När åskan mullrar

I natt åskade det, blixtarna for som oljade grisar över himlen och jag vaknade och insåg att jag måste stänga balkongdörren eftersom det blåste rejält.

Jag har rätt många minnen från åsknätter med Huliganen, en Mycket Modig Vovve - men inte när det åskade eller man sköt raketer. Rätt många åsknätter har jag tillbringat inlindad i en filt på badrumsgolvet, sjungande för en åskrädd Huligan som gömt sig bakom toastolen. Varför jag sjöng vet jag egentligen inte, för Huliganen var vid de tillfällena helt okontaktbar och egentligen inte i stånd att uppskatta mattes skönsång. Stackars lille plutt! Ibland är ålder och tilltagande dövhet inte så dumt faktiskt.

Loppan, hon har ju inte reagerat nämnvärt var sig på åska eller raketer tidigare, men nu i natt blev det nog lite too much av ljusfyrverkerier så rätt vad det var kom hon galopperande in i sovrummet (hon har en säng där, men föredrar oftast att sova i vardagsrummet), hon flåsade lite lätt och jag klappade om henne och sa uppmuntrande att "det är bara lite åska, lilla Loppan".

Sen ville Loppan komma upp i sängen, hon kände ett behov att vara nära matte, den matte som skulle försvara henne mot allt! Nu är det så att vi har en regel vad gäller våra hundar, fastän vi är löjligt släpphänta och tilllåtande i alla andra fall, och det är att vi har inga hundar i sängen (ja, ok, Huliganen fick vara där på nyårsafton, SÅ principfasta är vi inte). Nu kan man ju tycka att för en gångs skull så... men med Loppan är det inte så att en gång är ingen gång, två gånger är en vana. Med Loppan är det så att en gång med något hon vill ses som en grundmurad rättighet gällande intill tredje släktled eller så.

Vad göra? Jag ville ju göra Loppan trygg men inte skapa någon form av hundslig sedvanerätt... hm... men jag är en klok (och blygsam) kvinna, så jag tog Loppan, en filt och traskade in i vardagsrummet och apterade oss i soffan. Nu får Loppan inte vara i soffan i vardagsrummet heller, men jag tänkte att hon kunde ju sitta i mitt knä.

- Jag är trött (och lite rädd), jag vill ligga ner, sa Loppan då.
- Men då får du dåliga vanor, svarade jag. Åt detta fnös Loppan så topknotten vajade i vinddraget.

Så ja. Jag tillbringade åskvädret liggandes i soffan med en Loppa ovanpå magen. En raggig, pälsig och varm Loppa. Men vad gör man? Man svettas och gör vad man kan för att lugna sin lilla kompis.

Nu kan jag ju inte påstå att jag inte tycker att åskväder kan vara rätt läskiga, tvärtom. Men har man en rädd Loppa och en rädd matte = inte bra. Detta en mycket enkel ekvation, man behöver inga x eller y till den. Inga integraler heller, vilket är tur eftersom jag har synnerligen dimmiga begrepp om vad jag skulle göra om jag mötte en integral.

Men i alla fall, jag fick hålla mig lugn och efter ett tag kom jag på att Loppan, hon svarar bra på lugnande signaler. En sådan lugnande signal är att gäspa. Så jag gäspade. Och gäspade. Och gäspade. Och sen blev både Loppan och jag lugna och slumrade till.

Så jag slapp ligga på ett hårt badrumsgolv och sjunga, och Loppan slapp stå ut med mitt  ylande.