Det är något i luften

 ...som gör att man känner att även om sommaren är i full sving (inklusive en eller annan rejäl regnskur) så är det ändå så att man inser att det kommer inte alltid att vara bara ben och myggbett, att traska ut med solbrillorna på näsan och lugnt kunna lämna jackan hemma. Det är fortfarande grönt och lummigt och ska förhoppningsvis fortsätta att lumma på med grönska ett tag till - men det är inte det där skira, ljusgröna. Det är väl inte så att sommaren direkt muttrar "memento mori", men någonstans vid horisonten skymtar röda löv och höstregn, grådisiga höstmorgnar och dags att plocka fram yllet.

Det går bra ändå, Loppan och jag åker till skogen och knallar runt. Solen strilar ner genom lövtaket och vi knatar på i allsköns samförstånd. Emellanåt vill jag ta ett foto på Loppan - inte för att det direkt har nyhetens behag, utan för att hon är så gullig när hon poserar på stenar och små kullar. Tittar jag i mitt fotoalbum på telefonen så har jag en oerhörd mängd foton på Loppan, poserandes både här och där i grönskan, men vad gör det? Värre laster kan man ha än att fotografera sin hund tänker jag. Det finns också en icke föraktlig mängd foton på Grynet och Pyret och även Kickan har fått sitt eget album som fylls på allt efter hand.

När vi promenerat färdigt åker vi hem och bakar bröd, och så kan det hända att stickningen kommer fram. Jag stickar på min upprepade tröja, och dessutom har jag varit så inihoppsan ordentlig att jag tvättat, blockat och sytt i knappar på min Sommarväst. Varför den nu heter det, när den är stickad i rejälaste ylle? Kanske ska döpa om den till Höstväst.

Nåja, det får vara hur det vill med den saken, västen är klar och väntar på kyligare dagar. Den kan ju gott få vänta ett tag till, i och för sig. Jag har förresten köpt mig en ny stickbok. Eller två, om vi nu ska vara petigt ärliga. Kulturen ska ha en utställning om Hönsestrik i höst, och säljer därför Anna Bauers två böcker. Först köpte jag en, lite sparsamt sådär - men sen tänkte jag att herregud, ska den stå där ensam och ynklig i min bokhylla med stickböcker och sakna sitt syskon? Hur elakt vore inte det, och elak vill man väl inte vara? Så då fick även del 2 komma hem och jag läste och myste och hade det hur bra som helst, ända tills jag kom till kapitlet "The dark side of knitting".... vojne, vojne, det var mal och pälsängrar sida upp och sida ner och jag for ut som en skållad råtta och drog ut allt garn ur mitt garnskåp. Det tog en stund. Sedan tvättade jag med såpa och rotade fram alla cederträkulorna och skulle impregnera dem på nytt - men då hittade jag inte flaskan med cederträolja! Nu var goda råd dyra, jag var helt säker på att det var detta som skulle bli dödsstöten för min garnsamling och allt mitt hemstickade, ryktet skulle gå i vida mal-å-pälsängerkretsar att nu, nu var det fritt fram att komma och bosätta sig hos mig. Kallsvetten bröt ut i pannan. Idag har jag dock införskaffat ny cederträolja och impregnerat så att maken hostade och undrade vad det var som luktar? Jag förklarade dock att det är inte läge att snåla in på sånt som mal-å-pälsängrar inte gillar, här är de inte välkomna, så det så.

Nu kan man kanske tro att jag är en självisk typ som bara stickar till mig själv; shetländska scarves, västar och tröjor i långa banor. Men då vill jag ha fört till protokollet att det har producerats en hel del till en mycket liten människa, närmare bestämt Kickan. Och planer är smidda för lite nya vinterstickningar till Grynet och Pyret, så helt egoistisk är inte mormorfarmor ändå. Att sticka till en sån där liten, liten figur, det är himla roligt. Det kvittar nästan vad man gör, det blir så gulligt!

Men jag har även sytt. Klart att en liten tös som bor i Halmstad ska ha en Halmiadräkt tyckte farfar som är ett inbitet Halmiafan sedan barnsben. Märkligt nog blev både jag och syrran involverade i detta farfarsprojekt. Syrran printade ut självaste Halmiamärket som jag sydde på tröjan (under svavelosande eder för märket var i ett ganska glatt och osamarbetsvilligt tyg. Emellanåt kom jag på att det ju var till Kickan och då kan man inte svära så då bet jag ihop. För stunden). Sedan sydde jag röda byxor med revärer (synnerligen viktigt) och stickade vita fotbollsstrumpor med röda ränder. Se där! Tänk om det blir en liten fotbollstös av Kickan? I så fall beror det på mina och syrrans ansträngningar, det är jag helt säker på.

Lycka

 Lycka kan ju vara så mycket. Stora grejer. Små saker. Att få ytterligare ett litet barnbarn, det är stor lycka det! Att ha två fina stora dotterdöttrar, det är lika stor lycka! Ja sen kan man ju fortsätta som om det vore Oscarsgalan och det gäller att knöla in så mycket som möjligt på en ganska begränsad tid.

Själv är jag just nu, kanske inte precis lycklig, men väldigt nöjd med att jag tog mig i kragen och drog upp tröjan jag håller på att sticka. Jag tänkte ganska tidigt att masktätheten inte riktigt stämde (vadå, sticka provlapp?! Moi??), men tänkte lättsinnigt att jaja, det löser sig om jag stickar lite lösare. Men då såg man ju var jag ändrat stickfastheten, i alla fall om man tittade noga. - Äsch, det löser sig när jag tvättar och blockar tröjan, tänkte jag lika lättsinnigt. Sen stickade jag vidare, men kunde inte låta bli att sitta och glo surt på den där övergången. Jag stickade för säkerhets skull vidare ytterligare ca 20 cm - men sen tog jag mig i kragen och drog upp alltihop och bytte stickstorlek. Åh, vad jag känner mig rejäl och rekorderlig nu! Nästan lite lycklig faktiskt.

Men så finns det sånt som bara är lycka av mer fluffigt och ulligt och gulligt slag!

Att ha sina egna kattungar, det måste vara Lycka med väldigt stort L!

...och just nu tog Sverige guld i laghoppningen, det är minsann inte kattskit det heller. Fast om det går upp mot kattungar, det vete sjutton.

Var och en roar sig på sitt sätt

Maken, t'exempel, han sitter som fastgjuten framför tv och tittar på OS. Med sann manlig simultankapacitet så kollar han dessutom på sin platta och försöker dessutom svara mig när jag kommer in och konverserar. Fast det gör jag inte så ofta, för jag vet ju hur det är när man blir störd när man sitter och räknar maskor. Inte bra. Själv tittar jag ibland, för vissa saker måste man bara se. När Duplantis hoppar som en synnerligen spänstig hare över svindlande höjder - och med en jädrans stav att släpa på dessutom, till exempel. Eller när de svenska hästarna med vidhängande ryttare hoppar lika spänstigt.  Fast när jag säger "tittar" så menar jag det i en synnerligen vid bemärkelse, för jag blir så nervös att jag blundar när det är dags för det svenska hoppet.

Men för övrigt ägnar Loppan och jag oss åt andra saker. Igår, till exempel, var en utomordentligt bra dag. Först rantade vi runt vid Krankesjön med Susanne och labbeLisa i ett par timmar - varav en god stund tillbragtes nere vid strandängarna, inmundigandes kaffe och muffins. Soldaterna på Revinge hed brassade emellan loss för fullt, och det är ju inte Loppans favoritgrej, men hon höll sig hos Susanne och blev aldrig riktigt panikslagen. En steg framåt med andra ord! Vi lyckades nästan ta oss tillbaka till bilarna - men då hittade vovvarna en synnerligen lerig pöl. "Bada!" tänkte labradoren då, som i likhet med sjömannen i sången älskar havets våg. "Lerinpackning!" tänkte terriern som är mån som sitt utseende. "Stopp!" tänkte (och sa) Susanne och jag. Too late. 

Sen åkte vi hem och duschade och så ilade jag iväg till Kulturen för lite mer kaffe och stickning på det. Mycket trevligt! Jag stickar i ett för mig nytt garn som är en blandning av lin, bomull och viscose. Jag gillar inte att sticka i bomullsgarn, men det här känns angenämt. Efter några timmar var det dags att traska hemåt igen, utan lerbad. Lite bad höll det dock på att bli för det kom en liten skur mitt upp i alltihop - men då var det bara att greppa kaffekoppen och stickningen och knata in i själva kaféet där man lugnt kunde sticka vidare. 

Nu kunde man ju tro att dagens kvot av umgänge, fikande och pratande var full, men nänänä. Den här torsdagen var en sån där riktig praktdag där man inte gjorde annat än hade trevligt. Fast på kvällen byttes kaffet mot vin nere i trädgården hos en av grannarna och det gick ju minst lika bra! Medan Loppan och jag förlustade oss sov makens, alias vår egen OS-nörd, den oskyldiges sömn uppe i lägenheten. Ska man upp miss-i-nassen så kan man ju inte sitta där och avnjuta ett superbt Rhône-vin, det säger ju sig själv. Så blev det ju lite mer vin till grannen och mig. Alla nöjda!

Sen var det ändå slut med umgänget för dagen och Loppan och jag spankulerade runt på dagens sista runda. Då plingade det in en bild i mobilen. Från sonen. Han är inte lika OS-biten som sin far, men tittar en del på nätterna han också. Det kan dock vara så att tillväxten på OS-fronten inte är helt säkrad ännu.

- OS? Och?!....zzzz....

Det är väl nu man börjar säga sånt som "hallegosingen" och "pluttipluttiplutt"?

 Tittut!

Familjen har utökats. När man tänker på att det är inte så himla länge sedan det var maken och jag och två barn. Sen kom marsvin. En häst. En hund! Och så kom en svärson! En svärdotter! En ny hund! Ett Gryn! Ett Pyre! En Kicka! Och nu, nu har det kommit två nya familjemedlemmar. De har definitivt inga knotiga knän. De är viga och snabba och väldigt gosiga att killa bakom öronen. De har, efter en, enligt dottern, något riggad familjeomröstning fått två tjusiga namn, det ena mer kemistiskt, det andra litterärt. En i familjen tyckte att de skulle heta Pasta och Köttbulle - men jag tror att alla nog är rätt nöjda som det är nu.

Igår var det dags att presentera sig. Det är jag som är mormorfarmor, typ. Maken sitter ju fastspikad framför OS på tv och Loppan fick behärska sig ett tag till innan hon får möta dem så jag greppade välkomstpresenterna och ångade dig på egen hand.

Men kolla så söta! Tungan liksom kryllar sig på en och ut kommer de mest jollriga saker som tänkas kan, men är det så märkligt? När man är så där liksom liten och ullig och gullig? De var lite blyga första dagen sägs det, men nu beter de sig så som kattungar gör när de är hemtama och går på i ullstrumporna - dinglar i takkronorna, jagar tår på oskyldiga mammor som försöker sova, klättar och hoppar och studsar och har sig.

Och sen somnar man prompt - för att få mer energi till att studsa vidare.

När jag gullat färdigt åkte jag hem och utfordrade maken, och sen gick jag ut på balkongen och tittade på min tomatodling. Jag fick ett par tomatplantor av en granne, som i sin tur fått ett rejält antal av en som uppenbarligen odlar tomatplantor i parti och minut.

De har stått på vår balkong som gudskelov vetter mot norr, de har inte fått sådär jättestora krukor, men de har vattnats och blåst omkull och rests upp...och nog blir det ändå tomater!

Två. Små. Det är ju en himla tur att vi inte ska vara självförsörjande på tomater.

I parallella världar

 Just nu lever maken och jag lite i parallella världar. Det är inte riktigt som i visan; jag är ute när gumman min är inne, jag går in när gumman hon går ut, tralala. Mest för att maken inte går så mycket ut nu när någon måste ta sitt ansvar och titta på OS. Och maken är inte den som backar när det ställs krav. Så Loppan och jag, vi roar oss lite på egen hand medan maken stupar i säng tidigt, tidigt - och går upp ännu tidigare.

Ibland stickar vi. Ja, dvs, jag stickar och Loppan håller mig sällskap. Min Fetlar Scarf i bästa shetlandsull växer sakta men säkert. Så när vintern kommer, och om Kung Bore slår till med full kraft, ja då kommer jag att vara beredd. En tubstickad halsduk i flerfärgsstickning, det blir varmt och gott om halsen det!

- Hur lång ska den vara? funderade jag lite för mig själv. Det är ju en bit kvar, det förstod jag, men det kunde ju vara bra att se den på en modell. Och vilken modell vore väl bättre än Loppan? - Kom och posera! sa jag till Loppan, men hon greps genast av en misstanke att jag tänkte göra något räligt, typ borsta tänderna eller så, så hon gömde sig bakom soffbordet. Med lock och pock fick jag fram henne, men man får väl medge att hon ser inte så värst entusiastisk ut, trots överflödet av shetlandsull.

Däremot var hon väldigt entusiastisk när vi var ute med Susanne och labbeLisa tidigare idag. Regnmolnen hängde tunga, men inte bangar vi för lite regn! Man kan ju inte bli mer än blöt menar jag. Det var inte läge för bad idag, så vi åkte till Krankesjön för att traska runt där. Förvisso hittade vovvarna en pöl av lite småstinkande slag som de raskt badade i, men Susanne och jag avstod. Brist på baddräkt. Däremot avstod vi inte från kaffe och bulle, det behöver man ju inte heller baddräkt för att trycka i sig.

Medan vi satt nere vi en av strandängarna såg vi hur det regnade både här och där, men just över oss kom det bara några stänk. - Vi blir säkert blöta på vägen tillbaka, sa vi till varandra, men hur det nu var, så blev det inte mer än någon droppe. - Vilken tur vi har! sa vi till varandra - ända tills vi hade ca 100 meter kvar. Då öppnade sig himlen, så vi sprintade likt ett par gaseller tillbaka till bilarna. Men då ska man tänka sig ett par synnerligen seniora gaseller som nog hade blivit ett lätt byte för savannens rovdjur. Nu rådde det lyckligtvis en brist på såväl lejon som tigrar så vi klarade oss helskinnade, men inte torra, tillbaka till bilarna.

Sen åkte Loppan och jag och köpte kattleksaker till släktens nya kattungar som vi hoppas få träffa så småningom. Loppan kastade längtansfulla blickar på leksakerna, men jag hindrade henne strängt från att sätta gaddarna i leksaksmössen. Men visst, en liten boll fick hon ju. Man vill ju inte vara orättvis och snål menar jag. Det kan väl också hända att matte är synnerligen svag för sin lilla Loppan. 

Men sen åkte vi hem och fortsatte sticka. Rät-å-avig, rät-å-avig. När vintern kommer, ja då är jag beredd.

I trädgården

 

Men titta! Vem sitter där? Jo ingen mindre än maken, minsann. Och det var i elfte timmen, för nu har maken gått in i Den Stora OS-bubblan. Den bubbla där han ramlar i säng orimligt tidigt och går upp innan Fan har fått på sig skorna. För jag kan väl aldrig tro att Fan kliver upp vid 3-tiden på morgnarna? Fast å andra sidan kanske även han är intresserad av att titta på alla som cyklar, fäktas, seglar, rider och har sig, vem vet?

Det här fotot togs i fredags när vi ansåg att det var på sin plats att fira invigningen med ett glas Pimms. Det går alltid att hitta en anledning att ta sig en Pimms så här på sommaren. Det var också saligt tyst, ty de maskiner som hackar och dånar från 7 på morgonen till 16 på eftermiddagen hade stämplat ut och tagit helg. Nu sägs det att hackandet ska upphöra från slutet av nästa vecka och det vore onekligen en välgärning. Hur mycket betong kan det finnas att bila upp, frågar man sig med visst fog.

Kvällarna är ljusa och varma och inte kan man sitta inne och häcka när maken knallat i säng? Som tur är har man ju goda grannar som inte är avogt inställda mot att dricka ett glas vin (eller två) i sommarkvällen, så Loppan och jag hade trevligt sällskap igår kväll. Gästen är en avgjord favorit hos Loppan, så hon höll henne sällskap i soffan, nästan utan att försöka sno åt sig en chips från skålen på bordet. 

När gästen gått in till sig plockade Loppan och jag undan och sen var planen att ta en kvällspromenad och så skulle vi också stämma möte med Jon Blund. Då drog en spontanfest igång på Lunds nation, och ju mer alkoholen gick in, ju färre blev hämningarna mot att spela musik på allra högsta volym för öppna fönster.

Nu har ju alla studentnationerna i kvarteret en jourtelefon för prövade grannar, vilket faktiskt brukar fungera bra, så jag ringde upp för att vänligt men (väldigt) bestämt påtala att nu fick de nog dämpa sig. Men tänk, då svarade de inte? När jag kom upp i lägenheten var maken pin klarvaken och hade även han försökt ringa utan framgång han heller, och inte förrän efter ytterligare försök hittade vi på nationens hemsida att de bytt nummer på jourtelefonen. Då kan man ju, gammal och ordentlig som man är, tycka att det varit på sin plats att meddela berörda grannar detta faktum, eller åtminstone ha en telefonsvarare som informerade om det nya numret? Nänä - fast då slipper man kanske så många besvärliga samtal? Nåja, friden infann sig igen, och så småningom snarkade både maken, Loppan och jag ikapp, allt medan sommarnatten så småningom övergick i sommarmorgon. Vid det laget var maken redan uppe och skötte sina OS-plikter medan Loppan och jag tog det lite lugnare.

Imorgon är det måndag - och då drar det igång igen vid 7-snåret. Enda trösten är att även studenterna lär bli lite störda.

Kanske inte så mycket action

 ...men det behövs inte för att njuta av livet. Det har blivit lite svalare, men solen skiner ändå. Och ett färre antal grader, ja det gör ju att man kan ägna sig åt ylliga saker.

En präktig grå väst med spetsmönster (det får ju vara måtta på präktigheten), rejäla hundpromenader och lite knyppling på det, det är sånt som jag ägnar mig åt. Dessemellan spelar maken och jag lite golf, och när det inte är ohemult många grader, ja då följer Loppan med och håller koll så att vi puttar ordentligt och så där. Hon är en duktig golfhund, som ser precis lagom beklagande ut när man missar den där förargliga putten. Till och med när det dök upp en katt vid 9:ans tee häromdagen var hon tämligen återhållsam, möjligen beroende på att hon satt fast i min bagvagn. 

På fredag börjar dock OS, och då upphör omvärlden att existera för maken. Jodå, han noterar när jag utfordrar honom med mat och kaffe och ser vederbörligen tacksam ut för det, ja om jag inte råkar komma in mitt i något ohyggligt spännande, för då kan man dingla med en fläskkotlett mitt framför näsan och han märker den inte.

Eftersom det nu blir lite osocialt ett tag så tyckte maken ändå att vi kunde ju göra en utflykt igår? Utmärkt idé tyckte Loppan och jag, och så åkte vi till Båstad. Vad gör man där? Tja man tittar på gatan som heter precis som vår gata i stan och tycker att den är ju fin - även om jag hellre bor i Lund. Sedan åt vi lunch nere vid hamnen och maken åt pizza och jag åt varmrökt lax? Loppan? Tja, hon åt väl både lite lax och en liten bit pizza. Inte för att vi skämmer bort vår hund, ånej. Men hon såg lite sugen ut, det gjorde hon.

Sen tänkte vi åka till Torekov och äta glass, men si så blev det inte, ty vi hittade ingen p-plats i Torekov. Maken till trängsel! Så då blev det en liten promenad vid Hovs hallar i stället, och det var blåsigt men fint. Där har jag inte varit sedan jag var i 5-6-årsåldern, så nu passade jag på att se mig omkring ordentligt. Ja när jag inte passade Loppan som rysligt gärna ville rulla sig i komockorna som var strösslade längs stigen. Vi har olika åsikter om ifall det verkligen luktar gott med komockor, Loppan och jag. Sen blev det ändå glass, fast i Ängelholm och den smakade utmärkt.

Så inte går det någon nöd på oss den här sommaren, det kan man verkligen inte påstå.