Inte bara tomten

 

Mörkrets tid är här - och då pratar jag inte bildligt om Trumpar, Borisar, Covid, krig och elände, även om det är nog så mörkt. Det är den tid då man vaknar och förhoppningsfullt tänker att "hoppas klockan är sju åtminstone, eller i alla fall halv sju", för när man kommit in i ett sån där vakna-mitt-i-natten-stim, ja då vill man inte snegla på klockan och inse att den är 03.27. Med eller utan pip. Att titta ut på natthimlen ger inga ledtrådar, det är samma mörker ända fram till sent på morgonen. Vissa dagar verkar det inte bli ljust alls, som idag till exempel.

Men det gör kanske inte så mycket? Det är ändå rätt mysigt att sitta där och äta sin frukost och sticka lite, allt ackompanjerat av svaga småsnarkningar - om de kommer från maken eller Loppan kan nog vara jämt skägg skulle jag tro. Så det var inte bara tomten som var vaken, utan även yours truly. Snön lyste dock med sin frånvaro. Nu är det dock senare än så, och frukosten är avklarad, Loppan är rastad, en bröddeg är satt och i eftermiddag ska vi träffa en vän ute i Botan och fika. Så då är det ju en himla tur att jag gjorde skinka igår, så blir det rågsiktsbullar med julskinka. Och kanske en saffransbulle. Fast, vid närmare eftertanke, det där "kanske" kan man nog stryka.

Som sagt, skinkan tillagades igår, jo för det var faktiskt läge att fira med ett glas rött, nygjord skinka och grönkål. Det var sista dagen vi droppade i makens ögon efter ögonoperationen för tre veckor sedan och både han och jag är nog rätt belåtna med att vi slipper komma ihåg att droppa tre gånger om dagen. Nu är det gjort! Och maken verkar se bättre än någonsin och det är ju himla bra. Även om han då kanske inser att hans fru, som han sett i en försonande dimma, är lite rynkigare och gråare än han trott.

Loppan ville också ha skinka - men det fick hon inte, någon måtta får det vara. Ibland i alla fall. Någon enstaka gång. Dock var hon inte alltför hårt hållen igår, vi hade ju varit ute och traskat med Susanne och Lisa och då blir det ju fika. Inte minst för vovvarna, något de är väl medvetna om och mer eller mindre utkräver. Hundgodis med vildsvinssmak, no less. Susanne och jag åt saffransbullar och var nog mer nöjda med det.

En ny stickning har jag också lagt upp till, i ett härligt djuporange garn från Erika Knight, British Blue. 100% pure British Bluefaced Leicester Wool, det kan ju inte vara annat än en njutningsstickning. I vanlig ordning nojar jag över att jag måhända köpt lite för lite garn - vilket jag nu löst genom att sticka mig en slipover. Åh, ibland känner jag mig rent briljant!