Det där med att inte jobba

..det har sina avgjorda fördelar. Nu kan jag inte på något vis påstå att jag är en rutinerad pensionär, men jag har ändå börjat inse det braiga i det. Uppenbarligen hade jag dock planerat jättedumt för redan klockan 8 på måndagsmorgonen skulle jag vara hos tandläkaren. Förvisso en trevlig man, men ändå, att gå till tandläkaren kan väl ändå inte anses vara en direkt feel-good-upplevelse? Hur tänkte jag där? Sen var jag bedövad ända tills klockan fyra på eftermiddagen, och jag får säga att det känns lite märkligt när till och med ens öra är helt bedövat.

Syrran och jag, vi gick sedan på förmiddagsbio, bara för att vi kunde liksom! Det var fler än vi som njöt av att kunna gå och titta på Nothing like a Dame - och det gjorde vi alla rätt i. Fantastisk film, att man kan ta fyra seniora brittiska skådespelerskor och bara filma när de sitter och pratar och det blir fantastiskt kul utan minsta lilla biljakt eller blodskvättande mord, det skänker hopp!

Ett alldeles fantastiskt väder har vi begåvats med också, så Loppan och jag har passat på att bege oss ut i klorofyllen, tänk att en alldeles vanlig tisdag kunna greppa vovven och ge sig ut i naturen, det är faktiskt otroligt! Vi gick och vi andades höstluft och hade det väldigt skönt. Jag greps av den där grottinstinkten att man ska släpa hem sin egen mat och lagra i grottan inför vintern, men i brist på mammutar att klubba ner och släpa hem så föll mina blickar på några svampar....hm.... - vad tror du Loppan, ska vi göra svampragu ikväll? undrade jag. Men Loppan såg avgjort oentusiastisk ut, så svamparna fick stå kvar. Kanske lika bra. Jag får helt enkelt bärga mig tills jag stöter på en mammut. Eller en snöleopard eller något.

Sen, ja sen fick jag hämta Grynet på förskolan, se där, ännu en bra sak med att ha sina eftermiddagar obesudlade av excelark och blanketter! Så jag hämtade och sen vi sorterat ut alla skor och jackor och tröjor och det ena med det andra, så gick vi till lekplatsen. Grynet har nog lite bergsget i generna rätt långt bak, för hon är en fena på att klättra, medan mormor ängsligt tittar på. När det var färdig klättrat gick vi hem till pappa och Pyret. Stackars Pyret har fått öroninflammation, men nu när hon får medusiner så var hon glad i alla fall!

Sen var det dags att vifta farväl till barnbarn och svärson, jo för sen skulle Loppan och jag börja på ny kurs! Agility, det passar nog Loppan som är snabb och vig, och det är ju tur att någon i ekipaget är det tänker jag. Och nog tyckte hon det var roligt, så till den milda grad att hon studsade jämfota över hela planen, det sprangs genom tunnlar och över hinder och fram till andra hundar för att tjoa "tjena!!" - fast det där sistnämnda ingick liksom inte i programmet.

Och eftersom det var svinkallt och jag frös så drog jag på mig ett litet ryggskott så nu har jag precis varit hos kiropraktorn. Åter en bra sak med att vara ledig sådär mitt på dan, då kan man hugga en akuttid när den susar förbi.

Hösten, alltså

Vaknade tidigt imorse av att regnet vräkte ner utomhus. Skänkte en tanke åt det lyckliga faktum att jag inte har en hund som propsar på att gå ut innan fan fått på sig skorna och somnade om. Lite senare, när jag vaknade på nytt hade det slutat regna och sen på förmiddagen, ja då blev det ett sånt där fantastiskt höstväder som får livsandarna att dansa jenka. - Ska vi åka ut till skogen? frågade jag Loppan, som rusade ut i hallen och var lika redo som en scout. Maken, däremot, som faktiskt varit scout en gång i en avlägsen forntid, hukade i fåtöljen och muttrade något om artiklar som inte kunde ligga där alldeles olästa och ensamma... så det fick bli Loppan och jag.

Jag tänkte mig att vi skulle gå en lagom promenad en timme eller så, och sen åka hem och äta äpplemuffins. Men inte kan man åka hem när solen skiner och det är kyligt och höstigt och hunden far som en raggig skottspole? Så vi gick, och vi gick, och sen gick vi lite till, ända tills jag insåg att tiden ramlade iväg och de där två timmarna som jag max skulle vara borta, de hade liksom redan gått. Inte ville man att maken skulle oroa sig för var vi befann oss, om han nu dök upp från sina artiklar och undrade var hans äpplemuffins befann sig? För att inte tala om kaffet? Men nu är man ju mobiltelefonförsedd så det var bara att plinga och plånga i den och meddela att vi kommer så småningom. Och det gjorde vi ju, fulla av sol och höstluft och rosiga om kinden - i alla fall den av oss som inte dolt kinden i en massa ragg.

Sen plångade det i telefonen igen, det var dottern som skickade en bild och  meddelade att Grynet kallade den här figuren "mormor". Skarpsynt barn det där; grön tröja - check!, röda skor - check!, glasögon - check! (Det gråa håret förbigår jag med tystnad, även den mest skarpsynta och smarta kan ju göra små misstag menar jag).

Jag skrockade belåtet över mitt begåvade barnbarn, när det plångade till igen - det var åter dottern som meddelade att Grynet blev arg när Pyret försökte stoppa mormor i munnen. Jag är mycket tacksam för att Grynet skyddar mormor mot dessa kannibalistiska tendenser. Jo, för Pyret har nu små illvassa tänder i munnen och vem vet - man börjar med en liten mormorsdocka och var slutar det då? Tanken svindlar.

Men höst alltså - nog är det bra ändå? 

Nu är målsnöret sprängt

Och inte vilket snöre som helst, i min blogg så måste såklart målsnöret vara av shetland tweed, ska det va' fint, så ska det!

Vi inledde den sista arbetsdagen med morgonpromenad i Botan och tittade uppskattande på de fina höstfärgerna. Höst, det är nog den bästa årstiden ändå!

Sen tog vi våra chokladtårtor och åkte till jobbet, Loppan och jag. Där vi gjorde som alla gamla avdankade rockstjärnor gör (tja, den enda väl som är lik en rockstjärna av oss två torde vara Loppan i sin frisyr som liknar något Joey Tempest i Europe kunde ha haft i sin krafts dagar), vi hade en liten farvälturné där vi knallade runt hos alla kollegor och sa hejdå och blev lite lagom sentimentala.

Sen åt vi chokladtårtorna, fast Loppan fick inget. Det tyckte hon var så snålt att hon hämnd-kräktes på mattan som en liten avskedspresent. Den matta som blev tvättad bara för någon vecka sedan, ack ja. Således inte på klinkergolvet som syns nedan, det hade ju varit mer praktiskt kan man tycka.

Så var det dags att plocka ihop prylarna och åka hem. Jag undrar om det inte blir tomt nu när det inte ligger hundleksaker utspridda lite överallt? Vad ska kollegorna nu ha dragkamp med undrar man ju.

En blomsteraffär ringde och meddelade att de hade blommor som skulle levereras! Till mig!Så sen ägnade jag en stor del av eftermiddagen åt att undra vem det var som överöste mig med blommor och blader på detta förträffliga sätt? När jag kom hem visade det sig vara Grynet och Pyret som skickade blommor till sin pancho-mormor. Förträffliga barnbarn av bästa slag!

När blommorna hade satts i vatten och maken ojat sig ett tag över att han hade en pensionär till fru, han som ju fortfarande är student, ja då cyklade vi iväg till Grand och avslutade dagen med att äta middag där.

Och nu, nu börjar ett nytt liv!

Det stora höstrusket har rullat in

Först så är det bara sommar och sommar och sommar och jättevarmt så att termometern nästan får värmeslag och man tror man är Medelhavsbo. Minus Medelhavet och tzatsikin då. Svettmängden i millimeter översteg regnmängden med flera decimeter kändes det som.

Men nu! Nu är den osannolikt varma och lång sommaren definitivt slut. Nu har höstrusket slagit till. Det regnar. Det stormar. Det är kallt om fingrarna när man stretar sig till jobbet i motvind och iförd regnbrallor. Loppan och jag, vi skulle börja på agilitykurs igår kväll tillsammans med syrran och Zoya, men si det blev inget av det. Blåser det så att bommarna ramlar av hindren, ja då har man det bättre inomhus.

Det var ju synd på sitt vis, men när det började hagla också var jag rätt glad att jag stod inne i köket och tittade ut och inte tvärtom. Vi fick träna lite inomhus i stället, Loppan och jag och hon var taggad! Vi tränade egenpåhittat; runda koner och springa bort och ställa sig på musmatta och sen komma in i fotposition till exempel. Loppan rundade och trampade och sen hoppade hon jämfota in i fotposition och såg ut som världens lydigaste och duktigaste hund. Och det är hon ju. På sitt lilla vis i alla fall. Vi tänker utanför boxen när det gäller det där med "lydnad" i den här familjen. (Nu kan man undra vad en bild på Loppan på en maskrosäng har att göra med att vi tränade lite. Och tja, det har jag faktiskt inget riktigt bra svar på).

Men det börjar som sagt bli kallt. Det är oljerock och långbrallor och vantsäsongen ligger i startgroparna. Rentav mössa, kanske? Så det är ju tur att min Elspeth cardigan är klar, den är synnerligen varm så inget som man kanske direkt använder inomhus, men under en oljerock blir den nog perfekt när höstrusket viner tänker jag. Hade jag nu varit en ordentlig och rejäl bloggerska så hade jag såklart tagit en bild på den färdiga Espethen, både sådär lite tjusigt hopvikt, men även på undertecknad (förmodligen inte världens mest smickrande bild eftersom Elspethen är voluminös och det är undertecknad också, så vi hade väl inte direkt överösts av inbjudningar att glida fram längs någon catwalk). Fast nu är jag inte det, ordentlig och rejäl alltså, så därför blir det lite bilder på garnet när jag hade nystat det, och en bild från i augusti när jag satt på balkongen och stickade och då kändes det avlägset, det där med höst och rusk. Så icke nu.

Ylle alltså. En av höjdpunkterna i livet.

Ibland är det bra med lite champagne

Maken läste förra inlägget. Han tittade på mig och påpekade att han visst förvisso låg på pallplats men ändå bara som trea i prioriteringsordningen, såväl stickning som Loppan kom visst före honom. Okej, han kom ju före såväl bakning som vindrickande, men lite dystert verkade han ändå tycka att det var. - Jamen käre make, du ska inte se det så, svarade jag försonande då, - om vi skulle stå ivägen för en skenade elefanthjord, så är det ju dig jag skulle rädda! Stickningen fick klara sig själv (och Loppan är så snabb att hon ändå hunnit undan, tänkte jag för mig själv).

Maken såg inte helt blidkad ut, men när jag korkade upp en av de fådda champagneflaskorna så tyckte han ändå att det kanske inte var så illa ändå? Det är bra med lite bubbel, det sätter sprätt på livsandarna!

Något annat som sätter sprätt på livsandarna och som studsar runt som bubblor av finaste grand cru det är valpar! Loppan och jag, vi for ut för att hälsa på Spexas små aussievalpar, som minsann inte är så små längre, de har snart växt ifatt Loppan. Loppan såg först förbluffad ut över att hon liksom inte var minst och studsigast utan att istället ha uppgraderats till tant Loppan, men hon fann sig snällt i att bli biten i svansen och dragen i polisongerna, hon skuttade runt och själv hade man famnen full med små valpar som hade runda valpmagar, världens mjukaste pälsar och väldigt vassa små bissingar som de provade på såväl ens haka som på örhängena.

Alltså, en hel valphage full med aussisar av varierande slag, finns det något ljuvligare?

Avskriven ur inventarielistan

Snart i alla fall. Efter att ha arbetat i snart 40 år så har jag nu 5 arbetsdagar kvar, och det känns synnerligen märkligt. Fem, det är ju liksom ingenting. Ända sedan man klev in hos fröken Catharina på darrande ben när man var sju år gammal så har ens dagar varit inrutade av saker som ska göras, saker som andra säger till en att göra, det har varit deadlines och scheman och jag vet inte vad. Nu är jag inte så där rysansvärt bra på att göra vad folk säger åt mig, så jag har varit synnerligen lyckligt lottad som de senaste 30 åren haft ett arbete där jag i stort sett fått sköta mig själv, ett arbete där jag fått ha med mig först Huliganen och sedan Loppan och bara det är ju helt fantastiskt!

Men nu, nu känner jag att jag är färdigarbetad. C'est fini, sa jag till mig själv, totalt obekymrad om att jag egentligen inte pratar franska, och anmälde att jag och Loppan, nu går vi i pension. Lite förtida (för mig), mycket förtida vad gäller Loppan. Det känns både skönt, men ändå märkligt, har man arbetat ihop med folk i trettio år så fräser man ju inte bara ut genom dörren och tjoar "farväl" i förbifarten. Det ska ändå bli så skönt att helt få äga sin egen tid, ha tid för stickning! för Loppanpoppan! för maken! för bakning! för vindrickande! Ja det är mycket man kan göra.

Nu i veckan så blev jag avtackad och jag blev överöst med fina presenter, med champagne, med fantastisk middag; jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna allt detta, men glad blev jag i alla fall! De känner mig väl, mina kollegor; jag fick en champagneprovarlåda, jag fick en fantastisk bok om Shetland, och jag fick presentkort till nästa års resa till Shetlandsöarna och presentkort så att jag kan inhandla ett par bra vandringskängor till den resan som inte bara handlar om ull utan om vandring också.

Så den här helgen, det är min sista helg i egenskap av löneslav. Och hur tillbringar man nu en sådan på bästa vis? Jag inledde starkt med att tvätta, men sen kände jag att hur kul är det? Egentligen? Så då drog jag väl igång ett litet kanelbullsbak och mitt under detta bak så ringde dottern och undrade om man möjligen ville följa med till Rövarekulan? Vilken fråga! Klart jag ville, så jag packade ett gäng bullar, Loppan och mig själv och sen drog vi iväg.

Efter att ha stärkt oss med mackor och bullar gick vi på upptäcksfärd, och ibland blev vi leriga och ibland blev vi svettiga men det var så där härligt höstigt och mysigt så man bara njuter. Vissa gick själva, andra blev burna och nog får man säga att svärsonen, han går inte av för hackor! Själv hade jag nog med att trassla mig och Loppan upp- och nerför backarna, men han knallade runt med båda döttrarna utan att flåsa det allra minsta. Jag borde nog gå lite på gym känner jag, så man står sig i konkurrensen.

När vi traskat rundan runt övergick vi till det viktigaste, nämligen att plaska. Plaska, det är livet på en pinne! När allt var färdigplaskat och somliga var blöta in på bara skinnet var det dags att åka hem igen, och somliga somnade i bilen. Fast svärsonen och jag, vi höll oss i alla fall vakna.

Tredje gången gillt

Det är onekligen lite höstkänsla därute och det triggar de där "nu-ska-vi-boa-in-oss-och-ha-det-mysigt"-känslorna. Hur boar man in sig bäst om inte med en nybakad kaka i näven? Alltså har jag bakat. Först bakade jag en kardemummakaka. Den blev liksom lite torr tycker jag nog? Och lite för söt. -Aha! tänkte jag då för inte ska man låta sig övertrumfas av en kardemummakaka, så lätt ger jag mig inte. Ånej. Således bakade jag chokladkolakakor. Men de blev inte riktigt sådär sega som jag vill ha dem, goda jodåförallandelar, men lite väl torra de också.

- Jamen herredumilde! tänkte jag då, - hur svårt ska det vara egentligen?! Så då bakade jag muffins av engelsk typ (allt som är engelskt är bra!) från Annas kakbok. Ja alltså, det är faktiskt min kakbok, för jag har ärligen köpt den på antikvariat, men den heter Annas kakbok. Sådär, det var skönt att få rett ut det.

Det skulle egentligen vara blåbär i men nu har jag inga blåbär så då fick det bli nutellafyllning istället i sann Cajsa Wargsk anda. Tredje gången gillt. De satt som en smäck!

Det är ju ännu mysigare att fika när man varit ute och andats skogsluft tidigare. Maken såg i och för sig ut att njuta ändå, men Loppan och jag, vi hade varit ute i klorofyllen och traskat runt i skogarna vid Silvåkra. Höstpromenader med raggigt sällskap, finns det något bättre? Jag har svårt att tro det, i alla fall om man rundar av promenaden med lite nutellamuffins och en kopp te.