Ibland blir man nostalgisk

En av fördelarna med att blogga (förutom att man alldeles ohämmat kan bre ut sig om både det ena eller andra och slipper se folk sitta och gäspa mer eller mindre förstulet när man för nittisjuttonde gången visar upp en stickning eller en raggig hund) är att man så här 9 år senare har ett ganska fantastiskt arkiv med bilder och minnen.

Alla mina trädgårdsprojekt, alla våra resor, alla promenader och aktiviteter med Huliganen, allt finns här trots att trädgården inte längre är min, att resorna är avklarade sen länge och att Huliganen inte längre traskar med mig på promenader på sitt eget egensinniga vis. Så tomt det hade varit! Visst finns det lite fotoalbum både i pappers- och digital form, men det är ju liksom ändå inte det samma tycker jag nog.

Men det som hände tidigare då? Det finns ju inte här, och i och för sig kanske man ska vara glad över att jag inte babblat på i över 60 år... Fast så snavade jag över ett bildbibliotek som jag inte tittat i på länge och tänkte att det här, det vill jag ju också  ha med i bloggen trots att det har några år på nacken.

Alla de år vi hade häst, t.ex. Nu är det ju inte så att jag direkt är uppväxt på en hästrygg även om jag när jag var i bokslukaråldern läste alla hästböcker som biblioteket kunde uppbringa, jag ritade hästar på varenda pappersbit som kom i min närhet och önskade hett och innerligt att jag skulle få en egen ponny. Att jag inte kunde rida och aldrig suttit på en hästrygg såg jag inte som något större problem, inte heller var ponnyn skulle bo eller hur den skulle få mat eller så. Föräldrarna hade dock en mer pragmatisk syn så det stod aldrig en ponny under julgranen, inslagen med rosett om magen.

Sen, sen växte jag ju upp och började tänka på annat än hästar och blev väl lite klokare jag med, ända tills jag började rida som vuxen när jag var 40+. Tyvärr får jag erkänna att jag visade mycket liten talang för ridning, men däremot visade jag stor talang för att falla för det där med hästlivet. Och eftersom jag sällan låter sunt förnuft stå i vägen när jag får en idé, så lanserade jag raskt en i mitt tycke lysande sådan för maken en kväll; låt oss köpa en häst! utropade jag och tindrade med ögonen. Maken är ju vanligtvis en mer försiktig och eftertänksam och ja, man kanske rentav skulle säga klokare person än jag, så jag trodde kanske att han skulle tycka att jamen herregud, har du blivit spritt språngande galen kära hustru?! - men maken är också en väldigt snäll och vänlig person och därför tyckte han (som ju inte heller hade någon som helst aning om vad det kostar att ha en sån där jättepjäs) att hmm....kanske det, kanske? Och vips! så hade jag fixat stallplats och dottern, jag och vår ridlärare kuskade Skåne runt för att leta efter den ultimata hästen. Och nästan lika vips! så kom hon till oss, vår vackra Flisan. Ett förtjusande sto, väluppfostrad, vänlig och egensinnig, som alla våra djur. Ja faktum är att Loppan är nog det första av våra djur som inte är särskilt egensinnig. Envis, jodå, men tämligen medgörlig får jag säga.

 Så hur var det nu att ha egen häst? Det tog massor av tid, men samtidigt var det så att när man kom till stallet varje kväll, så rann dagens stress av en. Fortfarande tror jag inte att jag kan komma på en mer rogivande känsla än att gå runt i stallet efter kvällsfodringen och höra hästar tugga belåtet och slå sig till ro. Det var massor av gemenskap, man frös häcken av sig stundtals och stiftade närmare bekantskap med fler flugor än man egentligen önskade, man var ute i ur och skur och att så sakteliga lära sig att kommunicera med 500 kg häst, ja det är faktiskt en häftig känsla.

Nu var det så att Flisan var en vänlig och väluppfostrad häst, men hon hade höga krav på sin ryttare - och även om dottern och hon blev ett toppenteam så klickade aldrig hon och jag just i ridningen. Även om hon kanske inte sa det rent ut så hade jag en avgjord känsla av att hon tyckte att jag var en obalanserad klumpedumpa i sadeln och någon sån tänkte då inte hon traska runt med, tackarsomfrågar. Så då övergick jag till att mer rykta och pilla och mata med morötter och i stället lånade jag trygge Camillus i stallet - något som passade oss alla så mycket bättre!

En annan stor och oväntade bonus som följde med hästlivet var ju att jag insåg att jamen jag är ju hundmänniska! Jo för vår instruktör hade västgötaspets... och honom passade vi och vips! så hade Huliganen flyttat in, och det gjorde han alldeles väldigt rätt i. I nästan 14 år kamperade vi ihop och nu kan jag inte föreställa mig hur livet skulle ha sett ut om jag inte hade hund? Liksom tomt och innehållslöst föreställer jag mig.

Nä, det här med häst och hund, det har följt med så mycket roligt med det, jag har fått massor av vänner, dottern och jag hade kul i stallet under de där tonårsåren där man kanske annars bara hade setts som ett väldigt onödigt bihang, i likhet med en inflammerad blindtarm. Nu tror jag säkert att man sågs som lite blindtarmsaktig ändå stundtals, det är ju den lott som en mamma till tonårsbarn har, men mestadels hade vi det väldigt kul ihop.

Flisan och vi fick 6 år tillsammans innan hon en förfärlig dag fick tarmvred, och det är ju så det är; den svarta baksidan med att ha djur är att de oftast lämnar en. Det blev ingen mer häst, för dottern flyttade till England och det var nog mer hund i min tillvaro då, men jag kommer alltid att vara så tacksam för de åren vi hade tillsammans, så himla mycket kul man hade! Och som sagt, utan Flisan hade det aldrig blivit någon Huligan och förmodligen ingen Loppa heller - och vad skulle jag då ha tagit mig till? Förmodligen hade jag varit fullständigt odräglig. Observera nu, jag säger inte att jag inte är odräglig alls som det är nu, men det finns ju grader av odräglighet föreställer jag mig.