Det var länge sedan

...som jag sydde ett lapptäcke alltså. Det finns ju en gräns för hur många man behöver. Förvisso är väl planen att någon gång sy ett fint lapptäcksöverkast till sängen... men eftersom den är 2.10 x 2 meter så känns det som ett jätteprojekt så det kan bli så att det stannar vid en plan.

Men nu! Nu haver jag sytt, och på det där man-tager-vad-man-haver-sättet. Lite snabbt och geschwint och inte rätlinjigt och ordentligt. Det kan ju vara så att man i så fall bör vara rätlinjig och ordentlig i sig själv och det är nog redan där det fallerar.

Det där man-tager-vad-man-haver bestod av två par utslitna jeans, lite överblivna tygsnuttar från när jag sydde bordstabletter, lite överbliven vadd, en skarvad baksida och sen fick jag faktiskt köpa lite kantband för det fanns vare sig tid eller tyg att göra kantband själv till bindingen. Bindingen bör man inte heller skåda i vitögat - och varför skulle man det?

Mottagaren verkar nöjd i alla fall! Loppan har ju annekterat vår fotpall som vi kollegialt har samsats om, maken och jag, när vi sitter i våra läsefåtöljer. Numera får vi i nåder var sin liten hörna att vila fossingarna på, medan Loppan breder ut sig på fotpallen som numera går under namnet "Loppans tron".

Man vet ju hur det är, in störtar Loppan när vi varit ute och plöjt i spenaten och då kan det ju vara så att hon är inte helt avtorkad innan hon kastar sig upp på sin tron. Alltså har jag lagt ett annat lapptäcke där, det allra första jag sydde och det vill jag ju egentligen ha själv - så när jag insåg att jag hade lite utslitna jeans så lade jag ihop ett och ett och fick det till en snilleblixt!

Voila! Alla är nöjda och det var riktigt roligt att gå loss med rullkniven igen. Måhända var det inte riktigt lika roligt med hörnen på bindingen, men äsch - nu är de sydda och Loppan är nöjd. Bra så.