är klart och tvättat. Men garnet innehåller mycket spinnolja och är inte så där jätteskönt att sticka med, och på något sätt så tycker jag ändå att eftersom det tar så många timmar att sticka en stor schal, så vill man att även den processen ska vara njutbar. Så jag vacklar lite. Men klar ska den bli. Så småningom. Och kanske den blir helt fantastiskt mjuk och härlig?

Garn som är mjukt och underbart att hantera är det malabrigo lace som jag köpte i Amsterdam. Där kan man tala om mjukt och behagligt! Och färgerna! Man blir liksom varm om hjärtat och lycklig bara av att se dem.

Inte för att jag vet vad jag ska sticka med garnet. Men det gör inte så mycket. Jag kan klappa på det. Nysta det till fina nystan. Fundera och planera. Och medan jag funderar så kommer jag att sticka färdigt såväl strumpor som kofta som schal. Rekorderlig som jag är.

Snörvel

Det är lite sjukt i Huilganhemmet. Vissa av oss tror på massor av varmt te, vic's vapo-rub, c-vitamin och öm omtanke från makens sida. Vilket i och för sig inte förhindrar att man har en näsa som lyser röd mitt i plytet, man snorar som ett vulkanutbrott och hostar ihåligt med jämna mellanrum. Andra tror mer på frolicens helande verkan.'

Det är inte synd om mig, tänk vilken tur att jag inte blev förkyld till förra helgen! Nejdå, jag snörvlar belåtet vidare för mig själv och tänker att det kunde varit värre.

Däremot var jag lite bekymrad över Huliganen. Han har varit avgjort dämpad. Jag är ju van vid att när jag stiger innanför dörren, ja då möts jag av en virvelvind i knähöjd. En som gastar "hon är här nu!!" och som med fantastisk simultanförmåga vill ha dragkamp, bita matte i håret, skälla matte i örat - allt på en och samma gång. Jag vet att det finns de som tycker att en hund ska vara tyst och vänta på att bli hälsad på, men såna eleganta manér har vi aldrig hållit på med här hemma. Jag gillar faktiskt att bli mottagen av en extatisk mottagningskommitté, man känner sig så populär då.

Men på senare tid har det mer varit som att mötas av åsnan Ior, om man kan tänka sig Ior i västgötaskepnad. Huliganen sitter på mattan och tittar dystert på mig när jag kliver innanför dörren. Sen säger han: - Du här här nu. Jaha. Hej.

Då känns det lite snopet. Och när vi sedan haft ett gäng nätter när Huliganen velat ut ideligen, ideligen, inte för att leva loppan utanför att käka löv - ja då insåg jag att något måste göras!

Alltså gjorde vi det. Alltså åkte vi till vår eminenta veterinär, som efter en svettig undersökning kunde konstatera att Huliganen hade en halsinfektion och förmodligen magkatarr dessutom. Magkatarr kan man ju få om man äter smärtstillande, vilket Huliganen gör mot sin artros.

Så nu är det penicillin och omeprazol som gäller. Det kommer säkert att bli bra. Och faktum är att redan hos veterinären blev jag lite uppiggad av att se Huliganen gå igång.

- Du tänker titta mig i halsen?! MIN hals?? Ska jag gapa - moi?! Nädu, det ska vi nog bli två om!! Sluta, för bövelen gubbe!!
- Men vadnu?? Du behagar klämma mig på magen! Men aj!! Lägg av för höge farao din barbariske vandal!

Vår veterinär är en vänlig och lugn man som lyckades genomföra en någorlunda tillfyllest undersökning av den lille gaphalsen. Den gaphals som när han väl släpptes ner från undersökningsbordet gav veterinärens tålmodiga schäfer en avhyvling som denne sent ska glömma.

Ja, jo, visst skäms jag lite över min verbale hund. Men mest blev jag ändå lite glad över att se honom så taggad.

Och en sak är jag säker på; om jag måste gå till doktorn och bli tittad i halsen, ja då kommer jag att säga "aahhhh" på uppmaning, och låta mig klämmas på magen tämligen godvilligt. Ja det där sista är kanske inte helt säkert förstås.

Nu väntar kvällspromenaden och sen ska vi knata i säng, Huliganen och jag. Och Zoya, som är på pyjamasparty hos oss. Det blir skönt.

Jag glömde paraplyet

Och det kom jag på på vägen till flygplatsen. Det kändes lite vanskligt - Amsterdam i november borde
väl kunna bjuda på en eller annan regndroppe? - Äsch! sa jag lättsinnigt, - jag köper mig väl ett paraply i Amsterdam då! Någon souvenir ska man väl ändå ha med sig hem?

Men det blev inget paraply. Det behövs inget när det är uppemot 18 grader och sol mest hela tiden. Det kan finnas sånt som är mer angenämt än att strosa runt bland Amsterdams kanaler i solsken, men så här på rak arm kommer jag faktiskt inte på vad det skulle vara?

Vi hade nämligen bestämt att man kan gott behöva en liten extrasemester såhär under hösten. Lite kultur, lite öl, lite vin och en himla massa mat det kan väl ändå inte bli fel?

Maken och jag var inte ensamma på resan, nej minsann. Vi hade tvingat med såväl dottern som svärsonen som sonen. Nåja, de var rätt lättövertalade när de t kom till kritan. Sonen kom ner redan på torsdagkvällen och underhöll sedan under middagen föräldraskapet med att ingående och livfullt (för livfullt!) berätta om käkoperationen han varit och tittat på. Eftersom jag är en finkänslig figur kommer jag inte att återberätta den här, men låt mig bara tala om att det figurerade såväl stämjärn som hammare som spikar och blod i rikliga mängder. Vissa saker är man nog lyckligare av att inte känna till tror jag.

Arla fredag morgon, innan tuppen galit, dök dottern och svärsonen upp och vi begav oss mot Kastrup - och det var då paraplymalören, som visade sig vara en s.k. icke-malör, inträffade.

I Amsterdam bodde vi nära Van Gogh-museet, är man kulturell så är man! Alltså blev det ett besök där,  bland solrosor och bönder och allt vad det var. Klompen beskådade vi också. Medan vi var där spelade en grupp modern jazz, det var någon slags kulturkväll. Man vill ju inte visa sig vara en kulturell barbar så man lyssnade lite förbluffat, nickat artigt och sa att det är liksom lite plingigt och plongigt. Märkligt, men säkerligen modernt och nyskapande. Då underrättade den yngre generationen mig om att detta bara var själva stämmandet och uppvärmningen. Nåja, jag hörde ingen direkt skillnad när det satte igång får jag väl erkänna. Sen råkade maken tappa plånboken och så var vi och åt middag och hade himla trevligt innan vi gick tillbaka till hotellet.

Hotellet var bra, men ska man klaga på något så är det att det fanns ett (1) täcke i dubbelsängen. Förvisso ett brett ett, men maken har liksom långa tentakler när det gäller täcken. Man får vara lite bestämd och hålla fast i en hörna, annars lindar han in sig som en belåten kåldolma i hela täcket. Och tänk, det visade sig morgonen därpå att detta är ett släktdrag som går igen genom generationerna. Svärsonen och jag nickade deltagande mot varandra och sa att vi visste hur det känns.

Lördagen tillbringades till fots. Man kan gå mycket i Amsterdam. Hit och dit. Kanal upp och kanal ner. Vi började med att gå till Anne Frank-muséet. Vi hade räknat ut att om vi var där strax före de öppnade så kanske köerna inte var så långa och man kom snabbt in. Tyvärr visade det sig att många andra hade samma listiga idé, så när vi dök upp strax före kl 9 var kön redan 3 timmar lång. Så det blev inget av med det museibesöket.

Däremot hann vi med en massa annat; matmarknad till exempel. Och en tygaffär där dottern köpte kjolstyg. Då kunde jag ju inte visa mig sämre, utan jag tvingade med hela bandet till en garnaffär, nämligen Penelope Craft där jag köpte malabrigo lace-garn av ingen mindre än Stephen West. Lätt bländad av hans guldbyxor, paljettröja och rosa hår ville jag ju inte visa mig sämre utan köpte en ljuvlig lila härva och en varmgul. Det är ju inte direkt så att jag lider direkt brist på garn.... men ett sånt tillfälle kan man inte låta gå sig ur händerna!

Nu hade det ju gått nästan ett dygn utan minsta lilla tavla - så vi traskade väl iväg till Stedjelikmuseet och tittade på modern konst. - Här finns det många luriga grejer, sa sonen och skärskådade noggrannt det som bjöds. Särskilt förtjust blev han i Sigurdur Gudmundson. Maken gillade bäst den djupblå tavla som jag tyvärr glömt vilken konstnär som målat - att den är blå går dock inte att ta miste på. "Bleu, bleu, l'amour est bleu" gnolade jag och kände mig hur fransk som helst. Min egen favorit? Jag vacklar lite mellan den guldiga renen och Charley Toorops självporträtt - kan det bli bättre? En kvinna som ser ut att veta vad hon vill och som dessutom har hatt med flor!

Vad gjorde vi mer? Vi åkte kanalbåt. Det mest spännande var nog när kanalbåten råkade backa på en husbåt - då hade man önskat att man förstod lite mer av holländska. Bortsett från det fick vi sett en himla massa vackra hus, och lite av de tio mil kanaler som finns i Amsterdam.

Oude Kerk var vi också och tittade på. Själva kyrkrummet var lite märkligt, kanske beroende på att det förbereddes en kulturnatt. Mera pling-o-plong således. Men där fanns små roliga trästatyer på de uppfällbara stolarna. En hund som äter ur en houngsburk till exempel. Eller om det är Nalle Puh?

Ett väldigt vackert rum för att registrera äktenskap fanns det också. Dottern och svärsonen var inte nödbedda utan placerade sig raskt i soffan därinne. Medgörligt pussades de också när jag bad om det, jo för vi måste ju ha en actionbild såklart.

Söndagen blev något lugnare, det finns en gräns för hur mycket man orkar gå. Så vi tog spårvagnen till Marinmuseet och det gjorde vi rätt i; många roliga utställningar. Moderna, interaktiva, där man fick trycka på massor av knappar. Så då gjorde man det! Mest spännande var nog kartrummet, nog är det något fascinerande med gamla kartor? Det var liksom mer fjong över kartorna förr, kanske de är mer korrekta idag, men själv tycker jag ju att en karta som har små havsmonster i haven och drottningar och kungar till lands är betydligt mer intressant än vilken modern karta som helst. Men visst är det fascinerande att man vågade ge sig ut över världshaven med enbart en sextant och en kartbok att förlita sig på?

Så småningom var det ändå dags att bege sig hem. Lite förseningar på Schiphol, men hem kom vi. Trötta i fötterna, men nöjda och glada! De där pannkakorna som vi planerat äta, hann vi inte med. Så det får kanske bli ytterligare ett besök?

Väldigt roligt är det att åka med den yngre generationen. När dottern och sonen var små så kivades de en hel del, men nu hördes inte minsta lilla pip. Tvärtom - vi hade himla roligt!

Ett inlägg i den politiska debatten

När vi åt kvällsmat (höstgryta med blomkål, kantareller, morötter, lök och fläskfilé) underhöll maken mig med vad som tilldragit sig under dagen. Politiskt till exempel. Jag tuggade, nickade, och flikade in en eller annan kommentar. Huliganen satt under bordet och struntade komplett i dagens politik men ville rysligt gärna tugga på lite köttgryta han också. Maken bläddrade runt på sin Padda och helt plötsligt läste han upp en rubrik för mig; "Därför får mannen vara kvar säger Åsa Romson". Detta var ju spännande! Har Åsa Romson blivit Fi!-anhängare helt plötsligt, och likställer Mannen med talibaner som helst borde utrotas? Ligger det i Miljöpartiets agenda att utrota mannen - på sikt? Men så har man har tänkt till ändå och låter honom vara kvar? Är det för gott? Är det tillfälligt, en respit? Vad skulle man ersätta mannen med?

Så många frågor - och finns det några svar.?Ska man se Åsa Romson som Gudrun Schymans stand-in helt plötsligt?

Och vore det ändå inte lite trist att avskaffa Mannen helt och hållet? Vem ska annars fylla mitt hus med böcker och min källare med vinflaskor frågar jag mig oroligt.

Och - nu blir jag lite uppretad känner jag - varför ska Miljöpartiet bestämma om Mannen får vara kvar eller inte? Ska jag oroa mig för att Folkpartiet helt plötsligt skulle vilja avskaffa Kvinnan till exempel? Vem vet vilken dold agenda Jan Björklund agerar efter! Plötsligt känner jag hur det konspireras å det grövsta. Och var kommer det att sluta? Rätt som det är kommer något parti att propagera för att skåningar är överflödiga. Att västgötaspetsar enbart får bo i Västergötland. Nä minsann, så här får det inte vara!

Sen visar det sig att Miljöpartiets Åsa Romson rekommenderat en man till en post i statsrådsberedningen eller någon motsvarande högtidlig sammanslutning. Uppenbarligen har han för två år sedan dömts för att ha smugglat narkotika; hans ursäkt var att efter en blöt kväll ha råkat hamna på en site och sen ha beställt hem lite mystisk svamp från Holland. Sånt händer ju så lätt. Eller vänta nu; gör det verkligen det? Det har hänt att även jag har druckit ett eller annat glas vin, men tänk, inte en enda gång har jag råkat beställa hem narkotiska preparat. Sen hade han tydligen ytterligare en dom, en misshandel när han varit påverkad av såväl alkohol som narkotika. Hm. Nu börjar man väl ändå ana ugglor i mossen? Att det rör sig om en man torde vara ostridigt. Och att Åsa Romson tycker att han får vara kvar är tydligen lika ostridigt.

Själv känner jag att jag tycker att Mannen som art gott kan få finnas kvar. Men att en eller annan politiker kunde få försvinna utan att jag hade känt någon större saknad.