Nu dundrar julemusiken ur högtalarna

 ...ikväll blir det glögg och en eller annan saffransbulle - är det tredje advent och Lucia så är det, och då ska man inte snåla in på festivitasen. Se bara - juldukarna är på plats! Julhunden likaså. Fast hon är ju närvarande hela tiden, så hon är som ett Kinderegg - tre överraskningar i samma ägg; julehund, påskhund och allmänt världens-gulligaste-hund.

Denna gulliga hund och vi drog ut till havet imorse i grådasket för att i preventivt syfte motionera ner adventsfikat som ska inmundigas senare idag. Och i alla fall en av oss gjorde av med en massa kalorier! Loppan var mycket tämligen lydig och rusade bara oinviterad bort en gång för att hälsa på en liten yorkshire terrier. Sådär terriers emellan. Maken och jag tog det lite lugnare, jag eftersom mitt eländiga knä är just det, eländigt i kubik. Det är helt enkelt en skam för knä-släktet och kvalificerar sig inte alls som en väluppfostrad kroppsdel som gör vad en sådan ska. Men nu skiter vi knäet och tänker på roligare saker! Som att det är Lucia idag och det har vi fått bildbevis på. Nu tycker jag ju egentligen att det är märkligt att fira ett helgon som brändes till döds med att knalla runt och sjunga om Staffan Stalledräng och hans fålar fem - men även jag faller i farstun för dessa Lucior!

Jamen, ja sa ju det; gulligare finns helt enkelt inte! Vi fick också bildbevis på att granen pyntats och där känner maken och jag att vi ligger lite i lä, gran är helt enkelt inte införskaffad ännu. Men det ska bli, imorgon eller på tisdag tänker vi oss. Och helt enligt traditioner kommer det inte att singla några snöflingor på oss, men jag kommer att spela It's beginning to look a lot like Christmas, dricka glögg och hänga i kulor så att det tindrar och blingar och blinkar och då, då sprider sig juleandan!

Nu återstår att se om vår blir lika fin - men om den blir det så kommer jag också att lägga mig ner och beundra resultatet även om jag inte kommer att kunna ta mig upp igen (det j-la knäet) utan maken lär få baxa upp mig.  Men till dess så får jag nöja mig med att beundra amaryllisen som blommar som besatt nu. Okej, den är inte juleröd, men den är rosa. Och rosa, det är fint det. Tvekar man, så kan man bara fråga Grynet och Pyret!

Juleanda, om jag så ska gå under på kuppen

 Det är något med julen som får en att greppa smör och mjöl och kavel och gå loss på bakandet. Men människan kan ju inte leva av saffransbullar allena, utan lite bröd och lite småkakor får det också bli. Till exempel bakade jag småkakor med apelsin, nötter och choklad som blev alldeles utomordentligt lyckade, så pass att det redan börjar skramla tomt i kakburken - trots att det är två veckor till jul.

- Gör inget! tänkte jag då. - Jag bakar fler småkakor, tänkte jag vidare. Mig sätter man inte på pottkanten så lätt, nänä. Nu hade jag sett ett recept på kardemummahjärtan och det lät ju alldeles väldigt bra. Kardemumma är gott. En fin hjärtform köpte jag när vi var i den Gamle By i Århus tidigare i höstas. Detta kändes ju som en given succé!

Men det var ju rackarns vilken smulig deg det blev! Jag tittade betänksamt på den, men hoppades att eftersom den skulle vila kallt så skulle den komma ut ur kylskåpet i en ny och förbättrad skepnad.

Jag greppade kaveln och började kavla så smått. "Kavla till 3 mm tjocklek och tag sedan ut hjärtan" stod det i receptet. Hur den människa är funtad som klarar av att kavla detta smuliga missfoster till deg, om det så vore till 3 eller 4 millimeter, ja det övergår mitt förstånd.

- Eländiga degskrälle! utropade jag med emfas, varpå maken undrade vad som stod på? Han känner sin frus temperament, nämligen. - Jag är hur lugn som helst, meddelade jag. - Än så länge i alla fall, lade jag sedan till för säkerhets skull..

- Är det såhär du befrämjar juleandan och julefröjden, vavava?! väste jag sedan åt degeländet som såg ut att strunta totalt i om det blev komplett julhärdsmälta hos oss. Men, som sagt, jag är inte tappad bakom en vagn och jag vägrar att låta mig hunsas av en deg. Alltså gjorde jag rullar och skar kakor i stället. Okej, det blev inga hjärtan, och det kan hända att jag bakade dem på gränsen till att bli aningen brända - men bakade blev de och juleandan härskar åter här. Fast receptet kommer att gå i papperskorgen, för jag vill inte fresta på tålamodet hur mycket som  helst.

Inte bara tomten

 

Mörkrets tid är här - och då pratar jag inte bildligt om Trumpar, Borisar, Covid, krig och elände, även om det är nog så mörkt. Det är den tid då man vaknar och förhoppningsfullt tänker att "hoppas klockan är sju åtminstone, eller i alla fall halv sju", för när man kommit in i ett sån där vakna-mitt-i-natten-stim, ja då vill man inte snegla på klockan och inse att den är 03.27. Med eller utan pip. Att titta ut på natthimlen ger inga ledtrådar, det är samma mörker ända fram till sent på morgonen. Vissa dagar verkar det inte bli ljust alls, som idag till exempel.

Men det gör kanske inte så mycket? Det är ändå rätt mysigt att sitta där och äta sin frukost och sticka lite, allt ackompanjerat av svaga småsnarkningar - om de kommer från maken eller Loppan kan nog vara jämt skägg skulle jag tro. Så det var inte bara tomten som var vaken, utan även yours truly. Snön lyste dock med sin frånvaro. Nu är det dock senare än så, och frukosten är avklarad, Loppan är rastad, en bröddeg är satt och i eftermiddag ska vi träffa en vän ute i Botan och fika. Så då är det ju en himla tur att jag gjorde skinka igår, så blir det rågsiktsbullar med julskinka. Och kanske en saffransbulle. Fast, vid närmare eftertanke, det där "kanske" kan man nog stryka.

Som sagt, skinkan tillagades igår, jo för det var faktiskt läge att fira med ett glas rött, nygjord skinka och grönkål. Det var sista dagen vi droppade i makens ögon efter ögonoperationen för tre veckor sedan och både han och jag är nog rätt belåtna med att vi slipper komma ihåg att droppa tre gånger om dagen. Nu är det gjort! Och maken verkar se bättre än någonsin och det är ju himla bra. Även om han då kanske inser att hans fru, som han sett i en försonande dimma, är lite rynkigare och gråare än han trott.

Loppan ville också ha skinka - men det fick hon inte, någon måtta får det vara. Ibland i alla fall. Någon enstaka gång. Dock var hon inte alltför hårt hållen igår, vi hade ju varit ute och traskat med Susanne och Lisa och då blir det ju fika. Inte minst för vovvarna, något de är väl medvetna om och mer eller mindre utkräver. Hundgodis med vildsvinssmak, no less. Susanne och jag åt saffransbullar och var nog mer nöjda med det.

En ny stickning har jag också lagt upp till, i ett härligt djuporange garn från Erika Knight, British Blue. 100% pure British Bluefaced Leicester Wool, det kan ju inte vara annat än en njutningsstickning. I vanlig ordning nojar jag över att jag måhända köpt lite för lite garn - vilket jag nu löst genom att sticka mig en slipover. Åh, ibland känner jag mig rent briljant!

Win-win

 Ens sociala liv är ju för närvarande rätt begränsat. Som tur är har man hund (och vilken hund sedan!) så man kommer ut och då pratar man ju alltid lite med andra hundägare som nog är lika svältfödda på sociala kontakter, man kan träffa hundkompisar och gå ut och gå, men att ha gäster hemma är det lite mer tunnsått med. Därför var det himla roligt att få besök av prima vara nu i helgen!

Grynet och Pyret drog in med pick och pack, medan deras föräldrar fick en liten paus från småbarnsföräldrandet vilket nog kan vara skönt det också. Sovmorgon, till exempel. Say no more, dottern brås på sin far och är inte den som studsar upp med tuppen med solsken i blick direkt. Maken och jag, vi fick ju då rå om flickorna ordentligt, så vi känner ju att det var vi som drog vinstlotten! Hunden? Ja hon for runt som en katapult av pur förtjusning så fort hon hörde att besöket nalkades!

Det var en hel del som stod på  programmet! Pärlplattor skulle pärlas! Pysselrummet skulle julpyntas. Grynet, som ska vara en av luciorna i förskolans lussetåg, underhöll oss med både Staffan Stalledräng och Bjällerklang och många andra vackra julsånger, medan Pyret sjöng andrastämman, som mest bestod av "fålar fem, fålar fem, fålar fem!" men det passar ju bra till de flesta julsånger tänker jag.

När vi inte kunde klämma in mer glitter och pärlor och kulor i den lilla granen gick vi upp i lägenheten och åt Stroganoff med god aptit och sen var det lite fredagsmys med film och nötter.

- Är ni trötta och vill gå och lägga er? undrade mormor sedan. Åt det fnös flickorna. Lägga sig? När man är borta? Så småningom lyckades dock morfar natta Pyret, så pass bra att han själv somnade gott och missade en del av På Spåret. Mormor läste för Grynet och sen lekte vi lite till och sedan läste Grynet själv och spelade lite spel... men så småningom sov alla. Mormor med, som blev rent sömnig av att titta på Åskbollen med Sean Connery, där han fick många möjligheter att visa upp sin håriga bringa. Jodå, för all del, en välformad bringa, annat kan man inte säga - men en synnerligen seg film. Hade man skurit bort alla onödiga slagsmål, ovan såväl som under vatten, hade man väl kommit ner till en film på en halvtimme och det hade räckt gott. Tycker jag då.

Klockan sex vaknade mormor av att någon låg och sjöng Bjällerklang och trots ett tappert försök att få Pyret att somna om var det snart dags att gå upp och börja dagen medan Grynet och morfar sov ett tag till. Och när storasyster sover... ja då får Pyret chans att spela storasysters hästspel på plattan. Undra på att man vill gå upp då!

 Sedan var det så småningom dags att köra hem flickorna igen, där det stod pepparkakshusdekoration på programmet. Mormor och morfar körde hem igen och tog det ganska lugnt resten av dagen...ja förutom när vi jublade över de svenska skidskytteframgångarna.

Mycket bra dagar, annat kan man inte säga!

 

Yllets tid är här!

 Nu är vi ju inne i december och har redan spurtat förbi 1:e advent i god fart. Och på förste advent, ja då bakar man saffransbullar. Det är sedan gammalt. Eller i alla fall sedan jag fick upp ögonen för att det finns väldigt goda saffransbullar, jag som alltid levt i tron att lussekatter måste bli så där torra att de klistrar igen gommen på en. Vilket ju i och för sig kan vara en fördel om man nu råkar befinna sig i närheten av en tjatmoster. - Ta en bulle till, kära du, säger man då frikostigt.

Kallt har det också blivit! Man kliver ut i en frostig morgon och ser hur rosor och spindelnät blivit lite extra vitglimmande och lurviga. Och visst är det härligt, man känner hur livsandarna spritter till medan man gratulerar sig till att ha gott om ull att ta till när andedräkten står som ett moln omkring en. I all synnerhet gratulerar man sig till att Kate Cardigan numera är färdig, har fått knappar och blivit blockad - precis lagom tills köldknäppen kom! Hur bra är inte det? 

Iklädda Kate och med mössan nerdragen över skulten traskar Loppan och jag ut på diverse promenader. Än sprintar hon runt med labben Lisa, än fräser hon i väg med aussie-kompisarna. Och när vi inte är ute och far runt i den skånska myllan så att komockorna yr omkring, ja då kan man promenera ner i stan och titta på julgranarna.

Ganska lerigt är det. Loppan har ju låg markfrigång så hon får av-leras när vi kommer hem, och jag själv är innerligt nöjd att jag köpte rejäla gummistövlar i somras, så kan man bara skölja av dem. Åh, vad det är härligt när man är förutseende.

Maken och jag promenerade förbi granen i söndags kväll, för maken hade kommit på att det ju var skyltsöndag och då kunde vi gå och titta lite i julpyntade skyltfönster. Maken vill nämligen gärna ha ett syfte med att gå och ut gå - antingen letar man skalbaggar, tittar på slott, jagar en golfboll, begrundar kyrkor eller, som sagt, granskar julskyltning. - Gå och och bara gå, typ, liksom?! säger maken och ser ut som ett stort frågetecken. - Vad ska det vara bra för? frågar han förundrat sedan. 

Visst kunde jag följa med och titta på julskyltning, men det var rätt magert, får jag säga. - Var är tågen som tuffar runt? - Var är tomtarna som nickar fryntligt? undrade maken och såg mer och mer besviken ut. En eller annan sketen julkula eller julstjärna, är det att sprida julestämning det? Nej, minsann! sa maken och uttalade som sin bestämda åsikt att det var bättre förr. Mycket bättre. Dock blev han lite blidkad när vi gick förbi Ahlgrens konfektyr, där hade man inte sparat på krutet!

Men sen gick vi hem i alla fall och åt saffransbullar, och det, det höjde adventsfriden flera snäpphål.

Upploppet

 Nu känner man sig som en galopphäst på upploppet, man vill bara ta bettet mellan tänderna och dra iväg i högsta fart mot målet! Ja om man nu bortser från att man vare sig är fyrbent, inte har minsta böjelse för att springa fort och är rädd om sina gaddar och inte vill ha något bett i munnen. Men bildligt talat alltså! Målet? Ja det är ju att få börja dra igång lite med julpyntandet. Märkligt vad det här med corona kan få en att bli en glitternörd av rang. Jag har inte börjat spela julmusik. Än. Igår försökte jag få maken att tycka att det vore en god idé med att se the Holiday, eftersom det är en sån julfilm, framförallt den lilla engelska stugan som i mitt tycke spelar huvudrollen i filmen. Okej, en av huvudrollerna, Jude Law kan få den andra. Maken stretade dock emot. Det blev en gammal James Bond med Sean Connery, och föralldel nog kan jag vila blickarna på herr Connerys hårprydda bringa anno 1963.

Jag småstartade ju lite med en ljusslinga i söndags, och en utomhusslinga, det är ju helt legitimt även före december. Och idag kan det väl hända att det dök upp en krans på dörren... nu är det ju nästan 1:e advent och man kan behöva trösta sig lite för att det inte blev något av med att åka ut till Solnäs gård och göra kransar där i goda vänners lag. Nej, i år tog jag Loppan och gick ner på torget och köpte en krans där. Det går ju det med, även om det kanske inte är lika mysigt. Men nu hänger den där och den niger inte och säger att nu är det vår - för det vore ju en evig lögn. Men så är det ju inte en blåsippa heller. Den hänger där och säger att nu lackar det mot jul, det gör den.

En eller annan hyacint har också kommit på plats. Den skarpsynte skådar även en liten domherre och en svamp - men sen är det stopp! Nu blir det inget förrän adventsljusstakarna åker upp imorgon kväll. Man är väl en kvinna med principer!

Det är alldeles mörkt ute och man lockas nästan att tro att det är kväll och dags att börja med maten, fast det får nog vänta ett tag. Ikväll blir det ugnsbakad lax med kantarellsås och till det blir det vin. En trogen läsare av bloggen tänker väl då att ja-va'-e'-de'-med-de'-då? Jag har nog nämnt ett eller annat vinglas genom åren, men nu har faktiskt maken och jag varit väldigt återhållsamma några veckor. Man måste ju justera midjemåttet lite så att man fixar julmaten. Men ikväll blir det vin, och då ville vi dricka rött. Man kan dricka rött till fisk (ja herregud, vi lever väl inte i en totalitär stat, så man kan dricka vilken färg man vill om så vore, hellilagrönt till exempel), men enligt alla makens vinböcker ska det vara vitt till fet fisk. Trots att han bläddrade igenom alla böcker i hopp om att hitta en fritänkare. Men nix. "Vitt!" utropade de alla unisont och bestämt. - Jag kollar vad de säger om kantareller, sa maken då som inte ger sig så lätt. Vinböckerna hånflinade lite och påtalade att även kantareller trivs i vitt vins lag. Jaja, en vit bourgogne kan väl slinka ner den också.

För övrigt har Loppan och jag tränat lite på att stänga kökslådor. Inom parantes sagt tror jag att maken tycker att det vore bättre om undertecknad tränade på att stänga såväl kökslådor som dito - skåp. Det är genetiskt! utropar jag då, vare sig min mamma, syrran, dottern eller jag är några köksluckestängarfascister. Maken är av en annan genpol.  Nu tappade jag visst tråden här, så lätt hänt! Loppan har kommit så långt att hon begriper att hon ska putta med nosen på lådan och då klickas det och det ramlar en godis över henne. En mycket bra grej, tänker Loppan. Men så helt plötsligt fallerar godisutdelaren och står bara och väntar?! Vadnudå?!! tänker då Loppan och viftar på svansen för att på så sätt se så gullig ut att matte slänger godisar över henne. Till slut blir hon så frustrerad och puttar till lådan med lite kraft så den rör sig - och si på fan! (höll jag på att skriva, eller vänta nu, det gjorde jag ju) då kom det en godis från ovan. Längre än så har vi inte kommit. Loppan fattar ännu inte vad som förväntas, men det gör inget, då har vi lite att träna på.

Det börjar närma sig

 Jag har ju på gamla dagar blivit väldigt mycket mer relaxad i min inställning till julpyntande - vill man börja tidigt så gör man det, vill man inte så slipper man. Var och en får bli lycklig på sin fason tänker jag välvilligt. Man kan väl få njuta av ljus och förberedelser hela december om man vill. I år känns det som om man vill gå inför julförberedelserna maximalt, ut med spärrarna och go crazy! När allt annat är nerstängt så vill man åtminstone ha hela hemmet tindrande så att ögonen nästan går i kors. Ungefär som han den där pianisten Liberace i julpyntformat. More is more and less is a bore känns som att det kommer vara ett lagom tema. Jag försöker ju ändå bita ihop och hålla mig tills 1:e advent, nästa helg. "Snart..." säger jag till mig själv och håller självbehärskningen i strama tyglar. Idag gick det ändå inte riktigt, en ljusslinga fick åka upp på balkongen. Och en ljusslinga ute, det måste ju ändå vara legitimt? Ryktet säger att svärdottern redan klämt upp fyra ljusslingor i trädgården och då måtte väl en enda på balkongen vara helt ok?

Vi har en väldigt liten balkong, ca 1.10 x 2 meter - så varför jag köpte 9 meter ljusslinga vet jag inte riktigt? Men balkongen åker ner i januari och sen ska det bli nya och större balkonger så det blir nog bra ändå med en längre slinga. Det kommer inte att bli några jättebalkonger, det passar inte på ett 30-talshus, men lite mer sittvänliga - och lite mer nya, ibland kan det kännas lite nervöst att kliva ut på en 90-årig balkong där man inte vet hur fästena inne i väggen ser ut. 

Innan ljusslingan åkte upp var syrran och jag ute i Skrylle och tog en hundpromenad med kamouflagevovven. Det visade sig inte vara en alldeles originell idé, det vara rena lämmeltåget av folk som traskade runt i skogen. Kan det bara så att det där med covid-nedstängningar gör oss till ett alldeles väldigt hurtfriskt folk? Syrran, Loppan och jag vek dock av från allfartsvägarna och kunde traska fram lite mer ostört och då fick Loppan gå lös, vilket strängt talat nog inte är direkt tillåtet där. Men hon håller sig till oss och jagar inte så jag tycker att jag kan tillåta mig (och henne) denna civila olydnad. Uppenbarligen tyckte ordningsmakten annorlunda för rätt vad det var dånade det polishelikotrar över huvudet. Eller, för att inte överdriva, helikopter. I singular. Och när vi vek runt ett hörn stod det två polisbilar och lastade ut polishundar, och jag hann tänka att är det inte lite väl överdrivet - fast det var inte oss och vår civila olydnad de var efter förstod man när de bara drog iväg in i skogen. Efter vad, undrar man nyfiket. 

Vi har varit ute i naturen en del denna vecka, Loppan och jag. I onsdags var vi till exempel vid Övedskloster med syrran och där inhandlade jag en styck snögubbe. Ja inte i snö, herregud, en sån hade väl aldrig hållit sig, nej en i plysch är det. Loppan kastade längtansfulla blickar på snögubben, men jag känner att om den ska få ett långt och lyckligt liv bör det vara utom räckhåll för Loppans gaddar. Loppan bekantade sig dock med en plyschälg som stod på golvet och när älgen då rörde på sig gömde sig min modiga hund bakom mina ben. Jaja, älgar kan vara farliga djur, det har man ju hört.

Sen lämnade vi älgar och snögubbar åt sitt öde och körde ner till sjön och där kunde man springa så man blev rent suddig. Det var en sån där grå dag som ändå känns rätt mysig på något sätt och det blåste rätt bra så att vågorna rullade in. Syrran och jag sprang inte så mycket men vi plockade lite kottar till eventuella julprojekt. Var och en blir, som tidigare sagts, lycklig på sin fason.

Vi har också varit ute och traskat runt med Susanne och labbe-Lisa och när vi traskade över Revinge hed fick Loppan för sig att bekanta sig närmare med en tjur som stod där och rände iväg för att morsa på den. Det tyckte jag var en något dålig idé. Som tur var lyssnade hon (till slut) till mattes rop och vände och fräste tillbaka - lyckligtvis utan någon tjur i släptåg. Han höll dock ett vakande öga på oss när vi traskade vidare, medan jag höll förmaningstal för Loppan. Har hon glömt att hon inte när någon vallhund? Skallerormar är det ju hon ska ta, och lyckligtvis är sådana synnerligen sällsynt förekommande hos oss. Kreaturen som går lösa på Revinge hed ska hon lämna ifred, så det så.

Vi har också haft finbesök i helgen. Dottern och svärsonen behövde konsultera maken i någon fråga av torr karaktär, så Grynet och Pyret och jag drog oss ner i pysselrummet efter att ha klämt bulle och äpplesockerkaka. Där ritade vi och pärlade och målade och gjorde gemkedjor och rätt vad det var kom jag på att det var ju förfärligt länge sedan jag fick ta någon bild på dem. Då blev Pyret alldeles väldigt uppspelt och blev suddigare än en galopperande Loppa på stranden på de flesta bilderna och Grynet blev lite generad och ville inte direkt - och slipper man så klart.

Mellan utfärderna ut i spenaten tar vi våra promenader i Botan och spanar efter ekorrar, Loppan lever ständigt på hoppet att en vacker dag så kommer hon att få tag i en sån där liten rackare. Jag tror dock att om hon inte lär sig att klättra i träd så kommer ekorrarna nog att kunna känna sig helt säkra, maken till akrobater när de kastar sig mellan trädkronorna får man leta efter.

Nu, nu är det bara en vecka kvar till 1:e advent - och då blir det helt legitimt att baka saffransbullar och ösa fram adventsljusstakarna för att sen bara fylla på ända fram till jul. Jag är peppad!