Yllets tid är här!

 Nu är vi ju inne i december och har redan spurtat förbi 1:e advent i god fart. Och på förste advent, ja då bakar man saffransbullar. Det är sedan gammalt. Eller i alla fall sedan jag fick upp ögonen för att det finns väldigt goda saffransbullar, jag som alltid levt i tron att lussekatter måste bli så där torra att de klistrar igen gommen på en. Vilket ju i och för sig kan vara en fördel om man nu råkar befinna sig i närheten av en tjatmoster. - Ta en bulle till, kära du, säger man då frikostigt.

Kallt har det också blivit! Man kliver ut i en frostig morgon och ser hur rosor och spindelnät blivit lite extra vitglimmande och lurviga. Och visst är det härligt, man känner hur livsandarna spritter till medan man gratulerar sig till att ha gott om ull att ta till när andedräkten står som ett moln omkring en. I all synnerhet gratulerar man sig till att Kate Cardigan numera är färdig, har fått knappar och blivit blockad - precis lagom tills köldknäppen kom! Hur bra är inte det? 

Iklädda Kate och med mössan nerdragen över skulten traskar Loppan och jag ut på diverse promenader. Än sprintar hon runt med labben Lisa, än fräser hon i väg med aussie-kompisarna. Och när vi inte är ute och far runt i den skånska myllan så att komockorna yr omkring, ja då kan man promenera ner i stan och titta på julgranarna.

Ganska lerigt är det. Loppan har ju låg markfrigång så hon får av-leras när vi kommer hem, och jag själv är innerligt nöjd att jag köpte rejäla gummistövlar i somras, så kan man bara skölja av dem. Åh, vad det är härligt när man är förutseende.

Maken och jag promenerade förbi granen i söndags kväll, för maken hade kommit på att det ju var skyltsöndag och då kunde vi gå och titta lite i julpyntade skyltfönster. Maken vill nämligen gärna ha ett syfte med att gå och ut gå - antingen letar man skalbaggar, tittar på slott, jagar en golfboll, begrundar kyrkor eller, som sagt, granskar julskyltning. - Gå och och bara gå, typ, liksom?! säger maken och ser ut som ett stort frågetecken. - Vad ska det vara bra för? frågar han förundrat sedan. 

Visst kunde jag följa med och titta på julskyltning, men det var rätt magert, får jag säga. - Var är tågen som tuffar runt? - Var är tomtarna som nickar fryntligt? undrade maken och såg mer och mer besviken ut. En eller annan sketen julkula eller julstjärna, är det att sprida julestämning det? Nej, minsann! sa maken och uttalade som sin bestämda åsikt att det var bättre förr. Mycket bättre. Dock blev han lite blidkad när vi gick förbi Ahlgrens konfektyr, där hade man inte sparat på krutet!

Men sen gick vi hem i alla fall och åt saffransbullar, och det, det höjde adventsfriden flera snäpphål.