Slow living

 

Här sitter man, lite glåmig och rödögd. Nu kan man ju tro att man varit ute på galej, men nix, inte minsta lilla klack har slagits i taket. Förvisso blev det ett glas vin igår - möjligen två - men inte så att det skulle resultera i denna uppsyn. Vinet var dessutom av rent medicinsk karaktär efter att ha kämpat med en strulande toasits. Vem kunde ana att man kan montera en toasits på de mest komplicerade sätt?

- ska man verkligen lägga ut en bild på ett illrött öga? funderade jag för mig själv. Ett ganska trött och opiffat öga dessutom. Men sen kom jag att tänka på att jag ju utan prut lagt in bild på makens Räliga Benböld, och då kom jag på att detta, det är ju en socialrealistisk blogg så att det bara stänker om det och då kan man lägga ut ögonbilder utan minsta lilla mascara som piggar upp.

Nåja, salva har införskaffats på apoteket så det blir nog bra vad det lider. Redan igår köpte jag salvan och applicerade en gul klutt i vardera ögat innan maken och jag åkte ut för att spela nio hål. Det var första golfen sedan maken blev dålig och vi skulle se hur mycket han orkade. Det gick alldeles utmärkt, ja kanske jag inte ska räkna med mitt eget spel då, för det lämnade väl en del övrigt att önska. Själv skyller jag på salvan eftersom synen blev minst sagt dimmig. Trevligt hade vi i alla fall, och när vi strosade ner längs fairway på 9:ans hål tänkte jag att "jag tar ett foto på Loppan på greenen och med vattnet i bakgrunden och skriver att där, i detta vatten, ligger i vanlig ordning min boll". Dammen på 9:an är nämligen oerhört magnetisk.

Men se på sjutton, bollen susade i god fart och god rikning på alla slag och vips! så var den i hålet i stället för i vattnet och det är ju faktiskt så mycket bättre. "Kolla, bollen ligger i hålet!" ser man nästan att Loppan tänker (fast i ärlighetens namn är bilden fejkad, för bollen var redan upplockad).

Idag har vi inte spelat golf, idag har Loppan och jag traskat runt i en skog med Susanne och labbeLisa där man känner att hösten börjar komma. Gott om flugsvamp var det, men inte så mycket annan svamp som vi såg - inte för att vi letade, vi var fullt upptagna med att prata. Och dricka kaffe.

Nu är det dock det lugna livet som gäller känner jag. Att skriva brev på det nya brevpappret med det röda bläcket som jag fick av syrran till exempel. En helt annan sak än att maila - det raspar skönt i pappret och man får tänka till lite innan man sprätter iväg orden. Ganska angenämt, faktiskt. Och nog är det en härlig känsla när det dimper in ett handskrivet brev i brevlådan? Och brevet, det är på väg till England nu. Passar ju bra med William Morrisbrevpapper då.

När jag inte skriver brev, ja då stickar jag lite till med det feliga garnet som ju visade sig inte vara så fel ändå. En tröja till Grynet är tanken. Sen sticker jag emellan med att läsa lite i min nya bok, "Att sticka för livet", en titel som väl kan sägas vara en variant på det där som jag broderat på en liten bonad; "I knit so I don't kill people". En väldigt annorlunda bok, som behandlar stickning ur helt andra perspektiv - historiskt, politiskt, personligt och väldigt intressant.

Men nu ska jag fortsätta lite med mitt slow living - kanske rentav så sakta att det blir en liten tupplur i fåtöljen?

Livets rikedom

Igår hade vi släktkalas och jag fick många jättefina presenter! Nu är ju det en rikedom i sig, men det är ändå inte det jag menar. Det må låta klyschigt och sentimentalt, men icke desto mindre är det sant; det som är livets rikedom, det är familj, vänner och gemenskap. Och hundar så klart! Och allt detta fick jag igår i rikt mått. Jag har till exempel aldrig förr fått ett gratulationskort med så många fina klistermärken och med en hund på framsidan! Utvalt av Grynet, som minsann vet vad mormor tycker om.

Först av alla kom Kickan! Det var första gången hon var i Lund, i alla fall utanför magen, och hon tog sina föräldrar med sig. Hon var mycket fin i klänning, men den gjorde hon processen kort med. Volanger på rumpan, det hade hon också! Kickan fann sig med knusende ro i att flyttas ur famn i famn, bara hon fick lite mat emellanåt så att magen blev trind och god, ja då sov hon gott, och plirade lite emellanåt på farmor och farfar. 

- Oj, vad hon har växt! sa vi, kanske inte så originellt men i alla fall. Nog är det sånt som mor- och farföräldrar liksom säger per automatik så fort man ser ett barnbarn vid horisonten? För det är ju så, de växer med en rasande fart. Det såg vi inte minst när det sen ringde på dörren igen, och det dundrade in fler barnbarn, som också tagit med sig sina föräldrar.

Jamen titta, är det inte fantastiskt vad Grynet och Pyret blivit stora flickor? Pyret är mycket belåten med att hon kommer alltid vara större än Kickan, och det kan ju vara skönt att inte alltid vara den som är minst, utan nu vara stor och kunna en massa saker som hon sen ska lära Kickan vad det lider. Det blev rena huggsexan om Kickan, men tro nu inte att Loppan inte fick någon uppmärksamhet alls, ånej, hon blev också så omklappad som man kunde önska!

Så småningom dök även syrran och Poppy upp, och sen var huset fullt! Det var pärlor och flickor och hundar och familjemedlemmar överallt! Sonen och svärdottern kunde ägna sig åt att sitta ner och ta det lugnt, för det saknades som sagt inte aspiranter på att få hålla lilla dottern. 

Nu var det ju inte bara Kickan som ville ha mat, utan så småningom blev det lunch till alla. Mormorfarmor hade gjort chili con carne, bakat bröd och sånt, men inga köttbullar till Pyrets förvåning. Inga köttbullar hos mormor?! Men hon åt i alla fall och var glad ändå.

- Mormor, idag är det ju lördag, påpekade Grynet sedan. - Och det är kalas och då brukar det var skattjakt efter godispåsar, fortsatte hon. Mormor slog sig för pannan! Hur kunde hon ha glömt att göra en skattjakt?! Men godispåsar fanns, och mormor snodde raskt ihop en skattjakt och nu är minsann Grynet så stor att hon själv kan läsa ledtrådarna. Hur snabbt går det inte? Nyss var ju hon ett litet pytteknytte som också låg i famnen och skickades runt bordet och mormor tyckte att det där med att äta, det var väl överskattat när man kan hålla en bebis i famnen.

Sen tittar jag på dottern och sonen och tänker att ja herredumilde, det var ju alldeles nyss de också var så där pyttiga och nu är de stadgade föräldrar själva. Vart tar tiden vägen?

Efter skattjakt blev det tårta och små chokladmackapärer, men vid det laget var mormorfarmor så upptagen med att ha famnen full att då blev det inte fler foton - men det räcker så bra så här!

Morfarfarfar? Ja han hade också famnen full!

Som sagt, mer kan man inte önska sig!

Att fira ett liv

 Idag har vi varit på begravning, maken och jag. En god vän som vi känt sedan vi var alldeles oskrynkliga och oskyldiga och inte torra bakom öronen dog väldigt hastigt för någon vecka sedan. Vi tappade kontakten med varandra för rätt många år sedan, men så sprang vi på varandra förra sommaren och tog upp kontakten igen - och så roligt vi hade, och så mycket vi skrattade!

Det är inte meningen att man ska dö när man bara är 64 år gammal och mitt i livet, att det bara tar slut mitt när man står och tömmer diskmaskinen. Men så är livet, oförutsägbart, och man blir ledsen och undrar "varför?" och tänker att man ska minsann ta vara på livet så länge man har det, och carpe diem och allt det där. Ändå så tappar man tålamodet emellanåt och blir tjurig och retar sig på småsaker - för så är ju livet, man lever och är ingen ängel, utan alla känslorna ska väl finnas med?

Idag var det begravning och den var fin, en borgerlig begravning som var så väldigt mycket Lottie - väldigt rak, väldigt envis, väldigt glad och en färgstark person! Den avslutades med Dancing Queen och det ryckte lite i benen, man hade lust att dansa ut ur kapellet.

Sedan blev det räksmörgås och bubbel på Grand, för det tyckte Lottie om. Vi åt och drack och pratade minnen  och skrattade och var vemodiga och jag sörjer att vi inte får träffas igen, men tänker också att hon hade velat vara med, Lottie hade gillat det här avskedet!

Men att fem små barnbarn blir av med sin mormor, att två flickor blir av med sin mamma och en man saknar sin fru, det kan man verkligen inte gilla.

"Ett stycke vardag gjorde hon till fest" (Hjalmar Gullberg) stod det i annonsen - och så var det.

Man ska inte klaga

 Efter att ha skrivit ovanstående rubrik tänkte jag; ska man inte i stället skriva "en ska inte klaga" ? Men så tänkte jag vidare att jag är 65 år, jag tycker att det är skitfult att skriva "en" när man menar "man", och ingen som känner mig kan beskylla mig för att inte vara feministiskt lagd, så nä, rubriken får stå som den står.

Oavsett vilket så har det ju ändå varit en bra helg! Trots en viss hängighet och skav i ögonen så kan man ("en") inte klaga.

Maken och jag, vi grillade i fredags och det var ett tag sedan. Först var det OS, och sen var det regnigt och kallt och man tänkte att "jahaja, det var den sommaren det". Men så var det ju inte, senaste veckan har varit solig och fin och då sa maken "ska vi inte grilla?", och det var ju en lysande idé. Det tyckte även den lilla terriern som placerade sig i soffan och hoppades på det bästa. Nu är ju matte som hon är, dvs ingen hunduppfostringsfascist, så nog fick även Loppan smaka en liten bit. Mest härligt var ändå att maken är så pass pigg igen att han är sugen på mat! Jag är ju inte van vid att maken förstrött petar i viltfärsbiffar med kantarellsås och sen lämnar merparten.

Jag har också påbörjat en ny stickning. Det var i och för sig planen, men inte just den här stickningen. Nej, jag skulle börja sticka lite julklappsstickningar och beställde garn på nätet. Nu skyller jag ohämmat på maken och hans räliga baciller, men jag beställde helt enkelt fel garn!! Efter att ha blängt surmulet på det ett tag kom jag ändå den lysande idén att faktiskt köpa ett mönster som det feliga garnet passar till - och då är det ju helt plötsligt inte "fel" utan helt rätt! Tur man är en rådig kvinna.

Igår var syrran, Poppy, Loppan och jag ute på promenad. Det går en fin slinga från Hardeberga kyrka (där dottern och svärsonen gifte sig, och där Grynet och Pyret döpts) till Lund, och där traskade vi fram. Ända tills vi kommit lagom långt, för då vände vi och traskade tillbaka - annars hade vi kommit till Lund och bilen hade stått kvar vid Hardeberga kyrka. Inte bra. Vi passerade ett cykelgäng som gjorde en paus och passade på att äta lite äpplekaka. Då var det nära att de fick inte bara ett par vovvar utan även mig och syrran i maten. Lite hyfs har man dock, så vi lämnade med visst beklagande dem och deras äpplepaj bakom oss och traskade vidare.

När man kommer högst upp har man utsikt över både Turning Torso och Öresundsbron - har man skarp blick skymtar man dem i bakgrunden. Långt i bakgrunden.

Idag har Loppan och jag varit och hälsat på doodlen Flora. Loppan var mycket snäll mot den lilla studsbollen, men man såg att hon tänkte "dagens ungdom!!". Med många utropstecken. Då tänkte jag på hur min egen lugna Loppa for runt som en lurvboll på uppåttjack för några år sedan.

Men sen lämnade vi doodlen och åkte ut på heden och traskade runt, ända tills de där militärerna brassade loss med skjutövningar. Sånt gillar inte Loppan som är en uttalade pacifist (om det inte gäller katter). Då knallade vi ner till sjön och tog ett lugnande dopp innan vi åkte hem till vår husse som bevakade Finnkampen. Någon måste ju göra det.

Som sagt; inte mycket att klaga på!

Att fira en födelsedag

 Nu har det blivit september, sommaren har kommit tillbaka som en bumerang och i september, ja då fyller jag år. Det är sen gammalt. Med förfärande regelbundenhet blir jag ett år äldre för var september som går. Nu var det ju lite osäkert hur det skulle bli firandet, med en infekterad make och sådär, men maken, han skärpte väl till sig och blev feberfri häromdagen, så nog har jag blivit firad idag!

- Vill du ha frukost på sängen? undrade maken igår kväll och såg ohemult lättad ut när jag vänligt, men bestämt, tackade nej till det schangdobla erbjudandet. Smulor i sängen? Utspillt te? Nej, det är inte min melodi. Däremot blir man ju glad när maken öppnar ett sömnigt öga på morgonen och kärleksfullt utbriste i ett "grattis på födelsedagen, nu är du en tvättäkta pensinonär!" innan han raskt somnar in igen.

Loppan och jag, vi somnade minsann inte om. Nej, vi packade fika och drog ut i spenaten med labbeLisa och Susanne. En mycket bra inledning på födelsedagen, efter makens gratulationsutbrott på morgonkulan. Vi traskade runt och sen tog vi en fika med fin utsikt över Lundaslätten. Varmt och somrigt och man kunde haft det värre. Mycket värre.

Men sen fick vi ändå köra hem, för då var det ju dags för nästa utflykt, nämligen till hundkurs. I rallylydnad den här dagen.

Loppan var lite trött efter att ha busat med Lisa, så hon höll sig i skinnet den här gången. Till skillnad från i måndags när hon lyckades få fräs på 5 hundar som for runt som popcorn på träningsplanen, yra av spring i benen och allmänt glädjefnatt. När vi hade vänt och legat och suttit och snurrat runt och haft vänster ingång och sitt framför och serpentinat och allt vad det var, ja då var det dags att åka hem och hoppa in i duschen, jo för då var det dags för nästa förlustelse! 

Maken hade nämligen bokat bord på Alice och Katten för ett afternoon tea och vis av erfarenhet hade jag därför bara ätit en banan till lunch. Man måste ju ha plats för bubbel och scones och snittar och sånt!

Så vi åt tills våra respektive magar stod i fyra hörn och sen strosade vi i mycket sakta mak hem genom ett sommarfagert Lundagård. Nu tror jag inte att jag behöver äta någon kvällsmat i kväll. 

Som födelsedag betraktat får den här ett stor stjärna i kanten!

I natt fick jag sova ensam

 

Eller, ja, det beror ju på hur man ser det. Maken snusade ju belåtet i sängen bredvid min, men i min säng, där sov bara jag. Jag har nämligen haft nattligt besök de två senaste nätterna. En litet, litet besök, men ett som ändå tar lite plats. Poppy sov ju över, och jag tänkte ju att hon kunde sova i en hundsäng på golvet - hundsängar har vi gott om, man måste ju ha en till Loppan i sovrummet. Sedan en i vardagsrummet om hon vill ligga lite mjukt där. En i mitt garnrum. Och en i pysselrummet. Ja jag vet inte riktigt hur det gick till att vi fick för oss att hålla hundsängsindustrin helt sysselsatta på egen hand, men sånt är lätt hänt. Loppan struntar i och för sig i de flesta av dem, den enda hon väl egentligen använder är den i sovrummet, men tänk så bra nu att ha ett rikhaltigt utbud att välja emellan. Tyckte jag. Poppy tyckte annorlunda. Och inte vill man att ens nattgäster ska känna sig lite ensamma och oroliga, så då fick hon väl sova i min säng och det gick alldeles utmärkt. Snarkade gjorde hon inte heller.

Här hemma har vi inte heller hundar i soffan. Loppan får ligga i soffan nere i trädgården, och så har hon ju annekterat fotpallen till våra fåtöljer, men i soffan får hon inte vara. Nej. Men hur det nu var så låg det bara helt plötsligt en liten phalène i soffan. Men om man vill vara så där lite småslug så kan man ju hävda att hon ju faktiskt låg ovanpå en soffkudde, inte faktiskt i soffan. Man får hålla koll på prepositionerna!

Nu har dock Poppy flyttat hem till sin egen matte igen, och nog för att det fanns en eller annan flyttkartong kvar att packa upp, men det kommer att bli jättebra och där kommer säkert hon och syrran att trivas!

Snart är det dags att åka på kurs med vovvarna. Än så länge ser det hyfsat ut med vädret, men det har man lärt sig att det kan ändras snabbt. Förra gången vi var på kurs var det med något fuktiga hundar som vi åkte hem igen - men roligt är det!

Det regnar

 

Och det kan man ju ha lite blandade känslor inför. Ibland är det rätt så mysigt, att kura inomhus med en stickning, te, en knäckemacka och sådär. Men sen finns det ju de som flyttar idag, och då kan man ju verkligen undvara regn. Syrran till exempel. Vi håller dock tummarna för att allt blir flyttat som det ska och under tiden får vi njuta av Poppys sällskap. 

Imorse blev det således två blöta vovvar på morgonpromenaden. Båda tycker att det där med regntäcke, nä så minsann, det kan andra  hålla på med. Så då får matte torka när man kommer in, och det kan man ju göra. Sen tar vi det lugnt, och det är väl vad vi hållit på med de senaste dagarna. Maken har fortfarande feber, om än inte så hög och den där bölden på benet som ser ut som om den skulle kunna innehålla en liten alien som kommer att överta världen om bölden spricker så den kan ta sig ut, ja den är inte vackrare än senast. Jag bespar dock eventuella läsare fler bilder, man vill ju inte att folk ska sätta förmiddagsfikat i halsen direkt. Men annars är det rätt lugnt, och dottern kom förbi med passionsfruktsorbet och korsordstidning, så maken blir både mätt och sysselsatt.

Igår regnade det dock inte, inte hela tiden i alla fall. Det var rentav så att solen kom fram alldeles lagom tills jag och Loppan fick gå på konsert minsann! Det har ju varit snålt med sådana kulturella aktiviteter ett bra tag, men nu var det dags. Flickornas nya förskola sjöng på det lilla torget och publiken var mycket entusiastisk! Och vissa av sångerna, den om den busiga ballongen till exempel, den kände mormor igen sedan sin egen förskoletid. Men är saker bra, ja då har de lång livslängd.

Sen har det nog inte hänt så mycket, vi tar det lugnt som sagt. Fast jag såg ett ekollon, och det kändes ju nästan lite tjusigt artistiskt det också, så då fick det bli ett litet foto. Rätt fint ändå, ser ut som att det har en liten mössa på sig. Och nu är det väl snart dags att börja tänka lite på att sticka mössor? Fast först ska jag sticka klart min Fetlar scarf, för någon ordning får det väl ändå vara? Eller?