Livets rikedom

Igår hade vi släktkalas och jag fick många jättefina presenter! Nu är ju det en rikedom i sig, men det är ändå inte det jag menar. Det må låta klyschigt och sentimentalt, men icke desto mindre är det sant; det som är livets rikedom, det är familj, vänner och gemenskap. Och hundar så klart! Och allt detta fick jag igår i rikt mått. Jag har till exempel aldrig förr fått ett gratulationskort med så många fina klistermärken och med en hund på framsidan! Utvalt av Grynet, som minsann vet vad mormor tycker om.

Först av alla kom Kickan! Det var första gången hon var i Lund, i alla fall utanför magen, och hon tog sina föräldrar med sig. Hon var mycket fin i klänning, men den gjorde hon processen kort med. Volanger på rumpan, det hade hon också! Kickan fann sig med knusende ro i att flyttas ur famn i famn, bara hon fick lite mat emellanåt så att magen blev trind och god, ja då sov hon gott, och plirade lite emellanåt på farmor och farfar. 

- Oj, vad hon har växt! sa vi, kanske inte så originellt men i alla fall. Nog är det sånt som mor- och farföräldrar liksom säger per automatik så fort man ser ett barnbarn vid horisonten? För det är ju så, de växer med en rasande fart. Det såg vi inte minst när det sen ringde på dörren igen, och det dundrade in fler barnbarn, som också tagit med sig sina föräldrar.

Jamen titta, är det inte fantastiskt vad Grynet och Pyret blivit stora flickor? Pyret är mycket belåten med att hon kommer alltid vara större än Kickan, och det kan ju vara skönt att inte alltid vara den som är minst, utan nu vara stor och kunna en massa saker som hon sen ska lära Kickan vad det lider. Det blev rena huggsexan om Kickan, men tro nu inte att Loppan inte fick någon uppmärksamhet alls, ånej, hon blev också så omklappad som man kunde önska!

Så småningom dök även syrran och Poppy upp, och sen var huset fullt! Det var pärlor och flickor och hundar och familjemedlemmar överallt! Sonen och svärdottern kunde ägna sig åt att sitta ner och ta det lugnt, för det saknades som sagt inte aspiranter på att få hålla lilla dottern. 

Nu var det ju inte bara Kickan som ville ha mat, utan så småningom blev det lunch till alla. Mormorfarmor hade gjort chili con carne, bakat bröd och sånt, men inga köttbullar till Pyrets förvåning. Inga köttbullar hos mormor?! Men hon åt i alla fall och var glad ändå.

- Mormor, idag är det ju lördag, påpekade Grynet sedan. - Och det är kalas och då brukar det var skattjakt efter godispåsar, fortsatte hon. Mormor slog sig för pannan! Hur kunde hon ha glömt att göra en skattjakt?! Men godispåsar fanns, och mormor snodde raskt ihop en skattjakt och nu är minsann Grynet så stor att hon själv kan läsa ledtrådarna. Hur snabbt går det inte? Nyss var ju hon ett litet pytteknytte som också låg i famnen och skickades runt bordet och mormor tyckte att det där med att äta, det var väl överskattat när man kan hålla en bebis i famnen.

Sen tittar jag på dottern och sonen och tänker att ja herredumilde, det var ju alldeles nyss de också var så där pyttiga och nu är de stadgade föräldrar själva. Vart tar tiden vägen?

Efter skattjakt blev det tårta och små chokladmackapärer, men vid det laget var mormorfarmor så upptagen med att ha famnen full att då blev det inte fler foton - men det räcker så bra så här!

Morfarfarfar? Ja han hade också famnen full!

Som sagt, mer kan man inte önska sig!