Tio

10 år, är det klokt det? Den 18 juli 2009 började jag blogga. Och vem kunde tro att tio år senare så skulle jag fortfarande sitta här och lägga ut texten?

På den tiden var det mycket Huligan. Och blommor. Men mest Huligan, och det är nog inte så märkligt för trots sin relativa litenhet, så tog han stor plats, min saknade kortbening. Lite vin och kanelbullar fick också sin rättmätiga plats här.

Sen kom garnet och tygerna och svärbarn och barnbarn och flytt innanför vallarna och hela det livet, det finns dokumenterat i bloggen. Aldrig djupsinnigt, oftast mest pladdrigt och alltid har makens anda och intressen svävat som en extrakrydda över bloggen.

På den tiden, ja då var det rätt många som bloggade och som kommenterade. Numera är det ganska tyst härinne (ja förutom yours truly då, som ogenerat fortsätter att breda ut sig, vare sig någon vill läsa eller ej). Ibland undrar jag när orden ska ta slut? Men jag trivs ju med min hörna här, och så länge det är roligt, så fortsätter jag nog att babbla på om Loppan och Grynet och Pyret och alla de andra, om resor och vin och kanelbullar och alla andra nödvändigheter här i livet. Ylle! det får man inte glömma, det tillhör verkligen livets nödtorft.

Så grattis på dig bloggen! Vi kör väl vidare ett tag till, du och jag?

Bland maror och lemurer

Idag fick vi vår julklapp, maken och jag. En dag på Ystad Djurpark tillsammans med Grynet, Pyret och deras föräldrar. Kan inte tänka mig en bättre julklapp! Det var en perfekt dag för djurparken - lagom varmt, lagom soligt och hela parken var liksom så himla lagom. Lagom stor, lagom många lekplatser, lagom många djur som var alldeles oerhört lagom gulliga, även om gulligast bland dem alla, det var Grynet och Pyret det!

Först åkte vi skrinda, det ska man göra i en djurpark tycker jag. Vi turades om att dra, allihop utom Pyret.

Sen lekte vi på lekplatser och klättrade och balanserade så att mormor blev alldeles andfådd av mormorsängslighet. Jag höll mig dock i skinnet, för som dottern så klokt säger "om de nu ska klättra så mycket så är det ju bra om de är duktiga på det".

Vi tittade på apor också. Först gömde de sig inne i buskarna, men sen kände de doften av Pyrets kanelbulle och kom svingandes mot gallret. Jag förstår dem, vem gillar inte kanelbullar? Men de fick inte smaka, för man får inte mata djuren. Kan ju vara bra, om man som mormor hellre vill äta upp kanelbullarna själv än dela med sig till aporna.

Vi klappade kameler och getter och hoppade i hö, vilket nog var höjdpunkten om man ska tro Grynet och Pyret som knappt ville gå därifrån.

Fast sen kom vi ju till en annan höjdpunkt... en liten tjock en som hette Cherry. Och det, det var definitivt en höjdargrej tyckte Grynet som fick rida på Cherry med tindrande ögon. Ja Grynets ögon alltså, fast jag tror nog att Cherry tindrade lite hon med, vem skulle inte göra det som fick ha Grynet till ryttare?

Pyret fick inte rida på Cherry, men hon hittade en annan häst att rida på och var glad hon med. Ge det några år bara, så intar flickorna Falsterbo Horse Show och då ska mormor stå först i ledet och tindra som den värsta julgran av ren fröjd.

En och annan struts senare, en och annan lemur och så lite lunch på det - sedan var det dags att åka ifrån Ystad Djurpark, trötta och mycket nöjda. Hit åker vi gärna igen. Om inte annat så för att se marorna, vilket nog var ett av de märkligaste djur jag skådat på länge. Någon slags blandning hare/känguru/rådjur verkade det som. Märkliga. Men gulliga.

Nu var det öppet

För ett tag sedan var vi i Halmstad och då försökte vi fika på Hallandsgården uppe på Galgberget, men där stötte vi på patrull, för det var minsann stängt. Det var av nostalgiska skäl, för under en lång period fikade vi där minst en gång varje sommar och nu tänkte vi att det kunde vara dags att sitta där med kaffe i blommig koppar och beställa in några omgångar fikabröd; allt hembakt och sådär som ur Sju Sorters Kakor, vetebröd och mjuk kaka och småkakor ungefär som om det vore ens egen mormor (eller mamma för den delen) som stod där och bakade i köket.

Men då var det ju stängt, helt utan att halmstadborna tog hänsyn till vår nostalgi.

Nu var vi i Halmstad igen, för Loppan ska vara på sommarkollo hos sonen och svärdottern. Hon övervakade packningen noga. - Glöm nu inte tuggpinnar, dragleksaken med pip och frolic. Många frolic ska det vara! tjatade hon.

Vi gjorde ett nytt försök på Hallandsgården, och nu, nu var det öppet minsann! Men där man förr slog sig ner och så kom det en servitris i förkläde och tog upp beställningen fick man nu beställa i en lucka och det var inte så mycket förkläde utan mer rastaflätor över det hela, och inget kaffebröd heller. Alltså, det är nog bra med raw food i alla dess former, men nostalgiskt? Nja.

Kaffet serverades i mugg och inte i blommiga koppar, men man kunde dock få våfflor med jordgubbssylt, som i ärlighetens namn var väldigt god. Jag är alltid ärlig. Utom när jag möjligen filar lite på sanningen för att göra bloggen lite mer sådär upphetsande och spännande, då kallar jag det för artistisk frihet.

Nu är vi hemma igen och jag är helt övertygad om att Loppan kommer att få det utmärkt; hon får ligga i soffan och bli kliad på, det kommer att has dragkamper och säkerligen kommer det att slinka ner en eller annan liten extra godbit i hennes matskål. Kanske rentav lite raw food? Men hos en hund är det nog något helt annat föreställer jag mig.

Att upptäcka saker

Lördagen var en sådan dag som man upptäcker saker! Vart man än gick, så snavade man över en Upptäckt. Man kände sig som Sven Hedin, eller möjligen Nalle Puh ute på Expotition. Förmodligen mer som Nalle Puh.

Det första jag upptäckte var en liten pyjamasflicka som var ute och letade efter jordgubbar, det gäller ju att få i sig av alla kostcirkelns delar. En mycket bra upptäckt får jag säga!

Nästa upptäckt var av ett helt annat slag, nästan lite mer arkeologiskt, om man nu inte har så snävt synsätt på vad som är arkeologi. I alla fall tycker ju jag att om man hittar en gammal tegelvägg som man inte haft en aaaning om att den fanns där, trots att vi bodde i huset i över 30 år, det är väl ändå lite märkvärdigt? Nästan arkeologiskt, fast utan spade?

Det var nämligen dags att fortsätta jobbet på det gamla uthuset och det var en utmärkt lördag att utföra det på. Soligt men inte för varmt och vi hade en fin dag fylld av lite trädgårdspåt, lite utgrävningar (mer om det senare), jordgubbssaft och hemskördad potatis och bönor och - som sagt - ett visst mått av huspåtande. Svärsonen och maken rev först ner, för att sen bygga upp igen. Lite som när man drar upp för att sen sticka om, inbillar jag mig.

När man traskade runt uthuset upptäckte man fler saker - de nyrenoverade fönsterna till exempel, som Grynets och Pyrets farfar fixat.

Sen gjorde jag en Musikalisk Upptäckt, jajamen. Grynet kan spela munspel! Och gunga samtidigt. Kvinnlig simultankapacitet så det stänker om det. Ljuva toner flöt ut över trädgården när hon gungade.

När det var färdiggungat grävde Grynet och Pyret och jag i sandlådan, med spadar och allt. Vi grävde ner fötter och gjorde sandtårtor och rätt vad det var gjorde vi en arkeologisk upptäckt av prima slag. Ingen gammal pilspets eller mumie eller så, utan något mycket mer spännande! En ring minsann. En liten en, med körsbär på som nog bleknat en aning när den legat där nere i kulturlagerna.

Tja sen var det kanske inte så himla mycket fler upptäckter, men jag tycker nog ändå att det var rätt bra jobbat för en vanlig lördag i juli?

Hemlandets vilda tungomål

Det har surrats på halländska här i vår närhet de senaste dagarna. Halländska, med visst inslag av värmländska. Jo för maken härstammar ju från Halmstad, då en gång för länge sedan. Numera är han väl rätt skånefierad, men vännerna från Halland, de finns kvar! Första gången jag träffade dem var jag 20 år och tämligen oskrynklig. Numera är jag vare sig det ena eller det andra, men vi hade himla trevligt!

Första kvällen gick vi ut på Kulturens restaurang, och förutom ankan som hade haft lite väl lång kontakt med stekjärnet så var maten god och det var en sån där ljummen sommarkväll som man då i november tänker sig att alla sommarkvällar är. Det är de ju inte - men vissa är det och i onsdags var det en sån.

På torsdagen spelade maken och vännen golf. Det gjorde inte Kicki och jag för vi är klokare än så. Vi tog en sväng på Kulturen och kollade in utställningen om Katja of Sweden, vi traskade in och ut ur de små husen och förundrade oss över (den obefintliga) takhöjden. Vi var inne i Bosebo kyrka också och såg att det prästen hade rejäla timglas så man kunde hålla koll på att han inte lade ut texten för länge. En utmärkt idé som gott kunde användas lite här och där.

I den gamla arbetarbostaden skulle tvätten just strykas och jag drabbades av nostalgi när jag såg dänkflaskan; en gammal snapsflaska med perforerad kork. En sån hade min mamma vill jag minnas - fast jag vill också minnas att det var en sockerdricksflaska? Men minnet kan svika mig och det kan ju vara så att mamma hade behövt ta en snaps då och då när yngsta dottern (= undertecknad) varit för obstinat. Jag var nog inte så lätthanterlig alla gånger. Till skillnad från nu, när jag är ett under av blid medgörlighet.

Rätt vad det var hamnade vi på kaféet och åt sillmacka och drack en alkoholfri öl som var förvånansvärt god. Dock utan snaps, men jag har ju faktiskt redan en dänkflaska.

Det är himla trevligt med besök, och det tyckte Loppan också som gärna placerade sig i soffan och pratade med gästerna - i alla fall när hon inte placerade sig ovanpå deras fötter. Är man värdinna, ja då ska man vara nära, det tycker Loppan!

Rätt vad det var kom golfhjältarna hem från en varm och lång golfrunda och då, då var det helt plötsligt Pimms o'clock, och sen gick kvällen alldeles för snabbt.

Lite dramatik bjöd vi också på, man vill ju underhålla sina gäster! Polisen blockerade länge gatan och höll på och kroppsvisiterade två bilister och sökte igenom deras bil - innan de drog sin kos och så småningom försvann de två männen också och vi undrar ju nyfiket vad som hade hänt? Själv hoppades jag ju på att det skulle komma en polishund så att man skulle få se ett proffs på nosework in action, men fullt så lyckat blev det inte.

Nu har vännerna åkt hem igen och det hörs mest skånska i närområdet.  Det är roligt med besök!

Det var länge sedan

...som jag sydde ett lapptäcke alltså. Det finns ju en gräns för hur många man behöver. Förvisso är väl planen att någon gång sy ett fint lapptäcksöverkast till sängen... men eftersom den är 2.10 x 2 meter så känns det som ett jätteprojekt så det kan bli så att det stannar vid en plan.

Men nu! Nu haver jag sytt, och på det där man-tager-vad-man-haver-sättet. Lite snabbt och geschwint och inte rätlinjigt och ordentligt. Det kan ju vara så att man i så fall bör vara rätlinjig och ordentlig i sig själv och det är nog redan där det fallerar.

Det där man-tager-vad-man-haver bestod av två par utslitna jeans, lite överblivna tygsnuttar från när jag sydde bordstabletter, lite överbliven vadd, en skarvad baksida och sen fick jag faktiskt köpa lite kantband för det fanns vare sig tid eller tyg att göra kantband själv till bindingen. Bindingen bör man inte heller skåda i vitögat - och varför skulle man det?

Mottagaren verkar nöjd i alla fall! Loppan har ju annekterat vår fotpall som vi kollegialt har samsats om, maken och jag, när vi sitter i våra läsefåtöljer. Numera får vi i nåder var sin liten hörna att vila fossingarna på, medan Loppan breder ut sig på fotpallen som numera går under namnet "Loppans tron".

Man vet ju hur det är, in störtar Loppan när vi varit ute och plöjt i spenaten och då kan det ju vara så att hon är inte helt avtorkad innan hon kastar sig upp på sin tron. Alltså har jag lagt ett annat lapptäcke där, det allra första jag sydde och det vill jag ju egentligen ha själv - så när jag insåg att jag hade lite utslitna jeans så lade jag ihop ett och ett och fick det till en snilleblixt!

Voila! Alla är nöjda och det var riktigt roligt att gå loss med rullkniven igen. Måhända var det inte riktigt lika roligt med hörnen på bindingen, men äsch - nu är de sydda och Loppan är nöjd. Bra så.

Någon börjar bli stor

När Grynet och Pyret sover över hos mormor och morfar har det blivit så att Grynet sovit i resesängen och Pyret i mormors säng - ja när hon inte snurrat runt som en semafor och hamnat lite varstans i alla fall. Företrädesvis med en fot i mormors nylle.

Fast nu börjar ju Grynet bli stor och då behövs ju en större säng - och då kan Pyret sova i resesängen vilket ju också kan vara bra, inte minst för mormors näsa. Alltså kom Grynet på pyjamasparty för att prova det nya konceptet Stor Flicka i Stor Säng. Då behövdes ju nya lakan, det gamla nyckelpigetäcket och dito kudden fick också följa med, men här krävdes även större doningar. Mormor köpte nya lakan. Som av en lyckosam slump blev det rosarandiga. Med rosa kan man, i alla fall för närvarande, inte gå fel!

Sen hämtade jag Grynet på förskolan i fredags och vi tog bussen in till stan. - Jag vill åka treabussen! sa Grynet. - Vi får ta femman, sa jag, för det är den som går från förskolan. - Ja! Jag gillar femmabussen! sa Grynet då i sann positiv anda.

När vi kom fram hade mormor tänkt gå förbi PerTutti för att äta glass, dels för att mormor gillar glass, dels för att Grynet gillar glass. Win-win, tänkte mormor slugt. Men då ville Grynet inte ha glass. ?!? tänkte mormor då. Vi gick hem och sen pysslade vi lite, sånt som inbegriper rosa hjärtan och enhörningar och lite pärlor, men sen var Grynet färdigpysslad och ville vila och somnade prompt i soffan. En timme senare vaknade hon skållhet och var sjuk och febrig stackaren.

Men jag får säga att maken till tåligt barn får man leta efter, förvisso var hon trött och varm, men vare sig gnällig eller ledsen. Nej hon ville stanna hos mormor och morfar ändå, och det fick hon såklart. Morfar cyklade ner till apoteket och köpte barnalvedon och därför piggnade Grynet på sig så pass att hon kom upp en sväng och kollade på friidrotten senare på kvällen en liten stund innan hon somnade i soffan igen.

Innan dess hade vi läst tre sagor, för det gör man om man är tre år kom vi överens om. Mamma Mu, och Rita och Krokodil och Castor blev det.

Och sen sov Grynet hela natten i sin nya säng och inte ens när hon varit uppe och kissat och fått lite mer alvedon ville hon sova hos mormor, ånej, har man en säng för en stor flicka så sover man där. Även om man ser bedårande liten ut bland de rosarandiga lakanen.