Avskriven ur inventarielistan

Snart i alla fall. Efter att ha arbetat i snart 40 år så har jag nu 5 arbetsdagar kvar, och det känns synnerligen märkligt. Fem, det är ju liksom ingenting. Ända sedan man klev in hos fröken Catharina på darrande ben när man var sju år gammal så har ens dagar varit inrutade av saker som ska göras, saker som andra säger till en att göra, det har varit deadlines och scheman och jag vet inte vad. Nu är jag inte så där rysansvärt bra på att göra vad folk säger åt mig, så jag har varit synnerligen lyckligt lottad som de senaste 30 åren haft ett arbete där jag i stort sett fått sköta mig själv, ett arbete där jag fått ha med mig först Huliganen och sedan Loppan och bara det är ju helt fantastiskt!

Men nu, nu känner jag att jag är färdigarbetad. C'est fini, sa jag till mig själv, totalt obekymrad om att jag egentligen inte pratar franska, och anmälde att jag och Loppan, nu går vi i pension. Lite förtida (för mig), mycket förtida vad gäller Loppan. Det känns både skönt, men ändå märkligt, har man arbetat ihop med folk i trettio år så fräser man ju inte bara ut genom dörren och tjoar "farväl" i förbifarten. Det ska ändå bli så skönt att helt få äga sin egen tid, ha tid för stickning! för Loppanpoppan! för maken! för bakning! för vindrickande! Ja det är mycket man kan göra.

Nu i veckan så blev jag avtackad och jag blev överöst med fina presenter, med champagne, med fantastisk middag; jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna allt detta, men glad blev jag i alla fall! De känner mig väl, mina kollegor; jag fick en champagneprovarlåda, jag fick en fantastisk bok om Shetland, och jag fick presentkort till nästa års resa till Shetlandsöarna och presentkort så att jag kan inhandla ett par bra vandringskängor till den resan som inte bara handlar om ull utan om vandring också.

Så den här helgen, det är min sista helg i egenskap av löneslav. Och hur tillbringar man nu en sådan på bästa vis? Jag inledde starkt med att tvätta, men sen kände jag att hur kul är det? Egentligen? Så då drog jag väl igång ett litet kanelbullsbak och mitt under detta bak så ringde dottern och undrade om man möjligen ville följa med till Rövarekulan? Vilken fråga! Klart jag ville, så jag packade ett gäng bullar, Loppan och mig själv och sen drog vi iväg.

Efter att ha stärkt oss med mackor och bullar gick vi på upptäcksfärd, och ibland blev vi leriga och ibland blev vi svettiga men det var så där härligt höstigt och mysigt så man bara njuter. Vissa gick själva, andra blev burna och nog får man säga att svärsonen, han går inte av för hackor! Själv hade jag nog med att trassla mig och Loppan upp- och nerför backarna, men han knallade runt med båda döttrarna utan att flåsa det allra minsta. Jag borde nog gå lite på gym känner jag, så man står sig i konkurrensen.

När vi traskat rundan runt övergick vi till det viktigaste, nämligen att plaska. Plaska, det är livet på en pinne! När allt var färdigplaskat och somliga var blöta in på bara skinnet var det dags att åka hem igen, och somliga somnade i bilen. Fast svärsonen och jag, vi höll oss i alla fall vakna.