När åskan mullrar

I natt åskade det, blixtarna for som oljade grisar över himlen och jag vaknade och insåg att jag måste stänga balkongdörren eftersom det blåste rejält.

Jag har rätt många minnen från åsknätter med Huliganen, en Mycket Modig Vovve - men inte när det åskade eller man sköt raketer. Rätt många åsknätter har jag tillbringat inlindad i en filt på badrumsgolvet, sjungande för en åskrädd Huligan som gömt sig bakom toastolen. Varför jag sjöng vet jag egentligen inte, för Huliganen var vid de tillfällena helt okontaktbar och egentligen inte i stånd att uppskatta mattes skönsång. Stackars lille plutt! Ibland är ålder och tilltagande dövhet inte så dumt faktiskt.

Loppan, hon har ju inte reagerat nämnvärt var sig på åska eller raketer tidigare, men nu i natt blev det nog lite too much av ljusfyrverkerier så rätt vad det var kom hon galopperande in i sovrummet (hon har en säng där, men föredrar oftast att sova i vardagsrummet), hon flåsade lite lätt och jag klappade om henne och sa uppmuntrande att "det är bara lite åska, lilla Loppan".

Sen ville Loppan komma upp i sängen, hon kände ett behov att vara nära matte, den matte som skulle försvara henne mot allt! Nu är det så att vi har en regel vad gäller våra hundar, fastän vi är löjligt släpphänta och tilllåtande i alla andra fall, och det är att vi har inga hundar i sängen (ja, ok, Huliganen fick vara där på nyårsafton, SÅ principfasta är vi inte). Nu kan man ju tycka att för en gångs skull så... men med Loppan är det inte så att en gång är ingen gång, två gånger är en vana. Med Loppan är det så att en gång med något hon vill ses som en grundmurad rättighet gällande intill tredje släktled eller så.

Vad göra? Jag ville ju göra Loppan trygg men inte skapa någon form av hundslig sedvanerätt... hm... men jag är en klok (och blygsam) kvinna, så jag tog Loppan, en filt och traskade in i vardagsrummet och apterade oss i soffan. Nu får Loppan inte vara i soffan i vardagsrummet heller, men jag tänkte att hon kunde ju sitta i mitt knä.

- Jag är trött (och lite rädd), jag vill ligga ner, sa Loppan då.
- Men då får du dåliga vanor, svarade jag. Åt detta fnös Loppan så topknotten vajade i vinddraget.

Så ja. Jag tillbringade åskvädret liggandes i soffan med en Loppa ovanpå magen. En raggig, pälsig och varm Loppa. Men vad gör man? Man svettas och gör vad man kan för att lugna sin lilla kompis.

Nu kan jag ju inte påstå att jag inte tycker att åskväder kan vara rätt läskiga, tvärtom. Men har man en rädd Loppa och en rädd matte = inte bra. Detta en mycket enkel ekvation, man behöver inga x eller y till den. Inga integraler heller, vilket är tur eftersom jag har synnerligen dimmiga begrepp om vad jag skulle göra om jag mötte en integral.

Men i alla fall, jag fick hålla mig lugn och efter ett tag kom jag på att Loppan, hon svarar bra på lugnande signaler. En sådan lugnande signal är att gäspa. Så jag gäspade. Och gäspade. Och gäspade. Och sen blev både Loppan och jag lugna och slumrade till.

Så jag slapp ligga på ett hårt badrumsgolv och sjunga, och Loppan slapp stå ut med mitt  ylande.

Ibland blir man nostalgisk

En av fördelarna med att blogga (förutom att man alldeles ohämmat kan bre ut sig om både det ena eller andra och slipper se folk sitta och gäspa mer eller mindre förstulet när man för nittisjuttonde gången visar upp en stickning eller en raggig hund) är att man så här 9 år senare har ett ganska fantastiskt arkiv med bilder och minnen.

Alla mina trädgårdsprojekt, alla våra resor, alla promenader och aktiviteter med Huliganen, allt finns här trots att trädgården inte längre är min, att resorna är avklarade sen länge och att Huliganen inte längre traskar med mig på promenader på sitt eget egensinniga vis. Så tomt det hade varit! Visst finns det lite fotoalbum både i pappers- och digital form, men det är ju liksom ändå inte det samma tycker jag nog.

Men det som hände tidigare då? Det finns ju inte här, och i och för sig kanske man ska vara glad över att jag inte babblat på i över 60 år... Fast så snavade jag över ett bildbibliotek som jag inte tittat i på länge och tänkte att det här, det vill jag ju också  ha med i bloggen trots att det har några år på nacken.

Alla de år vi hade häst, t.ex. Nu är det ju inte så att jag direkt är uppväxt på en hästrygg även om jag när jag var i bokslukaråldern läste alla hästböcker som biblioteket kunde uppbringa, jag ritade hästar på varenda pappersbit som kom i min närhet och önskade hett och innerligt att jag skulle få en egen ponny. Att jag inte kunde rida och aldrig suttit på en hästrygg såg jag inte som något större problem, inte heller var ponnyn skulle bo eller hur den skulle få mat eller så. Föräldrarna hade dock en mer pragmatisk syn så det stod aldrig en ponny under julgranen, inslagen med rosett om magen.

Sen, sen växte jag ju upp och började tänka på annat än hästar och blev väl lite klokare jag med, ända tills jag började rida som vuxen när jag var 40+. Tyvärr får jag erkänna att jag visade mycket liten talang för ridning, men däremot visade jag stor talang för att falla för det där med hästlivet. Och eftersom jag sällan låter sunt förnuft stå i vägen när jag får en idé, så lanserade jag raskt en i mitt tycke lysande sådan för maken en kväll; låt oss köpa en häst! utropade jag och tindrade med ögonen. Maken är ju vanligtvis en mer försiktig och eftertänksam och ja, man kanske rentav skulle säga klokare person än jag, så jag trodde kanske att han skulle tycka att jamen herregud, har du blivit spritt språngande galen kära hustru?! - men maken är också en väldigt snäll och vänlig person och därför tyckte han (som ju inte heller hade någon som helst aning om vad det kostar att ha en sån där jättepjäs) att hmm....kanske det, kanske? Och vips! så hade jag fixat stallplats och dottern, jag och vår ridlärare kuskade Skåne runt för att leta efter den ultimata hästen. Och nästan lika vips! så kom hon till oss, vår vackra Flisan. Ett förtjusande sto, väluppfostrad, vänlig och egensinnig, som alla våra djur. Ja faktum är att Loppan är nog det första av våra djur som inte är särskilt egensinnig. Envis, jodå, men tämligen medgörlig får jag säga.

 Så hur var det nu att ha egen häst? Det tog massor av tid, men samtidigt var det så att när man kom till stallet varje kväll, så rann dagens stress av en. Fortfarande tror jag inte att jag kan komma på en mer rogivande känsla än att gå runt i stallet efter kvällsfodringen och höra hästar tugga belåtet och slå sig till ro. Det var massor av gemenskap, man frös häcken av sig stundtals och stiftade närmare bekantskap med fler flugor än man egentligen önskade, man var ute i ur och skur och att så sakteliga lära sig att kommunicera med 500 kg häst, ja det är faktiskt en häftig känsla.

Nu var det så att Flisan var en vänlig och väluppfostrad häst, men hon hade höga krav på sin ryttare - och även om dottern och hon blev ett toppenteam så klickade aldrig hon och jag just i ridningen. Även om hon kanske inte sa det rent ut så hade jag en avgjord känsla av att hon tyckte att jag var en obalanserad klumpedumpa i sadeln och någon sån tänkte då inte hon traska runt med, tackarsomfrågar. Så då övergick jag till att mer rykta och pilla och mata med morötter och i stället lånade jag trygge Camillus i stallet - något som passade oss alla så mycket bättre!

En annan stor och oväntade bonus som följde med hästlivet var ju att jag insåg att jamen jag är ju hundmänniska! Jo för vår instruktör hade västgötaspets... och honom passade vi och vips! så hade Huliganen flyttat in, och det gjorde han alldeles väldigt rätt i. I nästan 14 år kamperade vi ihop och nu kan jag inte föreställa mig hur livet skulle ha sett ut om jag inte hade hund? Liksom tomt och innehållslöst föreställer jag mig.

Nä, det här med häst och hund, det har följt med så mycket roligt med det, jag har fått massor av vänner, dottern och jag hade kul i stallet under de där tonårsåren där man kanske annars bara hade setts som ett väldigt onödigt bihang, i likhet med en inflammerad blindtarm. Nu tror jag säkert att man sågs som lite blindtarmsaktig ändå stundtals, det är ju den lott som en mamma till tonårsbarn har, men mestadels hade vi det väldigt kul ihop.

Flisan och vi fick 6 år tillsammans innan hon en förfärlig dag fick tarmvred, och det är ju så det är; den svarta baksidan med att ha djur är att de oftast lämnar en. Det blev ingen mer häst, för dottern flyttade till England och det var nog mer hund i min tillvaro då, men jag kommer alltid att vara så tacksam för de åren vi hade tillsammans, så himla mycket kul man hade! Och som sagt, utan Flisan hade det aldrig blivit någon Huligan och förmodligen ingen Loppa heller - och vad skulle jag då ha tagit mig till? Förmodligen hade jag varit fullständigt odräglig. Observera nu, jag säger inte att jag inte är odräglig alls som det är nu, men det finns ju grader av odräglighet föreställer jag mig.

Ibland hinner man med det mesta

Vissa helger hinner man ju inte med någonting alls känns det som. Tiden liksom bara försvinner ner i ett svart hål och vips! är det måndag morgon och man undrar vad som hände med alla ens braiga planer? Andra helger kanske man inte planerar så himla mycket men det blir liksom full rulle alldeles av sig själv.

Först går man på sköna kvällspromenader i de fina kvarteren i grannskapet... men vänta nu, det är något som saknas på första bilden! Äsch, skojar bara, så klart att min lilla kompis var med, inte rantar jag väl runt i skymningen utan en liten terrier vid min sida?

Sen vaknar man på lördagsmorgonen och tänker "hurra, jag har tvätt-tid idag!"... eller vänta nu, det kanske man inte tänker, men tvätta bör man annars dör... får man gå med smutsiga kläder och det vill man ju inte. Alltså tvättar jag och fixar lunch för rätt vad det är glider det in ett vrålåk på vår gata. Vi får finbesök! Så vi äter lunch i trädgården, och sen traskar vi ner på stan för att ha lite beachliv på Stortorget (åter lite valuta för skattepengarna, vilken bonus!) innan vi går och äter glass på Per Tutti. Glass, det bör man också äta. Själv valde jag en kula kaffeglass och en kula lakritsglass, och de andra som inte har så förfinad glassmak som jag rös i sitt innersta. Grynet åt chokladglass och tyckte det var toppen och Pyret fick ingen glass vilket hon nog tyckte var lite småfisigt, men hon var glad ändå. Sen vinkade vi farväl åt vrålåket medan de gled hemåt. .

Själva knallade vi hem och jag nystade ett fantastiskt garn, ett tweedgarn från West Yorkshire spinners som heter the Croft och som ska bli en kofta till mig. Just nu har jag inget större behov av en rejäl yllekofta, men vänta bara; rätt vad det är slår Den Skånska Vintern till igen, och då vill man nog ikläda sig en grönmelerad kofta tänker jag, och då, då är jag beredd! (Ja om jag blir klar såklart, det är ju så med stickning, ibland är det roligare att starta ett projekt än att slutföra det... men med detta garn känner jag att det kommer att bli ren och skär njutningsstickning så det blir nog bra).

Idag har vi spelat golf, men det finns det inga bilder från för jag var helt och hållet upptagen med att hålla koll på en exalterad Loppa, att missa en eller annan putt och att slå bollen i vattnet på 9:e hålet, helt och hållet enligt gammal fin tradition.

Men sen var vi kulturella på eftermiddagen och gick på Kulturen (och då blir man ju kulturell per automatik så att säga). På Kulturen såg vi en utställning om kläderna i filmatiseringarna av Jane Austens filmer och det var himla kul att känna igen en hel del av dem. Jag är ju Jane Austen-nörd av stora mått och skulle själv inte ha något emot att traska runt i lite empirklänningar och bahytter, fast kanske inte precis när man tränar hund eller så. Eller leker i sandlådan. Eller lagar mat  (vilket jag alldeles snart ska göra). Mr Darcy, han lagade nog aldrig mat, eller lekte i sandlådan för den delen.

Bahytt eller ej, nu är det dags att gå och och börja rassla lite med kastrullerna. Bra helg det här.

Liten roadtrip i blått

Nu är det ju nästan om i den gamla Pripps(?)-reklamen, blått, blått, blått överallt. Det kan ha varit någon annan ölsort, jag är som tidigare meddelats ingen ölmänniska så det kan bli lite si och så med humlereferenserna.

Blått vet jag dock vad det är, och blått är temat på det mesta nu; blå himmel, blått hav.

Maken och jag, vi drog till Halmstad för att hälsa på goda vänner. Maken och godavännermaken skulle också spela golf, vilket jag var innerligt tacksam att jag inte skulle göra med tanke på att det var 34 grader varmt. Vi tog en promenad längs havet i stället, och jag får ju säga att kustlinjen i Halland, den slår Lundåkrabukten med hästlängder. Varmt, varmt, varmt och torrt, men att gå längs havet, det är en lisa för själen. Och rätt som man går, så sätter man sig ett tag och viftar med tårna. Livet kunde vara jobbigare, faktiskt.

Loppan var inte med, eftersom vännerna har katt och det blir liksom lugnare för alla parter om Loppan då drar iväg på pyjamasparty hos en hundvakt. Vi fick flitiga uppdateringar och Loppan fick ligga i soffa, fick sova i sängen och fick härliga promenader så hon var synnerligen nöjd.

Själva var vi också nöjda; lunch med utsikt över Nissan och den svampmackan, den gick inte av för hackor! När mackan var ett saligt minne blått blott (herregud vad jag är fyndig!), traskade vi vidare i synnerligen makligt tempo och sen var det dags för att slå sig ner i trädgården, med jämna mellanrum spola av sig med trädgårdsslangen för att hålla en behaglig temperatur - och för att liksom hjälpa trädgårdsslangen på traven så fick det bli ett glas kallt vitt vin också. Ja jag sa ju det - livet kändes inte så otroligt jobbigt.

På morgonen började det regna, vi gapade förundrat och sa att "hoppas det regnar i Lund också!" - och det gjorde det, så när vi kom hem på eftermiddagen var det som att kliva in i en ångbastu, inte bara varmt utan fuktigt också. Det var nästan så att man började hallucinera om kalla, klara höstdagar med hög luft och frostiga löv.

Det är märkligt när man är ledig två dagar sådär mitt i en vecka, man vet inte om det är måndag eller torsdag och att behöva åka till jobbet kändes högeligen onödigt. Men snart är det helg igen - förhoppningsvis utan ångbastu.

För varmt att sticka

Alltså, jag trodde väl inte att det skulle gå så långt, det trotsade ju min (ganska livliga) fantasi att ens kunna ana att det skulle bli så här. För varmt att sticka. Jag trodde inte att det fanns, ens. Men nu, nu har jag faktiskt nått stadiet där jag känt att svetten porlat så till den milda grad att stickorna halkar runt i händerna och att jag faktiskt inte ens gillar att ta i rejält och rivigt ylle!

- Nu är det nog dags att låta stickorna vila, sa min inre stickbarometer. Nu är jag ju inte en sån som lyssnar direkt på goda råd, det kan man inte påstå. Man kan däremot påstå att jag är rätt enveten och inte komma alltför långt från sanningen.

Alltså stickade jag vidare. Varpå jag morgonen därpå när jag beskådade yllevantarna insåg att hejsan, hoppsan, här hade jag visst stickat fel i mönstret ett antal varv tillbaka...

- det gör nog ingenting, det syns säkert inte! tänkte jag då på mitt vanliga lättsinniga och smålata vis, och stickade ett varv till för att liksom visa att här var det jag som bestämde. Men sen hände något, kan det vara så att jag börjar bli ordentlig? Plikttrogen? En sån som drar upp och stickar om i rekorderlig gör-om-gör-rätt-anda? Ja, jag gjorde faktiskt det. Men jag lärde mig också på kuppen att man ska nog ändå lita på sin inre stickbarometer trots allt.

Och ja, det fortsätter att vara varmt och svettigt, så till den milda grad att maken utropade - låt oss fara till havet och sänka oss ner i böljan den blå! Maken och jag, vi är inga badfantaster direkt, men ibland tycker ju även vi att det kan vara på sin plats att doppa sig i det blå elementet och nu hade ju alla pratat om hur varmt det var i vattnet. Vi for ut till Lomma och knallade ut på bryggan och ner för stegen. Maken gick först och jag såg liksom på honom hur han stannade upp och sen vände han sig om att muttrade att så inihoppsan varmt var det minsann inte. Nix, det var faktiskt ändå ganska svalt, fast skönt ändå, och det var ju inte så att man hörde isbitarna klirra, det får jag ju medge. Sen höll maken på att tappa bilnyckeln genom en springa i bryggan ner i vattnet, men det klarade sig och sen åkte vi hem igen, blöta men nöjda.

Kvällarna är dock sköna, och man kan låtsas att man är vid Medelhavet och gå ut och dricka Aperol Spritz och sen åka hem och sitta på balkongen i skymningen och känna att yllevantar eller ej, livet är ganska behagligt ändå.

När maken såg bilden från balkongen (som jag lagt ut på instagram också) tyckte han att jag uppvisade kriminella drag och ifrågasatte om jag inte snart skulle sättas bakom lås och bom. - Jamen voffördådå? undrade jag som inte kände mig så värst brottslig, men jo, jag hade stearinljus ute och även om jag påtalade att det stod i en stormlykta så trodde ändå maken att räknades som öppen låga. Mea culpa. Jag hoppas ju ändå slippa skaka galler, men har nu plockat in stearinljuset igen - för vem ska annars laga mat till maken undrar man.

Nu när vi ändå kommit igång med att bli strandraggare så åkte Loppan och jag ut till Tvedöra imorse för ett litet uppfriskande dopp. Maken låg kvar i sängen, han var rädd för att det skulle vara kallt tror jag, men det var det inte, det var makalöst varmt i vattnet och vi plaskade och simmade och hade det ganska skönt får jag säga.

Vi har också hunnit hälsa på Grynet och Pyret och någon har börjat äta lite mer fast (nåja) mat. Någon slags grön gegga var det och det var högeligen uppskattat. Och nej, det är inte så att Pyret fått grön mässling, det råkar bara bli så när man nästan kan äta själv. Förresten är det väl ganska snyggt med gröna ögonbryn? Och som synes är det uppbarligen mycket gott med grön gegga. Vi andra fick lax och det var inte dumt det heller!

Om värme, skräckfilmer också lite lammull på det

Alltså, jag tycker att jag har visat stor självbehärskning och måttfullhet som hittills inte klagat på värmen (mer än möjligen ett eller annat litet smågnäll, och det räknas väl inte?). Jag tillhör ju typen som slokar som en vissnad tulpan så fort temperaturen drar sig över 22-23 grader, men med förra årets regniga sommar så har man ju ändå inte velat vara en tjurig gnällpella. Men nu, nu tycker jag faktiskt att det börjar bli väl bra. 32 grader liksom, ska de' va på det här viset dag ut och dag in, frågar man sig med visst fog. Maken, som ju har ett härdigare inslag av danskt blod, han njuter av värmen och tycker att det er dejligt. Men jag tycker om honom ändå.

Okej, jag känner mig också inskränkt som klagar på att det är varmt för det rasar ju inga skogsbränder här, vi har det ju rätt bra ändå där vi traskar runt i Lund och det enda man egentligen kan klaga på är att allt är knastertorrt och att stockrosorna är en skugga av den praktfullhet de brukar kunna uppvisa.

Man hade ju kunnat bada... om man var den badande typen. Ett dopp, plus ett fotbad, är mitt facit och maken har bara nått till fotbadsstadiet. Vi får se. Men under tiden får man roa sig med annat, så som att sticka till exempel, och nu har jag stickat färdigt sommarens andra Viggotröja, den här gången till Pyret. Nu känns det som att det inte är läge att ikläda sig en tröja i bomull/lammull direkt, men vem vet, rätt vad det är så är det 13 grader och snålblåst igen.

Råkorna har börjat komma tillbaka till Botan och Lundagård igen även om vi än så länge inte ser de där jätteflockarna som förmörkar himlen och som drar fram i gryning och skymning och låtsas att de är statister i Hitchcocks skräckfilm Fåglarna. Men en eller annan möter man på morgonpromenaden och de ser ut att tänka "vänta du bara...". Alltså, de där näbbarna, de ser inte ut att vara att leka med!

Varmt som sagt, och även för den lilla raggiga saken har tempot saktats ner vilket ju är fullt förståeligt. Ändå har vi haft lite sommarträning i nosework, senast igår kväll stod vi på ett öppet fält strax utanför Eslöv och nosade upp både det ena och det andra, och när vi sedan körde hem och klockan närmade sig halv nio visade termometern på 27 grader. Crazy, I tell you.

Loppan, hon är en gullig hund, och duktig! Vissa saker går dock inte in. Att man inte ska tigga t.ex. På det här fotot ser det ju ut som att hon ligger och tittar beundrande på sin matte och det kan man ju tycka är ett föredömligt beteende, något som kan rekommenderas i vida hundkretsar.

I själva verket ligger hon och puttar ihärdigt på min ficka, den ficka i vilken det döljer sig några frolicbitar, frolicbitar som Loppan tycker gjorde sig bättre i hennes gap. Verkligheten är inte alltid vad den ser ut att vara.

Än är helgen inte slut

En laxlasagne står i ugnen och snart ska vi knalla ner i trädgården och äta middag, dricka ett glas vin och njuta av sommarkvällen, Loppan och vi. Ja Loppan får inget vin, någon måtta får det vara. Förresten får hon ingen lasagne heller, för just så snål är hennes matte.

Det har varit en sån bra helg! Den inleddes ju med att Grynet och Pyret och deras föräldrar kom och åt kanelbullar i fredags eftermiddag. Pyret har i och för sig bara kommit till stadiet att hon får små, små smulor, men hon var glad ändå. Grynet har däremot full kanelbulleätarkapacitet som sig bör!

När bullen var slut fick mormor utmärkt hjälp i trädgården med att vattna torra blommor och hälla upp mer vatten i Loppans skål. Det är så himla bra med en hjälpreda! Pyret, hon gungade lite och då blev hon så sömnig att hon somnade i gungan.

Sen, sen var det dags att vinka farväl till ett småsnarkande Pyre och mamma och pappa, för sen skulle Grynet ha sleepover hos mormor och morfar och vi följde ett gammal beprövat recept; det var nyckelpigelakan och matning av Indy, det var lite Pippi på TV och lite fruktstång och sen var det dags att gå och lägga sig, fast inte förrän vi hade introducerat bugg för Grynet som tyckte att detta var högligen trevligt, i all synnerhet när morfar snurrade runt på mormor. Det var rätt krångligt, för förutom ett Gryn på armen hade morfar en galen hund kring benen som tjoade Va' gör ni?! Va? Får jag vara med!?! Men sen var det som sagt dags att gå och lägga sig och det tyckte Grynet var lite tidigt, men hon somnade tämligen snabbt i alla fall. Mormor också.

På lördagsmorgonen var det dags för promenad där vi plockade kottar i Botan och traskade längs tomma gator i Lund, de flesta låg väl och sov bort den vackra sommarmorgonen kan jag tänka mig. Grynet och jag, vi sov inte! Ånej, vi gick hem och gav morfar frukost på sängen och sen trädde vi pärlhalsband och Grynet blev mycket tjusig!

Sen, ja sen var det dags att ta morfar med ner på stan där det stod glass på programmet.
- Vill du ha chokladglass? frågade jag, för det hade jag fått klart för mig att Grynet tyckte om.
- Jag vill ha prickig glass! svarade Grynet bestämt, och efter att ha kliat oss lite i huvudet fick det bli vitchokladglass med hallonrippel, det var det närmaste prickig vi kom.

Glassen köpte vi på Stortorget och där finns en staty som heter "Rymdfält av frid" från 1972. Den är inte färdig (i likhet med sägnen om Domkyrkan), inte förrän det är fred i hela världen ska den färdigställas sägs det. Och tyvärr tror jag ju att då får vi vänta... men medan man väntar kan man kila runt den, in i den och klättra upp på den, och det är ju ändå fint så får man säga.

Sen är det också så att på Stortorget, där har kommunen i sin  oändliga vishet (?) bestämt att där ska det finnas en liten beach under sommaren och jag får erkänna att jag muttrat lite för mig själv om att lägga skattepengar på sånt, när det sparas in så att andra områden inte sköts som ändå används flitigt av alla här i Lund - botaniska trädgården till exempel, som sett rätt tilltufsad ut i vår och sommar eftersom anslagen bantats rejält.

Fast nu fick vi ju ändå lite valuta för skattepengarna... så det var ju bra det! Det lektes och grävdes och satts i solstol innan vi mötte upp föräldrarna och Pyret på VED för lite lunch. Vissa tuggade lite på en pizzakant och var nöjda med det, andra åt isbitar och ytterligare någon åt räkmacka. Var och en blev nöjd! Någon råkade också bada lite i en fontän... så det var ju en rasande tur att mormor sytt flera par nya byxor!

Sen tillbringade vi kvällen ute i Barsebäckshamn med goda vänner, vi badade fötterna i Öresund och förundrades över hur icke-kallt vattnet var, vi gick promenad och vi satt länge och åt och pratade medan solen gick ner. Sommarkväll när det är som bäst.

Idag har vi mest hunnit med en halv runda golf. - nu slutar vi! sa jag eftersom jag vann efter nio hål och jag hyste en viss misstanke om att detta sköna tillstånd nog kunde förändras om vi gick de sista nio också. Maken var inte nödbedd, vi tog en kall öl och satt och kände att livet, det är nog ändå en finemang inrättning! Jag är ingen öldrickare egentligen, men sådär efter en varm och svettig (och segerrik!) golfrunda, då är det faktiskt oslagbart. Loppan fick ingen öl, trots att hon tittade bedjande på mig. Någon måtta får det ändå vara, som tidigare påpekats.

Tja, det var den helgen det. Men det kommer ju fler lyckligtvis. Jag känner mig väl rustad att angripa måndagen.