- ska man verkligen lägga ut en bild på ett illrött öga? funderade jag för mig själv. Ett ganska trött och opiffat öga dessutom. Men sen kom jag att tänka på att jag ju utan prut lagt in bild på makens Räliga Benböld, och då kom jag på att detta, det är ju en socialrealistisk blogg så att det bara stänker om det och då kan man lägga ut ögonbilder utan minsta lilla mascara som piggar upp.
Nåja, salva har införskaffats på apoteket så det blir nog bra vad det lider. Redan igår köpte jag salvan och applicerade en gul klutt i vardera ögat innan maken och jag åkte ut för att spela nio hål. Det var första golfen sedan maken blev dålig och vi skulle se hur mycket han orkade. Det gick alldeles utmärkt, ja kanske jag inte ska räkna med mitt eget spel då, för det lämnade väl en del övrigt att önska. Själv skyller jag på salvan eftersom synen blev minst sagt dimmig. Trevligt hade vi i alla fall, och när vi strosade ner längs fairway på 9:ans hål tänkte jag att "jag tar ett foto på Loppan på greenen och med vattnet i bakgrunden och skriver att där, i detta vatten, ligger i vanlig ordning min boll". Dammen på 9:an är nämligen oerhört magnetisk.
Men se på sjutton, bollen susade i god fart och god rikning på alla slag och vips! så var den i hålet i stället för i vattnet och det är ju faktiskt så mycket bättre. "Kolla, bollen ligger i hålet!" ser man nästan att Loppan tänker (fast i ärlighetens namn är bilden fejkad, för bollen var redan upplockad).
Idag har vi inte spelat golf, idag har Loppan och jag traskat runt i en skog med Susanne och labbeLisa där man känner att hösten börjar komma. Gott om flugsvamp var det, men inte så mycket annan svamp som vi såg - inte för att vi letade, vi var fullt upptagna med att prata. Och dricka kaffe.
Nu är det dock det lugna livet som gäller känner jag. Att skriva brev på det nya brevpappret med det röda bläcket som jag fick av syrran till exempel. En helt annan sak än att maila - det raspar skönt i pappret och man får tänka till lite innan man sprätter iväg orden. Ganska angenämt, faktiskt. Och nog är det en härlig känsla när det dimper in ett handskrivet brev i brevlådan? Och brevet, det är på väg till England nu. Passar ju bra med William Morrisbrevpapper då.
När jag inte skriver brev, ja då stickar jag lite till med det feliga garnet som ju visade sig inte vara så fel ändå. En tröja till Grynet är tanken. Sen sticker jag emellan med att läsa lite i min nya bok, "Att sticka för livet", en titel som väl kan sägas vara en variant på det där som jag broderat på en liten bonad; "I knit so I don't kill people". En väldigt annorlunda bok, som behandlar stickning ur helt andra perspektiv - historiskt, politiskt, personligt och väldigt intressant.
Men nu ska jag fortsätta lite med mitt slow living - kanske rentav så sakta att det blir en liten tupplur i fåtöljen?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.