Värt att fira!

Alltså, onsdag eller ej. Coronainställd knypplingskurs eller ej. Ikväll blir det vin, för kolla vad som ligger där! Makens avhandling, no less. Drygt 400 sidor av lärdom av det mest akademiska slag, och är inte det värt att fira så vet då inte jag vad som är det. Förvisso är själva disputationen lite av ett frågetecken just nu - den ska gå av stapeln i  maj är det tänkt. Men en i betygsnämnden kommer från Danmark. Opponenten från Stockholm. Eller om det var Linköping? Någon var det från Stockholm i alla fall, så vem vet hur det blir då, nu när huvudstaden är en smitthärd av rang och Danmark inte släpper vare sig fan eller opponenter över gränsen? I vilket fall som helst så är Självaste Boken klar!

Köket är inte riktigt klart. Men nästan, och alla väsentliga funktioner finns, så det känns också bra. Bullar har det ännu inte blivit, men shortbread har knåpats ihop. Ibland behöver man lite shortbread när hela livet blir lite så där gungigt av alla virus och konkurser och domedagskänslor och man får lite knip i magen när man tänker på hur sårbart vårt samhälle är. Då kan det vara lite shortbread som behövs.

Och om det inte ens hjälper med shortbread, ja då får man ta till det tunga artilleriet. Skogspromenad med liten Loppa och vitsippor i solskenet. Det får verkligen sprätt på livsandarna. Och sätter sig inte lika mycket kring midjan som bakverk. För säkerhets skull blir det nog ändå lite bullar till helgen. Midjemått? Vem bryr sig. När det finns avhandlingar, hundar och vitsippor.

När man är lite ordentlig av sig

Vi har numera ett fungerande kök! Med bänkskiva! Diskho! Rinnande vatten! Spis! - alltså, vad mer kan man önska sig? Okej, lite kakling och fogning och elarbeten återstår. Några hyllor till ska upp - men det är ju faktiskt småsaker när man inser att nu, nu står inget emellan mig och matlagning och bakning. Till och med två paket jäst har jag lyckats köpa. Ren och skär lycka för 6 kronor, det är minsann billigt det. Så inom kort ska det bakas kardemumma och kanelbullar här, det är också lycka.

Med alla nya ugnar och apparater och sånt som installeras följer ju diverse manualer. Det är minsann inte bara att vrida på ett vred och sätta igång. Vissa kan man till och med koppla in på sitt nätverk och de ska kunna kommunicera med varandra. De sidorna hoppade jag över, så lite digitalt som möjligt, det är mitt rättesnöre.

Diskmaskin har vi också. En liten, men förhoppningsvis naggande god. Jag läste och ställde in hårdhetsgrad på vatten och sen hur man fyller på salt och att man därefter skulle köra ett program med tom maskin. Jag är en ordentlig figur, så jag gjorde som det stod. Först därefter, när programmet var klart, när jag öppnade luckan insåg jag att jahaja, jag hade diskat förpackningen med diskmedelstabletter som följt med och som låg i den övre korgen. Så nu har vi synnerligen rena diskmedelstabletter också, man ska vara renlig av sig i dessa epidemitider. Allra märkligast var nog ändå att de faktiskt hade klarat sig torrskodda, om man nu kan säga det om tabletter.

Efter väl förättat värv kände jag då att näe, nu orkar jag inte läsa fler manualer - så då parkerade jag mig ute i trädgården med lite kaffe och en stickning.

Nu är det snart dags att gå och laga lite laxlasagne i min nya ugn. Hoppas den blir god!

Loppan är spårhund

Igår var vi på kurs, Loppan och jag. Knypplingskursen är inställd för närvarande, liksom många andra kurser antar jag. Men när vi tränar nosework är det business as usual - vi är ju inte så många i gruppen, och är ute hela tiden och var och en tränar ju sin hund. Skönt, tycker både Loppan och jag som behöver stimuleras och tränas. I alla fall matte, Loppan kan ju det här.

Igår fick vi gå en lång bana i varierande miljöer utan att veta hur många dofter som var utplacerade. Det tar på krafterna att koncentrera sig så länge, Loppan med att sniffa, matte med att försöka läsa av den lilla rufsiga terriern. Loppan gick ut med stor frenesi och inledde starkt med att markera ett hydrolat i en grenklyka och sen ett i ett rör. Beröm och godis av matte, som i vanlig ordning tycker att hennes hund är bäst i världen och inte har något som helst emot att jubla och trycka godis i terrierkäften, en ordning vi båda är mycket bekväma i. Sen kom vi till en bil. Då ville Loppan dra iväg? "Stopp och belägg, nu gör vi det här systematiskt" sa matte som ibland är onödigt fyrkantig i sitt tänkande. Loppan suckade inombords, gjorde en loop kring bilen och markerade vid ett däck. Sen försökte hon återigen dra iväg mot en soptunna men då hade matten siktet inställt mot att en hög med bräder och däck och släpade raskt iväg med Loppan utan att bry sig ett dugg om några soptunnor som liksom inte fanns i mattes värld. Loppan suckade inombords och tänkte förmodligen att här var matte tämligen korkad och nu gällde det att vara extratydlig. När vi kom till däcken nöjde hon sig därför inte med att stå utanför och markera ner i ett däck utan prånglade med viss möda ner hela sin tämligen långa kropp i ett av däcken och markerade på ett Synnerligen Tydligt Sätt som inte ens matte kunde missa att här, här fanns det en doft. Och matte må vara lite lätt tjockskallig, men inte ens hon kunde missta sig på En Terrier Som Markerar så det regnade lite mer godisar i det uppfordrande gapet.

Sen hittade Loppan dofter bakom kompostgaller, vid ett hopphinder och under några väskor och så vidare. Sista doften hittade hon men markerade inte jättetydligt, så den missade vi. Men av 11 dofter hittade hon glasklart 10 och den 11 lite lagom sådär och då var hon rätt trött. Matte hittade att Loppan hittade 9 eftersom ju matte behöver lita lite mer på sin hund och inte tänka "soptunna? Äsch här finns inget, vi går vidare". Så Loppan fick med utmärkt beröm godkänd och matte får väl ta och kamma sig och skärpa till sig till nästa gång.

Roligt hade vi, och sen avslutade vi med en promenad ute i naturen där solen sken och man kunde låtsas att det där med corona, det är nog mest en dålig dröm.

Keep calm and carry on...

...ja med vadå, undrar man. Tillvaron känns onekligen märklig nu, med alla förändringar som på så kort tid sköljt över världen. Än så länge har vi inte drabbats av de värsta inskränkningarna i vårt dagliga liv, även om det gapar väldigt tomt i hyllan där jästen ska befinna sig. Man går liksom och väntar - ska vi hamna i karantän? Kommer vi att få gå ut? När peaker corona just hos oss?

Just då känns det ju som ett tämligen världsligt, men dock, problem att maken och jag och Loppan sitter med ett halvfärdigt kök utan vatten, spis och bänkskiva. Det kommer att bli fint, men jag kommer också att bli väldigt glad när ovannämnda funktioner är på plats. Känns ganska väsentliga i ett kök. Men än så länge diskar vi på toaletten, äter färdigmat och mackor och det går ju det med. Senaste budet är att skivan (och därmed vask och spis) kommer på plats på fredag morgon. Luttrad som jag är ropar jag inte hej och hoppar över några bäckar, vare sig före eller efter hejet. Ett litet mentalt och stillasittande hopp hyser jag dock..

Under tiden kan man ju ändå njuta av det som är njutbart. Det soliga vädret som äntligen kommit, och att utemöblerna kommit fram ur vinterdvalan och att säsongens första kaffe i trädgården har avsmakats.

Loppan och jag, vi tar soliga promenader i Botan och njuter av blomprakten - i alla fall jag. Loppan är mest intresserad av ekorrarna. En obesvarad kärlek. Sen går vi hem igen, och jag tänker att jag är lyckligt lottad som har ett välfyllt garnskåp, ett antal hobbies som man kan ägna sig åt nu när man inte ska socialisera så mycket och dessutom ligger det två chokladkakor i skafferielådorna. Jojo, ska man hamstra, så förstår jag verkligen inte varför man prioriterar toapapper före choklad?

Stickar gör jag ju, och jag har varit okarakteristiskt monogam i mitt stickande på sistone. Jag håller på med bården på min Rams and Yowes och är numera uppe i dryga 900 maskor per varv - så det tar en stund att ta sig runt. Inte så mycket sprint, mer maraton. Jag tycker mycket om att sticka på filten, det är så många minnen från Shetland som ryms här plus att det alltid är en lisa för själen att hålla på med rejält ullgarn!

Men innan jag kom så långt var det ju det läskiga momentet med att klippa steeken. Nu har jag ju gjort det ett antal gånger när jag stickat koftor, men aldrig på ett sånt här projekt där jag redan lagt så många timmar och där jag skulle gråtit blod om något gått fel. Jag virkade och klippte - och sen sydde jag steeken på maskin också. Lika bra att ha både hängslor och livrem tänkte jag. Annars kan jag vara litet mer hoppsan-hejsan av mig, men inte nu. Här gällde det att vara försiktig! Bården stickas i alla de nio naturfärger som ingår och ska vara dubbel, så själva steeken kommer att döljas. Däremot kommer man att se baksidan av filten - ja om man nu är så korkad att man väljer att ha den sidan upp alltså. Och då är det ju bra att den är ganska prydlig ändå tycker jag. Nu ska man måhända inte sitta här och skryta över sina egna (stickade) baksidor, men vem ska hindra mig? Nä just det.

Så det är väl lite så vi har det i dessa corona-tider. Stickar. Äter choklad. Längtar efter en bänkskiva och klappar på hunden. Kan man nu bara lägga vantarna på ett paket jäst också, så att man kan baka de där kanelbullarna som var min plan att göra som första grej när köket var klart vore det ju fint. Men annars bli det bra ändå. Det finns många saker att glädja sig åt här i livet.

Inte direkt business as usual

En månad sedan jag bloggade - och livet ter sig onekligen synnerligen annorlunda mot när jag senast satt här och hamrade loss på tangenterna.

Anledningen till att frånvaron är att jag varit just det - frånvarande alltså. Köksrenoveringen drog igång och maken och jag drog vår kos från kaos och oreda. Till en annan sorts kaos, men av så mycket trevligare slag! Vi har bott hos dottern och svärsonen och Grynet och Pyret! Det har varit halsfluss och nattningar och gemensamma middagar och lek i trädgården och somliga har fått sova i både soffan och sängen och tyckt att det var en förträfflig ordning!

Men någon riktig ordning och reda har det inte varit med mormor - märkligt få foton har tagits, men några finns det ändå.

Av Grynet som hade halsfluss och hängde med mormor och som fick tag på ett ark med klistermärken - och vem var det som sa att klistermärken bara ska sättas på papper? Sån inskränkthet fnyser vi åt!

En annan dag var det Pyret som var hemma och då passade vi på att ha lite vårfejande i trädgården. Det är möjligt att det hade gått fortare utan Loppans och Pyrets hjälp - men hade det varit lika roligt? Jag tvivlar.

Vi har också gjort en empirisk studie av hur många hårklämmor som ryms på en 2-åring. 13, kom vi fram till.

För några veckor sedan drog ätteläggarna och ättlingarna (kan det heta så? Det kan det väl?) till Sälen. Det var innan Corona slog till med full kraft och jag tycker det är så skönt att de fick lite vinterväder och snölek och att Grynet fick ta de första skidtagen i skidåkandets ädla konst. Mormor är hopplöst dålig på det där med att åka skidor. Utför och halt och svänga? Hu! säger mormor och ryser, kruka som hon är. Men jag tycker ändå att det ser väldigt härligt ut med lite vinterväder.

Medan de var borta passade jag på att plantera lite penséer - snö på ena stället, vår på andra. Mycket mindre halt och brant, mer mormorsanpassat med andra ord.

Och vips! så fyllde Grynet 4 år. 4. Fyra. Är det klokt, det?! Vi samlades alla i sängen och öppnade paket och sjöng så att inget öga var torrt. Loppan fick slita i paketpapper så hon var nöjd hon med, trots att  hon inte fick skinkmacka.

Och sen blev det kalas såklart! Tyvärr med lite decimerat antal besökare eftersom det eländiga Coronan härjar, men det blev muffis och tårta och (mer eller mindre) skönsång och jättegod mat och jag tror att den nyblivna 4-åringen var rätt nöjd ändå.

Sen flyttade mormor och morfar hem igen. Till ett kök som saknar bänkskiva och vask och spis, men som har en vinkyl och det klarar man sig ju en stund på trots allt.

Och nu, nu är jag förhoppningsvis på banan igen med bloggandet. Man lär behöva sysselsättning framöver om man ska hålla sig lite isolerad. Dock har jag ett välfyllt garnskåp, en lurvig hund och en kramvänlig man så jag klarar mig nog.

När det regnar och blåser

Då måste man ändå gå ut, om man är hundägare alltså. Det är man. De enda man möter för övrigt därute är andra hundägare när man stretar fram i motvind och regn. Ja vi mötte en sur dam som sa "usch!" också när Loppan gjorde sina behov. Inte på damen, och jag stod beredd med påse i handen så jag förstår faktiskt inte varför damen uschade. Jag är tämligen säker på att hon också behöver göra nr 2 ibland. Så hon kunde lika gärna stannat inomhus tycker jag.

När vi själva är inomhus, ja då tittar vi på skidskyttet, vilket var en sorglig historia idag och under tiden stickar jag på min Rams and Yowesfilt. Den växer sakta men säkert och jag gillar allt med det här projektet; härligt Shetlandsgarn, fint mönster och jag stickar in massor av minnen från resan till Shetland. Den har hängt med ett tag, för man måste ju sticka emellan med koftor och vantar och mössor också.

Jag stickade på den häromdagen också, när Grynet och Pyret var och hälsade på. Pyret sov middag och Grynet satt bredvid mig i soffan och hjälpte mig att snurra på garnhållarna, ja när hon kommit över den värsta chocken alltså. - Du stickar i grått, mormor! sa  hon observant och såg klentrogen ut. Hennes mormor brukar ju spruta ur sig klädesplagg i glada färger och här var det grått-i-grått och förvisso älskar jag resultatet, men färgglatt kan man väl inte kalla det. Grynet såg sedan att det fanns bruna toner också, så helt grått var det väl inte, men jag tror inte att hon tycker att det här är det snitsigaste som mormor producerat.

Idag har maken och jag bockat av en punkt på listan, jo för det närmar sig så sakteliga disputation. Jomen, sedan kommer jag att insistera på att bli kallad "doktorinnan". Eller inte, när jag tänker närmare efter. Maken och jag åkte in till Malmö för att beställa en doktorsring till promoveringen i domkyrkan. Förvisso har han inte disputerat än, men att han inte skulle klara det, ja det är en utopi. Så det känns tryggt ändå. Pappa var ju guldsmed hos Wiven Nilsson som gjorde doktorsringarna här i Lund så han har gjort ett antal i sina dar. Nu kan han ju inte göra just den här av förklarliga skäl, men det är faktiskt Wivens gamla stansar från 30-talet som används och det känns väldigt roligt. Jag tror att maken kommer att bli väldigt stilig i sin doktorsring och med lagerkrans så det ser vi fram emot.

Själv tror jag inte att jag klär i lagerkrans, så jag lär nog aldrig disputera. Då hade jag ju inte haft tid att sticka och gå ut med hunden och leka med barnbarnen och hur tråkigt hade inte det varit då?

Lite rea-betonat

Ja alltså, som i "köp tre, betala för två". Förutom att inga slantar är inblandade. Det är lite mer som att det var ju ett tag sedan jag bloggade (herregud vad man är upptagen som pensionär!) så nu får det bli lite mischmasch av det hela.

Vad har hänt sedan senast? Tja maken har tillfrisknat från sin förkylning och det är vi alla tacksamma för. En utmärkt make på alla sätt och vis, men som snarkar när han är förkyld. Och eftersom maken i vanliga fall sover på ett föredömligt snarkfritt sätt så är man liksom inte van. "du snarkar, vänd på dig!" väser man och petar till maken som medgörligt säger "ok" och sen raskt somnar om. I samma position. Efter en tre-fyra petningar ger man upp och lägger sig på soffan. En utmärkt soffa på alla sätt och vis, men inte så bekväm att sova på. Det borde man ha tänkt på vid inköpstillfället. Men nu, nu snarkar inte maken längre! Okej, man vaknade av att han sopade ner sin väckarradio i golvet häromnatten, men det var ju ändå lite omväxling.

Ja, jag har ju blivit traderare också. Fastnat i traderagarnet. Förvisso är min knyppeldyna inköpt på tradera, men det var maken som inhandlade den åt mig, han köper nämligen ett eller annat vykort där. Men när man då ligger där på soffan och inte sover, då är det ganska lätt att man helt plötsligt ligger där och har skapat sig ett konto. Det första jag köpte var ytterligare en knyppeldyna. En i behändig ta-med-storlek och det gick lätt och bra! Nu står den där och pryder sin plats och har fått nytt skyddsöverdrag och ny nåldyna.

- Det gick ju bra, det här! sa jag uppmuntrande till mig själv och budade raskt på en spolmaskin. En riktig en, som är gjord för knyppling och som alltså inte behöver en spole att sätta på. Såna tillverkas inte längre, men nu, nu fanns den där! Och inga bud mer än ett, så jag bjöd raskt över. Sen skulle jag på hundpromenad med en kompis och hennes labbe precis ungefär när auktionen tog slut, så jag la in ett maxbud och kände mig så rutinerad som allra helst. Men när vi satt och fikade (sånt ska också till) då insåg jag att någon Illvilling hade bjudit över mig - på min spolmaskin. Illslugt tänkte jag då att jag höjer, men inte förrän i sista minuten. Fast vad hjälpte det, det blev rena rama kalabaliken och spolmaskinen och jag gick skilda vägar. Ack ja. Fast nu har jag faktiskt ropat in en annan, till ett mer facilt pris, som dock kommer att behöva en spolhylsa. Uppenbarligen är knyppling ockskå en  materialsport, som det mesta!

Sen har vi ju ränt runt i skog och mark, Loppan och jag. Blött om tassarna och lerigt om magen (på somliga, själv blir jag mest lerig om skor och ben), men så skönt att komma ut. Loppan tycker också det är skönt och springer runt och badar fast det bara är februari. Emellanåt kommer hon upp till mig och gör ett jämfotahopp med spänst och spjång. Då vill hon ha en godis. Det får hon. Hon har mig fast lindad runt tassen, den lilla pälsfian. Sen åker vi hem och tar igen oss, och det är ju en himla tur att jag köpt (ännu) en säng till henne så att hon har någonstans att vila tassarna.

Vi hade ju övernattningsgäster också - Grynet och Pyret kom i lördags och sov över när föräldrarna gick på bio. Lördag, det är ju lördagsgodisdag så alla tre satt där med sina skålar och var rätt belåtna med det. Pyret fick 6 bitar och Grynet fick 9 och morfar fick några fläsksvålar. Oräknade. Jag hade nämligen lagat röding med beurre blanc-sås och mandelpotatispuré med fläsksvålscrunch på lördagen så maken fick äta rester men han var nöjd ändå. Stackars Grynet hade 39 graders feber så hon sov i mormors säng och mormor sov på kanten och Loppan sov under sängen och Pyret sov i resesängen. Det är möjligt att morfar snarkade lite, men det var mormor för trött för att notera i så fall.

På söndagen åkte flickorna hem igen och då, då åkte syrran och jag och dottern och systerdottern till Andrum spa i Höör och kopplade av i några timmar. Det var avskalat och fridfullt och tyst och lite plingplongmusik och så himla vilsamt. Vi njöt allihop, men jag tror att småbarnsmammorna allra mest! Det regnade och var kallt så man kände sig som en viking som badade utomhus! I 38-gradigt vatten, men i alla fall. Man var så mjuk och avslappnad och fylld av kärlek till sina medmänniskor när man åkte hem att det var en ren fröjd.

Sen har jag varit och umgåtts med flickorna igår - februari har verkligen varit vabruari och förkylningar och febrar har avlöst varandra i rasande fart. Nu kunde vi ändå gå ut en stund i trädgården och gunga och gå på upptäcktsfärd och se vad som växer. Och titta minsann, rabarberna sticker upp! En härligt vårtecken, det finns väl inget så gott som rabarber. Ja, jo, choklad såklart. Och kanelbullar. Och lite annat. Men rabarber hör ändå hemma högt upp på favoritlistan.

Sen gick vi in och tog det lugnt för Grynet fick feber igen och då är det skönt att ta igen sig i sängen med lite Paw Patrol på paddan och med Loppan som sällskap. Praktiskt sällskap som man kan använda som fotkudde. Sen åkte mormor hem och somnade i fåtöljen och sen sov hon som en stock hela natten och hörde vare sig snarkningar eller nervälta klockradior.