När det regnar och blåser

Då måste man ändå gå ut, om man är hundägare alltså. Det är man. De enda man möter för övrigt därute är andra hundägare när man stretar fram i motvind och regn. Ja vi mötte en sur dam som sa "usch!" också när Loppan gjorde sina behov. Inte på damen, och jag stod beredd med påse i handen så jag förstår faktiskt inte varför damen uschade. Jag är tämligen säker på att hon också behöver göra nr 2 ibland. Så hon kunde lika gärna stannat inomhus tycker jag.

När vi själva är inomhus, ja då tittar vi på skidskyttet, vilket var en sorglig historia idag och under tiden stickar jag på min Rams and Yowesfilt. Den växer sakta men säkert och jag gillar allt med det här projektet; härligt Shetlandsgarn, fint mönster och jag stickar in massor av minnen från resan till Shetland. Den har hängt med ett tag, för man måste ju sticka emellan med koftor och vantar och mössor också.

Jag stickade på den häromdagen också, när Grynet och Pyret var och hälsade på. Pyret sov middag och Grynet satt bredvid mig i soffan och hjälpte mig att snurra på garnhållarna, ja när hon kommit över den värsta chocken alltså. - Du stickar i grått, mormor! sa  hon observant och såg klentrogen ut. Hennes mormor brukar ju spruta ur sig klädesplagg i glada färger och här var det grått-i-grått och förvisso älskar jag resultatet, men färgglatt kan man väl inte kalla det. Grynet såg sedan att det fanns bruna toner också, så helt grått var det väl inte, men jag tror inte att hon tycker att det här är det snitsigaste som mormor producerat.

Idag har maken och jag bockat av en punkt på listan, jo för det närmar sig så sakteliga disputation. Jomen, sedan kommer jag att insistera på att bli kallad "doktorinnan". Eller inte, när jag tänker närmare efter. Maken och jag åkte in till Malmö för att beställa en doktorsring till promoveringen i domkyrkan. Förvisso har han inte disputerat än, men att han inte skulle klara det, ja det är en utopi. Så det känns tryggt ändå. Pappa var ju guldsmed hos Wiven Nilsson som gjorde doktorsringarna här i Lund så han har gjort ett antal i sina dar. Nu kan han ju inte göra just den här av förklarliga skäl, men det är faktiskt Wivens gamla stansar från 30-talet som används och det känns väldigt roligt. Jag tror att maken kommer att bli väldigt stilig i sin doktorsring och med lagerkrans så det ser vi fram emot.

Själv tror jag inte att jag klär i lagerkrans, så jag lär nog aldrig disputera. Då hade jag ju inte haft tid att sticka och gå ut med hunden och leka med barnbarnen och hur tråkigt hade inte det varit då?

Lite rea-betonat

Ja alltså, som i "köp tre, betala för två". Förutom att inga slantar är inblandade. Det är lite mer som att det var ju ett tag sedan jag bloggade (herregud vad man är upptagen som pensionär!) så nu får det bli lite mischmasch av det hela.

Vad har hänt sedan senast? Tja maken har tillfrisknat från sin förkylning och det är vi alla tacksamma för. En utmärkt make på alla sätt och vis, men som snarkar när han är förkyld. Och eftersom maken i vanliga fall sover på ett föredömligt snarkfritt sätt så är man liksom inte van. "du snarkar, vänd på dig!" väser man och petar till maken som medgörligt säger "ok" och sen raskt somnar om. I samma position. Efter en tre-fyra petningar ger man upp och lägger sig på soffan. En utmärkt soffa på alla sätt och vis, men inte så bekväm att sova på. Det borde man ha tänkt på vid inköpstillfället. Men nu, nu snarkar inte maken längre! Okej, man vaknade av att han sopade ner sin väckarradio i golvet häromnatten, men det var ju ändå lite omväxling.

Ja, jag har ju blivit traderare också. Fastnat i traderagarnet. Förvisso är min knyppeldyna inköpt på tradera, men det var maken som inhandlade den åt mig, han köper nämligen ett eller annat vykort där. Men när man då ligger där på soffan och inte sover, då är det ganska lätt att man helt plötsligt ligger där och har skapat sig ett konto. Det första jag köpte var ytterligare en knyppeldyna. En i behändig ta-med-storlek och det gick lätt och bra! Nu står den där och pryder sin plats och har fått nytt skyddsöverdrag och ny nåldyna.

- Det gick ju bra, det här! sa jag uppmuntrande till mig själv och budade raskt på en spolmaskin. En riktig en, som är gjord för knyppling och som alltså inte behöver en spole att sätta på. Såna tillverkas inte längre, men nu, nu fanns den där! Och inga bud mer än ett, så jag bjöd raskt över. Sen skulle jag på hundpromenad med en kompis och hennes labbe precis ungefär när auktionen tog slut, så jag la in ett maxbud och kände mig så rutinerad som allra helst. Men när vi satt och fikade (sånt ska också till) då insåg jag att någon Illvilling hade bjudit över mig - på min spolmaskin. Illslugt tänkte jag då att jag höjer, men inte förrän i sista minuten. Fast vad hjälpte det, det blev rena rama kalabaliken och spolmaskinen och jag gick skilda vägar. Ack ja. Fast nu har jag faktiskt ropat in en annan, till ett mer facilt pris, som dock kommer att behöva en spolhylsa. Uppenbarligen är knyppling ockskå en  materialsport, som det mesta!

Sen har vi ju ränt runt i skog och mark, Loppan och jag. Blött om tassarna och lerigt om magen (på somliga, själv blir jag mest lerig om skor och ben), men så skönt att komma ut. Loppan tycker också det är skönt och springer runt och badar fast det bara är februari. Emellanåt kommer hon upp till mig och gör ett jämfotahopp med spänst och spjång. Då vill hon ha en godis. Det får hon. Hon har mig fast lindad runt tassen, den lilla pälsfian. Sen åker vi hem och tar igen oss, och det är ju en himla tur att jag köpt (ännu) en säng till henne så att hon har någonstans att vila tassarna.

Vi hade ju övernattningsgäster också - Grynet och Pyret kom i lördags och sov över när föräldrarna gick på bio. Lördag, det är ju lördagsgodisdag så alla tre satt där med sina skålar och var rätt belåtna med det. Pyret fick 6 bitar och Grynet fick 9 och morfar fick några fläsksvålar. Oräknade. Jag hade nämligen lagat röding med beurre blanc-sås och mandelpotatispuré med fläsksvålscrunch på lördagen så maken fick äta rester men han var nöjd ändå. Stackars Grynet hade 39 graders feber så hon sov i mormors säng och mormor sov på kanten och Loppan sov under sängen och Pyret sov i resesängen. Det är möjligt att morfar snarkade lite, men det var mormor för trött för att notera i så fall.

På söndagen åkte flickorna hem igen och då, då åkte syrran och jag och dottern och systerdottern till Andrum spa i Höör och kopplade av i några timmar. Det var avskalat och fridfullt och tyst och lite plingplongmusik och så himla vilsamt. Vi njöt allihop, men jag tror att småbarnsmammorna allra mest! Det regnade och var kallt så man kände sig som en viking som badade utomhus! I 38-gradigt vatten, men i alla fall. Man var så mjuk och avslappnad och fylld av kärlek till sina medmänniskor när man åkte hem att det var en ren fröjd.

Sen har jag varit och umgåtts med flickorna igår - februari har verkligen varit vabruari och förkylningar och febrar har avlöst varandra i rasande fart. Nu kunde vi ändå gå ut en stund i trädgården och gunga och gå på upptäcktsfärd och se vad som växer. Och titta minsann, rabarberna sticker upp! En härligt vårtecken, det finns väl inget så gott som rabarber. Ja, jo, choklad såklart. Och kanelbullar. Och lite annat. Men rabarber hör ändå hemma högt upp på favoritlistan.

Sen gick vi in och tog det lugnt för Grynet fick feber igen och då är det skönt att ta igen sig i sängen med lite Paw Patrol på paddan och med Loppan som sällskap. Praktiskt sällskap som man kan använda som fotkudde. Sen åkte mormor hem och somnade i fåtöljen och sen sov hon som en stock hela natten och hörde vare sig snarkningar eller nervälta klockradior.

Fredagsfeeling

Trots att löneslavandets tid saligen är förbi så är det ändå en viss känsla med fredagar. Man skulle ju kunna tro att alla dagar är lite tjohej sådär när man är ledig varendaste dag, men nix, det är ändå en viss fredagstjohej som ger en särskild njutningskänsla.

Nu är förvisso maken lite sjuk av sig idag, ont i halsen och febrig och det är ju inte så det ska vara på en fredag. Men han tar det som en man.  ....eller vänta nu, han tar det inte som en man, gudskelov. Han sitter där i sin fåtölj och läser korrektur och är inte gnällig alls, som tur är.

Syrran och Zoya skulle egentligen ha kommit hit ikväll, men nu sköt vi det på framtiden för visserligen är det med största sannolikhet inte coronaviruset som drabbat maken, men man kan ju ändå hålla sina bacillusker för sig själv.

I stället tog syrran, Zoya, Loppan och jag en promenad på St Hans backar i eftermiddag, och sen åkte vi hem till syrran och drack kaffe och åt Solskenskaka, som syrran bakat i väderbevekande syfte. För det är ju lite bristvara, det där med sol, det får man nog medge även om regnet inte hällde ner idag.

Häromdagen, då var det faktiskt sol! Och sol så inihoppsan så man nästan blev bländad! Det kan  ju vara så att syrrans Solskenskaka liksom hade en viss inverkan på vädret redan lite i förväg sådär?

Det var så att livsandarna dansade jenka och slog saltomortaler - samtidigt. Och det gällde inte bara Bitte och mig utan även hundarna som rände runt som ystra kalvar. Eller faktiskt, som ystra hundar. Vi fick dem faktiskt att sitta stilla en liten stund för att föreviga dagen, den Dag Då Solen Sken!

Spexa och Swisha far runt och lekbrottas och Loppan studsar runt i perifering och tjoar att "jag är också med, så detså!" Fast på lite behörigt avstånd ändå, för hon är ju minst i sällskapet. Swisha hittade en rådjursklöv som hon stolt bar med sig och vi tyckte att "oj vilken fin pinne du har!" - ända tills vi insåg att det var inte direkt en pinne hon kånkade runt på. Då fick hon inte ha klöven längre eftersom den befann sig i ett rätt övermoget tillstånd. Upprörande övergrepp och stöld av begärlig egendom, påtalade Swisha men det hjälpte inte.

Tja, sen har jag knypplat lite i veckan. Stickat lite. Eller rättare sagt, mycket. Ett par vantar är färdiga och det är i färger som jag inte brukar välja, men jag tycker nog att de blev fina. De ska en gammal klasskompis få, för det är verkligen hennes färger.

Men nu är det fredagskväll, som tidigare påtalats. Och det är dags att fixa med maten och njuta av tillvaron, och hoppas på att det kanske blir lite sol imorgon?

Blomsterprakt

Nu är den på plats, den första självplockade buketten! Det är inte jag som har plockat, nej den har jag fått av Grynet som hälsade på hos mormor tillsammans med mamma och Pyret häromdagen när förkylningsbacillerna stod som spön i backen. Då kan man behöva muntra upp sig med blommor och blader. - Titta mormor, en vitsippa! sa Grynet och höll fram blomman mot mig. - Kanske en snödroppe? svarade jag, onödigt pedagogiskt, då. Och uppenbarligen totalt botaniskt felaktigt, fake news i blomstervärlden, typ. För en vitsippa är det, för det har Grynet bestämt. Snödroppe? Pah!

Vi torkade snor, pärlade, hostade, ritade, torkade mer snor och byggde torn. Det var full rulle! Sen behövde man ju ta igen sig en stund och titta lite på Pippi och sådär, så att man orkade pärla vidare igen. Ja just det, chokladmuffins hann vi också peta i oss, men de finns inte med på bild för de tog slut ganska pronto.

Sen åkte flickorna hem igen och det blev så tyst och tomt härhemma. Förutom en eller annan pärla som man hittade på golvet.

Igår, då var medelåldern lite högre här hemma. Då träffades gänget som åker till Shetland i höst, jo för jag åker tillbaka! En gång på Shetland, det räcker liksom inte. Och nu skulle ju några av mina stickkompisar åka och undrade om jag ville hänga på? - Say no more, sa jag och bokade in mig. Igår kom de hit och åt kanelbulle (årets första kanelbullebak, men säkerligen inte det sista om jag känner mig rätt), drack kaffe och pratade Shetland. Sen skulle vi sticka. Då uppdagades att den lilla terrierterroristen förstulet hade massakrerat en av besökarnas stickor och gjort processen kort med den. Nu råder det ju ingen brist på stickor i det här hemmet, så det löste sig ändå. Och ingen kan ju bli arg på en sån gullig liten hund, det går ju bara inte.

Fast därefter fick hon nöja sig med att tugga på sitt märben och sin zebra. Nån måtta får det ju ändå vara.

Sover vide ung?

En högst berättigad fråga. Och kanske inte direkt viden är uppe och steppar men när man traskar runt i Botan så inser man att även om "än så är det vinter" gäller i almanackan i alla fall, så ligger inte grönskan och snarkar i godan ro.

Det knoppas och blommar och spritter av liv - fast vi är i januari! - Men kära vänner, besinna er! har man lust att utropa. Vad händer om kung Bore vaknar till liv i februari-mars sådär och häver ner snö och minusgrader över oss? Snooza ett tag till!

Nu har jag ändå inte tagit med foton av vintergäck och snödroppar som ju brukar vara rätt morgonpigga av sig och som blommar rikligt nu, men kolla här! Så här ska det inte se ut i januari, även om vi befinner oss i Skåne. Okej, jag medger att det är lite fusk att ta med ett blommande kejsarolvon, för de brukar ju tycka att vintertid är en utmärkt årstid att prunka - men annars då? Ur led är tiden. Vincan ska sova sött och narcisserna ska inte titta upp och niga och säga att nu e' de vår. För det är det inte, basta.

Sen går man hem och tittar på sin balkong och eftersom jag var lite slarvig i höstas och inte tömde krukorna så har prästkragen bestämt sig för att det är väl en utmärkt idé att börja blomma nu.

Nog för att det är fint med vår - men vi kan väl ändå vänta ett tag till?

Och på tal om tider som är ur led och sådär så har jag stängt möjligheten att kommentera. Häromdagen drabbades nämligen min lilla fridfulla garn-å-hund-å-kanelbulleblogg av ett rejält spamutskick i kommentarsfältet - massor av kommentarer som uppmuntrade till att trycka på diverse suspekta länkar. Och jag känner bara att vofför, liksom? Det är ju inte så att jag har en jättegigantisk megablogg med massor av läsare så att det verkar lönt att skicka ut trevare om sexproblem och sånt. Och OM man nu ändå tycker att detta vore en god idé, varför lägga in dessa kommentarer i ca 10 år gamla inlägg? Det känns ju inte så särskilt lönt. Deras marknadsföringsansvarige har nog haft litet otur i tänket här. Men i alla fall, sånt vill jag inte ha in, och eftersom det är ganska tyst på kommentarsfronten i vilket fall som helst, så får det bli så här.

Och nu är vi igång igen!

Vårens knypplingskurs har börjat! Jag har avslutat Vågkrus, vilket maken drog en innerlig suck av lättnad över. Men jag får säga att förutom det initiala kastandet av knyppelpinnar så har jag varit en sinnebild av blid och vänlig knypplerska när jag vågat och krusat på. Den blev inte perfekt, men så mycket bättre och det är som  med handbollsmålvakter (vilket jag läste om i tidningen idag, så det är ingen förstahandsinformation direkt. Handbollsspelare är så inte jag), de blir bättre med erfarenhet och ålder. Gäller säkert även för knyppling tänker jag.

Nu är jag inne på Rosenmandel. Mandlar skulle man ju kunna tro är små mandelformade pladuskor, men nix, de är kvadratiska av en outgrundlig orsak. Först läser man instruktionen och tänker att jahaja, det ser ju lite pilligt ut, men inte oöverstigligt svårt. Sen visar Malin (instruktören) mig hur man gör den första mandeln som blir så kvadratisk och tjusig som allra helst. Sen gör jag något som mest liknar en glasstrut? Förvisso är det gott med glass, men inte här känner jag. Qué?! utropar jag som en eldig toreador och stirrar förvånat på glasstruten. Då får jag rådet att man måste sträcka hela tiden på de yttersta pinnarna som man håller mellan lill- och ringfinger. Jag mandlar på och se på sjutton, det artar sig till en liten fyrkant. Jag klappar mig i andanom på axeln, för jag kan ju inte släppa taget om pinnarna. Då ringer mobilen. Jag hamnar i beslutsångest, att svara eller inte svara, det är sannerligen frågan. "Okänt nummer" står det och jag tänker att det kan ju vara viktigt. - Om jag lägger ner pinnarna så innerligt försiktigt, så går det nog, säger jag uppmuntrande till mig själv. Famous last words. Framför mina blickar upplöses mandeln till ett allmänt trassel. Så nu har jag lärt mig det, släpp aldrig taget om mandeln innan den är låst genom nästa slag. Vem som ringde? En försäljare, så klart. Som jag gjorde processen kort med.

De första hundra mandlarna får man se som övning, sa Malin uppmuntrande och nu har jag gjort tre så det är en bit kvar. Man kan nog benämna mina mandlar som lätt anarkistiska, de tänker liksom utanför boxen - men med god vilja så kan man nog ändå tycka att de börjar närma sig själva idén om mandlar, om än i ocentrerad form. Så nu är det bara 97 kvar.

Jag har också stickat klart min Anna Cardigan. Och blockat. Sen är det ju det där med att sy i knappar och det är ju märkligt, för vissa saker tar liksom alltid emot. Knappisyning är för mig ett sånt moment. Jag kastar mig inte med ett jubelrop över knapparna, men å andra sidan vill jag ju ha koftan klar så jag ilade iväg till den lokala knappaffären (Bernts för de som känner till Lund) och inhandlade efter viss beslutsvånda 8 knappar.

Och vips! så var koftan klar. Den är gul. Den sitter inte åt i halsen (däremot något kring höfterna vilket ju lätt avhjälps genom att inte knäppa nedersta knapparna, man får inte vara dum när man är stickerska) och alla knapparna är på plats. Ibland är jag så ordentlig att jag förbluffar mig själv.

Söndagsskönt

Det är mycket som är skönt. Att jag stickat färdigt mina Knut-vantar till exempel. Soligt gula, och det passar ju bra en dag som idag när solen skinit (jamen, hur märkligt ser inte det ut, då? 'skinit'??) som besatt. Det är märkligt, ibland stickar jag bara i grönt men nu, nu tycks det mest vara gula maskor på stickorna. Som i min Annas Cardigan som ännu inte är färdigt, men med lite mer Vinterstudion så blir det nog snart. Observera hur elegant jag liksom lite sådär slumpmässigt har arrangerat stickningen bredvid tulpanvasen. Det ser inte riktigt så ut i mitt rum, där är det mer något som kan benämnas som 'stökigt'. Eller "kreativt kaos' om man är lite välvilligt inställd.

Man kan notera att jag har en liten knyppling på gång. På onsdag drar kursen igång och jag tänkte att jag skulle ta och ge mig på Vågkrus, som orsakade mig ett eller annat sammanbrott under kursen i höstas. - Men varför?! utbrast maken som hade mina knypplingsrelaterade utbrott i friskt minne. - Därför att jag måste knäcka det j"%&!! spetseländet, svarade jag, mer rakt-på-sak än stilistiskt elegant.

Det började inte så bra, jag tappade ett antal av knyppelpinnarna som raskt trasslade in sig i varandra och eftersom det är tråd 90/2 (= jämrans tunn tråd) så ville de inte trassla ut sig igen. Mycket olikt mig så försökte jag ändå ta det med lämpor och lirkade och trasslade innan sinnet rann över och jag slängde en näve knyppelpinnar över rummet. Det hjälpte in heller på upptrasslandet, kan jag meddela. Så det slutade med att jag fick spola på 11 nya par knyppelpinnar, ackompanjerat av makens kommentarer om att han tyckte att skulle jag inte göra något annat? För knyppling ska väl vara roligt? Men jag har ibland ett synnerligen envist drag så jag väste ur ena mungipan att nu, nu står det mellan Vågkrus och mig. En av oss måste ge vika. Och det kan vara så, att jag faktiskt, kanske, måhända lyckas knörpla ihop en liten stump med Vågkrus och i så fall så kommer jag aldrig mer att knyppla just denna spets, även om den är söt. Det tror jag maken uppskattar. Han verkar tycka att det är lite jobbigt när jag är rödglödgad och det pyser ur öronen på mig.

Jomen. En annan sak som är bra med den här söndagen är att imorgon är det måndag och då ska jag äntligen få påbörjat rotfyllningen av min vrenskande tand. Det verkar ju knäppt att längta efter att någon ska borra i evigheters evighet i en, men det ska bli skönt att slippa ha ont. För det hoppas jag ska bli resultatet. Egentligen skulle rotfyllningen ha påbörjats i fredags, men då skulle helt plötsligt min tandläkare åka skidor? Varför, liksom? Det är halt och man får nära-döden-upplevelser OCH ens stackars patienter får vänta. Nä, tandläkare ska inte åka skidor, det är min fasta övertygelse.

I stället kan man åka till havet och det var just vad syrran, Zoya, Loppan och jag gjorde idag! Lundåkrabukten är inget att hurra för när det gäller tilltalande strandnatur, så vi åkte ner till Falsterbo. Där var det sol! Och hav! Och glada hundar! Precis vad som behövdes.

Vi gick lite hit, och sen gick vi lite dit. Loppan tog ett litet bad, och sen hade hon sand i mustascherna, men det verkade inte bekymra henne så värst. Märkligt nog tog jag inte mer en något fåtal foton, men som tur var tog syrran nedanstående foto. För rätt vad det var som vi traskade runt där, så drog Loppan som en avlöning mot en skuttig hund som kom emot oss. - Jamen, det ser ju ut som en aussie! sa jag upphetsat till syrran och tänk, det vara precis vad det var. Så himla lik Loppan (ja inte överallt, för det var en liten gosse, men så närgången behöver man ju inte vara), lika skuttig, lika busig och med samma glimt i ögonen.

Enda sättet att få dem på samma foto vara att muta med godis, för dessemellan for de runt som skållade råttor. Tur man alltid är iklädd frolic när man går  ut! För nu, nu har jag både Loppan och Morris på samma bild.

Sjöluften suger, så nu ligger sagda Loppa och snarkar fridfullt, själv börjar jag så smått fundera på kvällsmat och sen, ja sen kan man ju alltid sticka lite till. Kanske rentav lite svart och rött den här gången?! Tanken svindlar.